Tankarsombankar

Sjukt tungt är det och i dag opereras dessutom min pappa.

Han har väntat och lidit under hela pandemin på grund av att han inte kunde opereras då.

Livädd att han ska dö av operationen eller komplikationer efteråt.

Jag har alltid tänkt att jag kommer att ta livet av mig när han dör.

Skräcken att han ska dö har jag levt med ända sedan jag var väldigt liten och han utsatte mig för upperpade trauman som har fortsatt att förstöra hela mitt liv.....

Skräcken har dessutom bara blivit värre ju äldre jag har blivit och påverkar relationen till alla människor jag har omkring mig och möter.

Tycks omöjligt att komma tillrätta med och kunna ha ett liv värt att leva.

I går på sykursen.

En kvinna berättar att det är tungt nu, men hon vet ju att det blir bättre snart.

Blir så himla ledsen och känner mig så hopplös och ensam av att höra något sådant. Tänk att bara tillfälligt känna att det känns tungt och veta att det blir bättre, önskar så att det kunde vara så för mig också.

Det enda som får mig ut ur min lägenhet är suget efter socker.....kakor, kex, choklad, bullar o.s.v. det enda som gör att jag står ut med att finnas typ. 

Fast jag står ju verkligen inte ut ändå.

Att äta all den skiten gör ju bara saken ännu värre.

 

    

Nä jag vet faktiskt inte om jag kommer att fortsätta skriva här alls.

Känns som det är rätt meningslöst att skriva utan någon respons över huvud taget.

Känslan av att vara ensam i hela universum typ.....

 

 

 

Som vanligt skäms jag när jag har skrivit om hur jag känner, hur hopplöst det är, hur rädd jag känner mig o.s.v.

Blir så trött på det!!!

 

Har väntat 2-3 år i kö för att få gå hos en privat traumaterapeut som bland annat jobbar med Somatic Experiencing (SE-terapi,en form av traumaterapi som utgår i från kroppen) en metod som jag tror mycket på och som jag har testat kort för några år sedan hos en väldigt knepig terapeut, trots att terapeuten inte var lämplig som terapeut (tydligt att hon hade för stora problem själv för det) så upplevde jag ändå att metoden var bra.....

 

Hur som helst så ska jag börja i detta i början av april och borde ju känna mig både lättad och glad att jag äntligen får börja hos henne efter den långa väntan, men nä jag känner mest ångest och hopplöshet ändå. Jätterädd att det är för sent för mig att någonsin kunna få må bra, att jag är ett hopplöst fall, att hon inte ska kunna förstå mig, se helheten och även hon tycka att jag är hopplös.

 

Vet ju inte hur det blir med traumamottagningen som jag är i kontakt med nu och eventuellt ska få gå i EMDR (traumametod) hos , får ju hur som helst vänta i upp till ett år på att börja där OM det blir så att jag får börja där. Är rätt säker på att jag även skulle behöva detta, men känner mig jättestressad över att allt kommer i princip samtidigt så här, kan ju inte gå i båda metoderna samtidigt så vitt jag vet....Kan ju verka som ett lyxproblem......hm......

 

 

Kanske berättar jag mer än vad jag har gjort tidigare i bloggen nu?!?

Jag vet inte, för jag minns inte hur mycket jag har berättat...

Men det finns ju säkerligen mycket jag inte har berättat tidigare och kanske kommer jag att fortsätta med det om det känns givande för mig.

I bästa fall är det även någon mer som får ut något av det jag skriver...

En av sakerna som känns extra skrämmande och aktuellt nu är det här med krig, Ryssland, Ukraina, försvarets förstärkande av Gotland och drönarna som flugit över alla tre av våra svenska kärnkraftverk!!! (ryska drönare antar jag?!?)

