Tankarsombankar

Sjukt tungt är det och i dag opereras dessutom min pappa.

Han har väntat och lidit under hela pandemin på grund av att han inte kunde opereras då.

Livädd att han ska dö av operationen eller komplikationer efteråt.

Jag har alltid tänkt att jag kommer att ta livet av mig när han dör.

Skräcken att han ska dö har jag levt med ända sedan jag var väldigt liten och han utsatte mig för upperpade trauman som har fortsatt att förstöra hela mitt liv.....

Skräcken har dessutom bara blivit värre ju äldre jag har blivit och påverkar relationen till alla människor jag har omkring mig och möter.

Tycks omöjligt att komma tillrätta med och kunna ha ett liv värt att leva.

I går på sykursen.

En kvinna berättar att det är tungt nu, men hon vet ju att det blir bättre snart.

Blir så himla ledsen och känner mig så hopplös och ensam av att höra något sådant. Tänk att bara tillfälligt känna att det känns tungt och veta att det blir bättre, önskar så att det kunde vara så för mig också.

Det enda som får mig ut ur min lägenhet är suget efter socker.....kakor, kex, choklad, bullar o.s.v. det enda som gör att jag står ut med att finnas typ. 

Fast jag står ju verkligen inte ut ändå.

Att äta all den skiten gör ju bara saken ännu värre.

 

    

Nä jag vet faktiskt inte om jag kommer att fortsätta skriva här alls.

Känns som det är rätt meningslöst att skriva utan någon respons över huvud taget.

Känslan av att vara ensam i hela universum typ.....

 

 

 

Som vanligt skäms jag när jag har skrivit om hur jag känner, hur hopplöst det är, hur rädd jag känner mig o.s.v.

Blir så trött på det!!!

 

Har väntat 2-3 år i kö för att få gå hos en privat traumaterapeut som bland annat jobbar med Somatic Experiencing (SE-terapi,en form av traumaterapi som utgår i från kroppen) en metod som jag tror mycket på och som jag har testat kort för några år sedan hos en väldigt knepig terapeut, trots att terapeuten inte var lämplig som terapeut (tydligt att hon hade för stora problem själv för det) så upplevde jag ändå att metoden var bra.....

 

Hur som helst så ska jag börja i detta i början av april och borde ju känna mig både lättad och glad att jag äntligen får börja hos henne efter den långa väntan, men nä jag känner mest ångest och hopplöshet ändå. Jätterädd att det är för sent för mig att någonsin kunna få må bra, att jag är ett hopplöst fall, att hon inte ska kunna förstå mig, se helheten och även hon tycka att jag är hopplös.

 

Vet ju inte hur det blir med traumamottagningen som jag är i kontakt med nu och eventuellt ska få gå i EMDR (traumametod) hos , får ju hur som helst vänta i upp till ett år på att börja där OM det blir så att jag får börja där. Är rätt säker på att jag även skulle behöva detta, men känner mig jättestressad över att allt kommer i princip samtidigt så här, kan ju inte gå i båda metoderna samtidigt så vitt jag vet....Kan ju verka som ett lyxproblem......hm......

 

 

Kanske berättar jag mer än vad jag har gjort tidigare i bloggen nu?!?

Jag vet inte, för jag minns inte hur mycket jag har berättat...

Men det finns ju säkerligen mycket jag inte har berättat tidigare och kanske kommer jag att fortsätta med det om det känns givande för mig.

I bästa fall är det även någon mer som får ut något av det jag skriver...

En av sakerna som känns extra skrämmande och aktuellt nu är det här med krig, Ryssland, Ukraina, försvarets förstärkande av Gotland och drönarna som flugit över alla tre av våra svenska kärnkraftverk!!! (ryska drönare antar jag?!?)

Min mamma som är djupt kristen och så har varit sedan jag föddes ungefär (hon har befunnit sig i de extrema kretsarna som Livets ord) har under tonåren skrämt upp mig rejält med bland annat fruktansvärda framtidsprofetior om krig i Sverige under den yttersta tiden då allt ska bli fruktansvärt i världen (innan Jesus kommer), exakta platser där det ska bombas och annat hemskt ska hända o.s.v. Hon gav mig även den här boken som jag önskade att jag aldrig hade läst:: https://www.adlibris.com/se/bok/synen-9789179995652

Allt detta har funnits med mig mer eller mindre hela tiden sedan dess och bland annat var en stor anledning till att jag blev mer eller mindre tvingad av psykiatrin att börja med antidepressiva för första gången när jag var 20 fast jag var helt emot det (de hotade med att jag inte skulle få gå i terapi annars) eftersom skräcken för krig var så stor att jag ofta vaknade på nätterna med panik när jag hörde flygplanen som flög över lägenheten där jag bodde på den tiden. Trodde att det var krigsflygplan och att det var kört för att kriget kommit till Sverige.