Min mamma som är djupt kristen och så har varit sedan jag föddes ungefär (hon har befunnit sig i de extrema kretsarna som Livets ord) har under tonåren skrämt upp mig rejält med bland annat fruktansvärda framtidsprofetior om krig i Sverige under den yttersta tiden då allt ska bli fruktansvärt i världen (innan Jesus kommer), exakta platser där det ska bombas och annat hemskt ska hända o.s.v. Hon gav mig även den här boken som jag önskade att jag aldrig hade läst:: https://www.adlibris.com/se/bok/synen-9789179995652

Allt detta har funnits med mig mer eller mindre hela tiden sedan dess och bland annat var en stor anledning till att jag blev mer eller mindre tvingad av psykiatrin att börja med antidepressiva för första gången när jag var 20 fast jag var helt emot det (de hotade med att jag inte skulle få gå i terapi annars) eftersom skräcken för krig var så stor att jag ofta vaknade på nätterna med panik när jag hörde flygplanen som flög över lägenheten där jag bodde på den tiden. Trodde att det var krigsflygplan och att det var kört för att kriget kommit till Sverige.

Känner mig bitvis skräckslagen för att det snart kommer att bli krig i Sverige nu och säkert är jag inte ensam om det även om de flesta inte är uppväxta med sådana skrämmande framtidsprofetior. 

 

Råkade precis på den här skrämmande länken i en facebookgrupp jag är med nu också, även detta handlar om sådant som min mamma har skrämt upp mig med och skrämmer skiten ur mig när jag läser detta: 

 

Orkar verkligen inte med den här himla skitvärlden!!!

Att finnas till känns outhärdligt.

Alla mina problem är för stora och många.

Ett gigantiskt olidligt kaos som tycks omöjligt att reda ut.

Så fruktansvärt ensamt och hopplöst.

Känner mig så övergiven och osedd, av allt och alla.

Övergiven av livet.

Känner så mycket skräck på grund av allt som har varit och känner så mycket skräck inför framtiden.

Jag orkar egentligen inte finnas till över huvud taget, inte en enda dag till....

Men skräcken är för stor för att försvinna

Hopplöst!!!

 

 

 

Hej hej på dig om det finns någon som läser?!?

 

Ja herregud vad länge sedan det var jag skrev här! 2018 skrev jag här sist! Kommer jag ens att fortsätta skriva här efter detta inlägg?!? Jag vet ärligt talat inte även fast jag har tänkt det.

Borde kanske skaffa en ny blogg om jag ska fortsätta blogga egentligen?!? Eller inte eftersom det ändå kommer att bli någon slags följetong på det som har varit tidigare.....

 

Hur som helst behöver jag skriva av mig och få ur mig så mycket skit som möjligt eftersom jag inte har någon psykkontakt att prata med över huvud taget sedan ett år tillbaka.....Avslutade nämligen den som jag hade, hon som har skadat mig mer än stöttat mig...hon som jag aldrig ville gå hos i från början. Blev ju övertalad av den underbara kvinnan jag bara fick gå hos kort innan henne. Jag avslutade henne abrupt efter att jag börjat inse att det verkade vara gaslighting som hon utsatte mig för.

 

Efter ett möte på psykiatrin blev jag i stället remitterad till en annan psykiatrimottagning där jag fått träffa en läkare som faktiskt har lyssnat på vad jag behöver för hjälp och själv föreslog att hon skulle skicka en remiss till en traumamottagning som jag blivit remitterad till av den förra psykiatrin (där den läkaren bland annat skrev en helusel sammanfattning av mig och varför jag skulle gå där) men blivit nekad till. Skrev även en självremiss dit som blev nekad på grund av att jag skulle bli vidareutredd först på min mottagning bland annat, något som de inte ens var intresserade att göra. 

 

Nu väntar jag hur som helst på att eventuellt få gå på traumamottagningen, har varit på ett samtal och ska på ett till om ett par veckor.....Sen får jag reda på om jag är välkommen och om den behandlingen de kan erbjuda är något som jag kan tänka mig. Vill framför allt gå där för att de kan erbjuda EMDR-behandling. Skulle vara underbart om jag fick gå i det om det kunde hjälpa mot mina barndomstrauman som förstör livet dygnet runt för mig och till och med påverkar mig värre ju fler år som går.

MEN, jag måste först vänta 6-12 månader på grund av kö!!! Suck! Under den tiden har jag fortsatt ingen psykkontakt.

 

Önskar så att jag kunde skriva att jag mår bättre fysiskt som psykiskt och att livet verkligen har blivit bättre sedan jag skrev här 2018, men nej det har det inte......                                                                Hoppas så på ett gott nytt år som faktiskt blir bättre och leder framåt......

 

GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

 

 

Det är tyvärr inte mycket som fungerar vare sig vad det gäller huden/hudvård, att hitta rätt kost/skippa sockret eller att komma någon vart för att må bättre fysiskt som psykiskt och orka lära känna någon/några nya människor.😟 Ja, killarna jag nämnde i tidigare inlägg har jag i stort sett bara undvikit tyvärr. 

Har mest hängt i diverse slutna  facebookgrupper sedan årsskiftet (gick med i facebook innan jul!) Den bästa av grupperna på många sätt är en stödgrupp för att trappa ner psykofarmaka väldigt långsamt (max 10% av dosen var fjärde vecka eller mer sällan) Jag klarar dock bara runt 4% i minskning och blir ändå väldigt påverkad av det fysiskt som psykiskt. Har dock en paus från att trappa ner sen några månader tillbaka och kommer troligtvis fortsätta ha det till i höst när det blir svalare temperaturer igen eftersom jag liksom många andra blir så otroligt överhettade och svettiga av att trappa ner psykofarmaka.

Vill VERKLIGEN bli av med den där jäkla Cipralexen! Men förstår ju att det kommer att ta flera år av en massa helvetessymptom för att jag förhoppningsvis ska kunna bli fri från den och slippa börja med den igen sen. Har hittills bara lyckats trappa ner 1,25 mg, så ligger nu på 7,5 mg.

 

Var hos en läkare på Vårdcentralen för ett par veckor sedan (tog med mig syrran dit pga hur illa jag har blivit bemött så många gånger av läkare) som precis när jag gick sa att hon tyckte att jag skulle läsa på och sätta mig in i ME/kroniskt trötthetssyndrom eftersom det skulle kunna vara det jag lider av och har lidit av i ca 15 år nu sedan jag blev allvarligt utmattad och alla svårigheter och symptom jag har haft sedan dess. ME/Kroniskt trötthetssyndrom kom redan på tal i början av detta elände av en psykläkare, men INGEN vare sig psyk eller vårdcentralen har ju brytt sig sedan dess, så vad spelar det egentligen för roll om det säger sådant (men heller inte skriver något om att de misstänker detta i min journal) när de ändå inte kollar upp mig ordentligt och erbjuder mig den vård som faktiskt finns för det i så fall?!? Det finns inte mycket hjälp för den diagnosen, men man kan bland annat testa regelbundna sprutor med B12 och Folsyra, vissa mår mycket bättre av det.

Hmm, har precis varit ute och promenerat lite i Farsta strand och pratade med en kille som var på besök från Algeriet, jag var den första svenska personen han hade pratat med sen han kom för några dagar sedan (bortsett från butikspersonal och liknande) han trodde att jag var 25 år!!!😀 Själv var han 33. ja ja, det behövde jag verkligen höra jag som fyllde 40 nyligen och tycker att jag ser ut som 50 allt som oftast. Trevlig och lättpratad kille som var lätt att ha och göra med och för ett tag kunde jag koppla bort mitt eget skitliv. Sen kom den vanliga frågan "Vad jobbar du med?" Den frågan som jag bara vill slippa, den frågan som dödar hela stämmningen och gör att det inte går att "låtsas" vara någon vem som helst med ett "vanligt" skapligt välfungerande liv. I det här sammanhanget fick det mig dessutom att känna mig så jäkla bortskämd när han berättade hur svårt ekonomiskt många har i Algeriet, en vanlig månadslön ligger på 3000 kr, men det finns de som tjänar endast 1000 kr i månaden!!! Jag sa att jag inte jobbar pga har en hel del svårigheter, gått igenom mycket och har problem med min hälsa. Nu känner jag mig bara så låg och gråtfärdig efter att ha pratat med honom, som att jag för ett tag var någon annan person /kände mig dessutom yngre) utan en jäkla massa problem och sen pang återvänder till min vanliga hemska verklighet som jag hatar att tvingas vara i.😭

 

Nä, ursäkta om det blev rörigt, i alla fall inte i närheten av hur rörigt mitt inre är!