Känner mig bitvis skräckslagen för att det snart kommer att bli krig i Sverige nu och säkert är jag inte ensam om det även om de flesta inte är uppväxta med sådana skrämmande framtidsprofetior. 

 

Råkade precis på den här skrämmande länken i en facebookgrupp jag är med nu också, även detta handlar om sådant som min mamma har skrämt upp mig med och skrämmer skiten ur mig när jag läser detta: 

 

Orkar verkligen inte med den här himla skitvärlden!!!

Att finnas till känns outhärdligt.

Alla mina problem är för stora och många.

Ett gigantiskt olidligt kaos som tycks omöjligt att reda ut.

Så fruktansvärt ensamt och hopplöst.

Känner mig så övergiven och osedd, av allt och alla.

Övergiven av livet.

Känner så mycket skräck på grund av allt som har varit och känner så mycket skräck inför framtiden.

Jag orkar egentligen inte finnas till över huvud taget, inte en enda dag till....

Men skräcken är för stor för att försvinna

Hopplöst!!!

 

 

 

Hej hej på dig om det finns någon som läser?!?

 

Ja herregud vad länge sedan det var jag skrev här! 2018 skrev jag här sist! Kommer jag ens att fortsätta skriva här efter detta inlägg?!? Jag vet ärligt talat inte även fast jag har tänkt det.

Borde kanske skaffa en ny blogg om jag ska fortsätta blogga egentligen?!? Eller inte eftersom det ändå kommer att bli någon slags följetong på det som har varit tidigare.....

 

Hur som helst behöver jag skriva av mig och få ur mig så mycket skit som möjligt eftersom jag inte har någon psykkontakt att prata med över huvud taget sedan ett år tillbaka.....Avslutade nämligen den som jag hade, hon som har skadat mig mer än stöttat mig...hon som jag aldrig ville gå hos i från början. Blev ju övertalad av den underbara kvinnan jag bara fick gå hos kort innan henne. Jag avslutade henne abrupt efter att jag börjat inse att det verkade vara gaslighting som hon utsatte mig för.

 

Efter ett möte på psykiatrin blev jag i stället remitterad till en annan psykiatrimottagning där jag fått träffa en läkare som faktiskt har lyssnat på vad jag behöver för hjälp och själv föreslog att hon skulle skicka en remiss till en traumamottagning som jag blivit remitterad till av den förra psykiatrin (där den läkaren bland annat skrev en helusel sammanfattning av mig och varför jag skulle gå där) men blivit nekad till. Skrev även en självremiss dit som blev nekad på grund av att jag skulle bli vidareutredd först på min mottagning bland annat, något som de inte ens var intresserade att göra. 

 

Nu väntar jag hur som helst på att eventuellt få gå på traumamottagningen, har varit på ett samtal och ska på ett till om ett par veckor.....Sen får jag reda på om jag är välkommen och om den behandlingen de kan erbjuda är något som jag kan tänka mig. Vill framför allt gå där för att de kan erbjuda EMDR-behandling. Skulle vara underbart om jag fick gå i det om det kunde hjälpa mot mina barndomstrauman som förstör livet dygnet runt för mig och till och med påverkar mig värre ju fler år som går.

MEN, jag måste först vänta 6-12 månader på grund av kö!!! Suck! Under den tiden har jag fortsatt ingen psykkontakt.

 

Önskar så att jag kunde skriva att jag mår bättre fysiskt som psykiskt och att livet verkligen har blivit bättre sedan jag skrev här 2018, men nej det har det inte......                                                                Hoppas så på ett gott nytt år som faktiskt blir bättre och leder framåt......

 

GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

 

 

Det är tyvärr inte mycket som fungerar vare sig vad det gäller huden/hudvård, att hitta rätt kost/skippa sockret eller att komma någon vart för att må bättre fysiskt som psykiskt och orka lära känna någon/några nya människor.😟 Ja, killarna jag nämnde i tidigare inlägg har jag i stort sett bara undvikit tyvärr. 