Vi hörs! *kram*

 

 

sömnen har varit katastrofalt dålig, har varit glödhet på nätterna och mycket varmare än normalt på dagen. Vilopuls på 100 på morgonen innan jag ens har satt igång med något, likadant efter att ha försökt vila 1-2 timmar sängliggandes på eftermiddagarna :( (min farsa har en blodtrycksmätare)

Känner mig som ett matt vrak nu i både kropp och hjärna :( Har samma höga puls fortfarande men nu också andnöd, yrsel, huvudvärk och tryck över bröstet, fortfarande urusel sömn då jag känner mig glödhet på nätterna och varmare på dagarna :(

vrålspänd i hela kroppen och väl medveten om att jag har lagt på locket sjukt mycket under julveckan för att inte bryta i hop bland familjen som ändå inte kan hantera om jag gör det, blir bara fel och känns ännu värre då....

Så har ätit ännu mera socker och annat som jag inte tål (ost bland annat) den sista tiden för att klara av att hålla locket stängt för andra och så mycket som möjligt för mig själv också.

Bad psykkontakten om hjälp inför hur jag skulle hantera julvistelsen och dess svårigheter, fick svaret att det enda jag kunde göra var väl att gå ut och promenera för att ta paus och att julen är svår för många.

Hmm....inte nöjd med svaret kan jag säga, för nog finns det annat än att promenera att göra när det är svårt, är ju olika för olika individer vad som kan vara bra hjälp dessutom. Att julen är svår för många är ju för visso sant, även om det skiljer sig åt där med på många sätt mellan olika individer.

Jag promenerar mer än vanligt när jag är i barndomsstaden, men i stort sett det enda det leder till är ju att jag blir slutkörd och inte ens kan promenera som vanligt när jag är tillbaka i Stockholm sen....

 

Locket är fortfarande på för övrigt, rädslan för att släppa på locket är dessutom jättestor, orkar inte med all förtvivlan, rädsla/skräck och hopplöshet som jag vet finns där under, drunknar i det så ofta och kommer ingen vart med att ha det så, det finnsingen lättnad i sådana tårar tyvärr :(

Nytt år i morgon, kämpa kämpa kämpa vidare!

Snälla kan det slutligen få bli ett år då livet går åt ljusare tider någon gång!!!

 

Ska man verkligen ta för givet att en kille alltid är intresserad av mer än vänskap om han frågar om man vill träffas och hitta på något i helgen? (en kille som jobbar på Coop nära frågade mig detta för ett tag sen, det var utanför arbetstid och han "förföljde" mig in på gården där jag bor utan att jag märkte detta först)

I dag fick jag ett vykort i brevlådan (stämplat och skickat med posten!?!) från en kille som bor några hus i från mig där han skrev att han skulle vilja bjuda mig på fika i helgen. Blev jätteförvånad faktiskt! Jag har bara pratat med honom ett par gånger, en gång i somras när jag och en annan granne pratade med honom när han var ute på sin balkong och för ett par månader sedan i grovsoprummet då vi pratade lite om lägenheterna mest, han sa visserligen "Du får komma och kolla in min lägenhet någon gång" , men det trodde jag mest var något han sa....

Jag är ju (som vanligt) inte intresserad av någon av de här killarna (killen på Coop är bara 23 år för övrigt! Varför vill han träffa mig liksom?!? Killen/mannen som skickade kortet jag fick idag visade sig vara 48 år såg jag nu när jag googlade!!! Trodde han var 10 år yngre faktiskt)

Ska jag ta det för givet att han är intresserad av mer än vänskap? När jag har berättat för killar att jag bara är intresserad av vänskap verkar de hur som helst nästan aldrig ta det på allvar....

När jag har nämnt liknande grejer för andra tjejer verkar de alltid anse att det handlar om att killarna är intresserade av mer än vänskap, måste det verkligen vara så? Ska man alltid ta det för givet liksom?

Hur som helst kommer jag inte träffa honom i helgen för jag är verkligen ett vrak nu och det sista jag pallar är att sitta och prata med någon jag inte känner just nu.

Kan väl tänka mig att träffa honom senare någon gång efter jul eller så, men bara för att han verkar vara trevlig och eventuellt skulle kunna bli en vän kanske...

Vet bara inte hur jag ska svara honom nu?!? Fick både hans mailadress och telefonnummer.

Tankar om killar och situationen mottages hemskt gärna! :)

---

 

Jag tänkte att jag skulle visa hur jag äter under en dag, jag själv tycker att det ser rätt bra ut förutom chokladbollen och chokladbiten då...(hade det var någon gång då och då vore det ju ok där emot)

 

Ca 1 dl havregryn, 2 dl havremjölk, 1 dl blåbär, 1 gul kiwi, 1 tsk linfröolja, 3 paranötter, 1 ruta mörk choklad (70% eller högre)

2 rutor mörk choklad (70% eller högre) en liten näve solrosfrön, 1 medelstor chokladboll och en 40 grams choklad/jordnötsbitsmjölkchoklad. (tyvärr ingen bild)

 

Mache´sallad, en bit squash och lite färsk basilika (ej på bild)

Vegetarisk gryta på quinoa, röda linser, morötter, tomatpure´, buljong och kryddor, 2 msk näringsjäst och 1-2 msk olivolja.

Smoothie på ca 0,5 dl lingon, 1 dl mango, 1/2 banan, en stor grönkålskvist, 2 msk blötlagda oskalade sesamfrön + vatten.

1 glutenfri fralla med mycket smör och ett pocherat ägg (brukar koka ägg, men nu gick ägget sönder på vägen...)

 

Så som ni säkert förstår letar jag ständigt efter något som kan få ner sådan här svullnad eftersom det verkligen inte är kul att visa sig sådan :(

Senast testade jag bomullsrondeller indränkta i svart te som legat och blivit avkylda i frysen, hade de på ögonlocken i över en timma men såg lika jäklig ut efteråt ändå :(

 

Hon blev förolämpad och arg på mig för att jag berättade om min osäkerhet angående att jag ju inte vet om hon tror mig, tar mig på allvar och sådant angående hur jag mår och har det.

Något som jag för övrigt förklarade att det grundar sig i de erfarenheter jag har från livet och psykiatrin sedan tidigare.

Att hon blev arg på mig så och tog det så personligt gjorde ju bara att jag känner mig ännu mer otrygg och rädd för henne. Sådant sätter sig väldigt hårt hos mig, glömmer aldrig sådana saker.

Grejen är ju ändå att jag måste kunna berätta hur jag känner så att hon förstår hur jag har det och fungerar så att hon kan hjälpa mig med det.

Att hon dessutom sa att  hon inte vet hur hon ska hjälpa mig kändes riktigt riktigt hemskt att höra.

Bidrar ju bara till ännu mer skräck hopplöshet och förtvivlan hos mig.

Hon menade visserligen att vi tillsammans måste komma fram till hur jag ska bli hjälpt.

Känns som att det blir en massa missförstånd mellan oss mest hela tiden också, sjukt jobbigt och inget jag faktiskt är van vid.

En annan grej, jag bad för ett par gånger sedan om att få hjälp med lite bättre rutiner och sätt att få i hop mina dagar på, så vi gjorde som ett litet dagsschema, en ungefärlig mall som jag ska försöka hålla mig till (är ju så himla lätt att jag fastnar i grejer alldeles för länge och inte får andra grejer gjorda, skjuter på lunchen, skjuter på hela dagen o.s.v. som gör att jag mår ännu sämre än vad jag skulle behöva göra)

Pratade även lite om det i dag och hur det har gått med det och jag sa ju som det var att det ju inte bara är att hålla sig till det hur lätt som helst och att vi behöver jobba vidare med hindren och så och att hon väl förstod att det var så.

Men det hade hon inte förstått heller utan verkade tro att jag bara kunde få in det på egen hand hur som helst.

Ibland (ofta) känns det nästan som att hon tror att jag bara kan läsa en självhjälpsbok och göra det som står själv.

Hon måste ju ändå förstå att det inte är så, annars hade jag ju inte suttit hos henne liksom.

Känns som en sådan himla förlust att ha förlorat min förra psykkontakt verkligen, hon kommer ju också på tal mellan oss för övrigt, känns som att hon tar illa vid sig av det också för att jag saknar henne och det sätt vi började att jobba på.

Blir att hon säger saker i stil med "Jag är inte X och jag jobbar inte likadant som henne, nu är det mitt sätt som gäller!" , hon låter dessutom väldigt bestämd och som om hon vore arg när hon säger det.

Hur sjutton det ska fungera mellan oss och hur hon ska kunna hjälpa mig har jag väldigt svårt att se. :(

Hur länge ska jag tvingas sitta kvar i ett rum på psykiatrin och storgråta och hyperventilera efter varje gång jag har träffat henne egentligen? För att sedan fortsätta så i tre dagar efteråt fram och tillbaka genom dagarna....känns helt outhärdligt!

Känns som att hon hatar mig och inte vill träffa mig över huvud taget igen nu för att jag är för svår för henne......

Skitdåligt rent ut sagt, det senaste året har varit det sämsta året på flera år tyvärr! :(

Senaste månaden har "skräpätandet" som handlar främst om mjölkchoklad legat på ca 4 kg, vilket blir ca 2 kg rent socker!!! :( Verkligen inte bra!

Behöver dessutom äta så inflammatoriskt som möjligt nu, (och självklart får ner stressen extremt mycket) har nämligen drabbats av den smärtsamma autoimmuna sjukdomen frozen shoulder, gått runt med den skiten i ca 8 månader nu och får räkna med 3-7 månader (enligt ortopeden) till innan jag börjar få tillbaka rörligheten och smärtan minskar, men helt bra tar några år att bli om man nu blir helt bra, för det blir inte alla

.

Ju mer jag läser om sockerberoende/skadligt bruk av socker dess tu mer framstår det som att det i princip enda sättet att hantera det är att gå över till LCHF-kost, något som kan verka rätt vettigt när man läser på ordentligt om det, men som samtidigt känns i princip som något omöjligt för mig som känner en stor motvilja mot att äta kött, ja jag blir oftast äcklad av konsistensen, blir dålig av rött kött dessutom (efter några timmar känner jag mig oftast het som om jag hade feber i hela kroppen) och suktar verkligen inte efter det.

Kyckling kan jag äta i mindre mängd då och då utan större problem, fisk har jag alltid tyckt väldigt illa om, värre än kött tyvärr och mjölkprodukter mår jag inte alls bra av (magen, hudutslag, tjock i halsen och äckliga illaluktande/illasmakande proppar i halsmandlarna)

Skulle ju liksom inte gå så vitt jag kan se?!? Är för övrigt rädd för att hantera kött och tillaga det själv p.g.a. alla bakterier/smittor som salmonella m.m.

 

I mitt hjärta är jag som tidigare nämnt Vegan både för djuren och min egen dels skull, men får det ju tyvärr inte alls att fungera.

Försökte i flera månader i början på året, men det ledde bara till att jag mådde ännu sämre fysiskt som psykiskt och åt ännu mer socker än annars. 

 

Urk! Behöver verkligen ordentlig hjälp med att hantera ätandet och alla jäkla känslor.

 

Det här med 12-stegsmodellen som bland annat anonyma alkoholister kör med finns ju även för sockerberoende/ätstörningar och en hel del annat, jag tror definitivt att det är jättebra för många.

Det kräver ju bland annat att man skaffar sig en så kallad sponsor,(en typ av stödperson inom gruppen som har kommit längre än en själv och lever utan aktivt missbruk) som man kan ringa och så vidare när man behöver) och att man själv senare när man kan hantera livet utan sockret blir sponsor åt någon/några andra.

Personligen skulle jag inte klara av vare sig att vända mig till någon så eller att vara sponsor åt någon annan eftersom jag helt enkelt skulle tycka att det vore ännu svårare att prata om mitt liv/få stöd av någon som inte jobbar proffesionellt med det. Att jag själv skulle vara någon som ska finnas där för någon annan och vara tillgänglig skulle stressa fullkomligt i hjäl mig, jag klarar ju liksom inte ens av att vara nåbar för de få jag har i mitt liv nu, jag svarar ju i princip aldrig i telefon till exempel, har i princip aldrig på telefonen ens eftersom jag bara tanken på att någon kan ringa gör att jag känner sådan hög stress att det lätt blir panik i hela kroppen.

Har testat att gå på några möten, men klarar inte av att säga någonting om mig själv när man får ordet när man sitter i en grupp så och ska prata helt själv, är det gruppterapi är det ju ett samtal, men i 12-stegsmodellen av bryter man ju liksom inte eller för ett samtal, man går ju bara från den ena till den andra personen som får dela det den vill utan att någon annan säger något. 

Känns som vanligt som att inget passar för mig för att jag är för krånglig liksom :(

 

Sorry om texten blev rörig! Orkar inte fixa till en massa i efterhand, hoppas att det gick att läsa och förstå hur som helst! :)

---

 

Jag vill ju egentligen hålla igång bloggen, men som ni som har följt mig ett tag har märkt har det ju gått väldigt dåligt det senaste året.

Jag tror att det har väldigt mycket med det helvetet/oerhörda påfrestning som det har inneburit för mig att vara tvungen avsluta min terapeut  (grov separationsångest, känsla av att någon dör i från en...) och min gamla psykiatrikontakt/mottagning sedan många år tillbaka och tvingas påbörja en ny kontakt på en helt ny mottagning och all rädsla/otrygghet/ovisshet m.m det har inneburit för mig.

Förutom att jag gått igenom en massa andra svårigheter som vanligt och dessutom har en belastningsskada med inflamation i axeln (gör ont i hela armen av det dessutom) sedan ett halvår tillbaka som är väldigt fysiskt och psykiskt påfrestande och hindrar/försvårar mycket för mig och gör extremt ont och hugger till när jag råkar göra vissa rörelser(inklusive förvärrar ytterligare sömnen så att jag mår ännu värre på alla plan) 

 

Till saken hör att när jag nu efter ca ett år med den nya psykkontakten började tycka att hon var bra/tyckte om henne och började känna en viss trygghet och ett viss hopp för en bättre framtid (vilket är väldigt ovanligt att jag gör) och dessutom fick börja med en mer alternativ metod som heter EFT (Emotional freedom tehqnique) som hon dessutom var utbildad inom ochsom jag tyckte verkade vara ett bra komplement så kom nästa helvete som bara inte fick hända...

Hon skulle sluta och börja jobba på annan ort och jag måste byta till en ny psykkontakt igen!!!!! 

Fick dessutom reda på via den nya kontakten att den som slutade tyckte väldigt bra om mig, vilket får det att kännas ännu värre att hon slutade, klart man vill ha en psykkontakt som tycker om en.

 

Well, har för ett några veckor sedan påbörjat min nya kontakt och det känns som ett rent helvete, jag vill inte ha en ny, jag orkar inte med en ny, sjunker djupare ner för varje gång jag måste förklara hur hemskt mitt liv är och hur jag mår och all  rädsla, hopplöshet och förtvivlan förvärras ....All den rädsla jag hela tiden har för att hon inte ska kunna hjälpa mig, att hon ska tycka att jag är för hopplös, att jag ska bli övergiven igen, att mitt liv aldrig ska bli bättre och vara värt att leva någon gång utan bara fortsätta vara ett helvete.

Varje gång jag har varit hos henne bryter jag i hop, storgråter, hyperventilerar och mår för jäkligt. Blir sittande i ett rum på psykiatrin ensam i en timma innan jag kan ta mig där i från och då tvingas åka tunnelbana och buss med rejält gråtsvullna ögon som får mig att skämmas över hur hemsk jag ser ut dessutom.

igår var jag hos henne,Idag ser jag ännu värre ut (blir ju alltid värre efter sängliggande på natten) runt ögonen dessutom, mår skitdåligt över hur jäklig jag ser ut av allt gråtande hela tiden, känns inte som att det finns något som hjälper nämnvärt mot svullnaderna heller, tips mottages hemskt gärna (har väl frågat efter det förut....)

 

Känns ännu mörkare idag än igår dessutom, bara gråter, kämpar emot gråtandet och har så fruktansvårt ont på grund av hur spänd jag är....

känner att mitt liv är så jäkla hopplöst att jag över huvudtaget inte kan förstå hur det ska kunna bli bättre när jag i princip allt är hinder och problem så väl fysiska som mentala när det kommer till mig och mitt liv.....pest eller kolera!!!

Jag hatar mitt liv verkligen!!!

 

Ja, det var då ingen trevlig uppdatering, men jag skrev i alla fall något.....

Hoppas att du som läser detta mår bättre!

---

För ett tag sedan var den tyska hudläkaren Yael Adler en av gästerna hos Skavlan vilket verkligen gjorde mig mer nyfiken på henne och hennes nya bok "Huden. Allt om vårt största organ" 

Detta ledde sen till ett beteende hos mig som gick överstyr (tvång) där jag googlade på henne sjukt mycket i ca två veckor (blev nog flera timmar om dagen!!!) och satt och klippte och klistade in tyska texter till översättning (ja, jag vet, ska ju finnas något sätt där man kan översätta sidor rakt av utan en massa klipp och klistrande, men jag har glömt av hur man gör....) och till och med kollade flera youtubeklipp på tyska som jag knappt begrep (läste tyska i högstadiet, men har egentligen aldrig har användning för tyskan sedan dess och där med har det mesta jag har lärt mig försvunnit)

Dessutom var jag i flera bokhandlar och bläddrade i boken eftersom jag inte hade tålamod nog att vänta på min tur i kön på biblioteket!

Så nu vet ni hur jag kan bli när jag blir "besatt" av något ;)

Nu har jag i alla fall boken hemma och min "besatthet" har mattats av rejält.

 

I alla fall rekommenderar jag hennes intressanta bok för alla som vill veta mer om huden, allt i från hur huden är uppbyggd/fungerar till diverse hudprolem och vad huden mår bäst av enligt henne.

En hel del fokus ligger på att bevara den viktiga hudbarriären, syramanteln ph-värdet.

Hon tar även upp kostens betydelse, vilket ju tyvärr många hudläkare sjukt nog nekar till att det skulle ha någon betydelse för huden.

 

Anledningen till att nästan alla kvinnor förr eller senare får celluliter och män nästan aldrig har det beror på att vi har olika bindvävsfibernät för att hålla underhudsfettet på plats, kvinnor har bara fibrer som går lodrätt medan män har fibrer som går både diagonalt och horisontellt och där med håller i hop fettet avsevärt mycket bättre.

Orättvist kan tyckas, men det har att göra med att vi kvinnor i händelse av en graviditet snabbt ska kunna lagra upp viktigt reservfett.

 

Om huden själv skulle få bestämma skulle vi högst duscha en gång i veckan. Ju mer man tvättar sig dess tu värre brukar man lukta eftersom man rubbar hudens egna goda bakterier. Man bör endast duscha i vatten och om man använder rengöringsmedel vara noga med att de har hudens eget ph-värde runt 5,5 på endast områden som armhålor, rumpa och fötter. (Själv duschar hon trots allt en gång om dagen, men med enbart vatten)

 

Använd aldrig enbart ren olja på huden! Sen skriver hon om hur ofta folk berättar för henne om att det har hittat världens bästa hudvårdsmedel: ren olivolja, arganolja, kumminolja, mandelolja, eller någonn annan olja. Men oljor ska vare sig användas som återfettning/återfuktning eller som rengöring eftersom flytande olja är ett agressivt rengöringsämne för huden! (?) Oljan förbinder sig med våra värdefulla epidermislipider (vårt eget hudfett/sebum) och sköljer helt enkelt bort dem .

Att olja in bebisar är enligt henne vållande till kroppsskada som kan göra att bebisen förlorar fukt i stora mängder!

Men, till alla besvikna oljefantaster ger hon tipset att man kan blanda ut lite av sin favoritolja/oljor i en fet kräm eller salva.

 

Just det här sista angående oljan var ju inte speciellt kul att höra, jag har ju förvisso väldigt svårt att hitta någon olja att använda i stället för ansiktskräm (får det ju inte att fungera på kroppen med olja heller och händerna spricker om jag använder olja på dem) utan att just bli mer uttorkad, men jag tycker ju ändå att Marulaoljan och solrosoljan (sistnämnda som rengöring) har fungerat rätt bra, i alla fall med hemmagjort ansiktsvatten med glycerin i. 

Finns ju för övrigt en studie som visar att Solrosolja stärker hudbarrären så.

Sen kan man ju även undra lite om varför sheasmör och framför allt kokosoljan där emot är bra med tanke på att sistnämnda ju verkligen blir en flytande olja vid kontakt med huden.....