Har mest hängt i diverse slutna  facebookgrupper sedan årsskiftet (gick med i facebook innan jul!) Den bästa av grupperna på många sätt är en stödgrupp för att trappa ner psykofarmaka väldigt långsamt (max 10% av dosen var fjärde vecka eller mer sällan) Jag klarar dock bara runt 4% i minskning och blir ändå väldigt påverkad av det fysiskt som psykiskt. Har dock en paus från att trappa ner sen några månader tillbaka och kommer troligtvis fortsätta ha det till i höst när det blir svalare temperaturer igen eftersom jag liksom många andra blir så otroligt överhettade och svettiga av att trappa ner psykofarmaka.

Vill VERKLIGEN bli av med den där jäkla Cipralexen! Men förstår ju att det kommer att ta flera år av en massa helvetessymptom för att jag förhoppningsvis ska kunna bli fri från den och slippa börja med den igen sen. Har hittills bara lyckats trappa ner 1,25 mg, så ligger nu på 7,5 mg.

 

Var hos en läkare på Vårdcentralen för ett par veckor sedan (tog med mig syrran dit pga hur illa jag har blivit bemött så många gånger av läkare) som precis när jag gick sa att hon tyckte att jag skulle läsa på och sätta mig in i ME/kroniskt trötthetssyndrom eftersom det skulle kunna vara det jag lider av och har lidit av i ca 15 år nu sedan jag blev allvarligt utmattad och alla svårigheter och symptom jag har haft sedan dess. ME/Kroniskt trötthetssyndrom kom redan på tal i början av detta elände av en psykläkare, men INGEN vare sig psyk eller vårdcentralen har ju brytt sig sedan dess, så vad spelar det egentligen för roll om det säger sådant (men heller inte skriver något om att de misstänker detta i min journal) när de ändå inte kollar upp mig ordentligt och erbjuder mig den vård som faktiskt finns för det i så fall?!? Det finns inte mycket hjälp för den diagnosen, men man kan bland annat testa regelbundna sprutor med B12 och Folsyra, vissa mår mycket bättre av det.

Hmm, har precis varit ute och promenerat lite i Farsta strand och pratade med en kille som var på besök från Algeriet, jag var den första svenska personen han hade pratat med sen han kom för några dagar sedan (bortsett från butikspersonal och liknande) han trodde att jag var 25 år!!!😀 Själv var han 33. ja ja, det behövde jag verkligen höra jag som fyllde 40 nyligen och tycker att jag ser ut som 50 allt som oftast. Trevlig och lättpratad kille som var lätt att ha och göra med och för ett tag kunde jag koppla bort mitt eget skitliv. Sen kom den vanliga frågan "Vad jobbar du med?" Den frågan som jag bara vill slippa, den frågan som dödar hela stämmningen och gör att det inte går att "låtsas" vara någon vem som helst med ett "vanligt" skapligt välfungerande liv. I det här sammanhanget fick det mig dessutom att känna mig så jäkla bortskämd när han berättade hur svårt ekonomiskt många har i Algeriet, en vanlig månadslön ligger på 3000 kr, men det finns de som tjänar endast 1000 kr i månaden!!! Jag sa att jag inte jobbar pga har en hel del svårigheter, gått igenom mycket och har problem med min hälsa. Nu känner jag mig bara så låg och gråtfärdig efter att ha pratat med honom, som att jag för ett tag var någon annan person /kände mig dessutom yngre) utan en jäkla massa problem och sen pang återvänder till min vanliga hemska verklighet som jag hatar att tvingas vara i.😭

 

Nä, ursäkta om det blev rörigt, i alla fall inte i närheten av hur rörigt mitt inre är!

Vi hörs! *kram*

 

 

sömnen har varit katastrofalt dålig, har varit glödhet på nätterna och mycket varmare än normalt på dagen. Vilopuls på 100 på morgonen innan jag ens har satt igång med något, likadant efter att ha försökt vila 1-2 timmar sängliggandes på eftermiddagarna :( (min farsa har en blodtrycksmätare)

Känner mig som ett matt vrak nu i både kropp och hjärna :( Har samma höga puls fortfarande men nu också andnöd, yrsel, huvudvärk och tryck över bröstet, fortfarande urusel sömn då jag känner mig glödhet på nätterna och varmare på dagarna :(

vrålspänd i hela kroppen och väl medveten om att jag har lagt på locket sjukt mycket under julveckan för att inte bryta i hop bland familjen som ändå inte kan hantera om jag gör det, blir bara fel och känns ännu värre då....

Så har ätit ännu mera socker och annat som jag inte tål (ost bland annat) den sista tiden för att klara av att hålla locket stängt för andra och så mycket som möjligt för mig själv också.

Bad psykkontakten om hjälp inför hur jag skulle hantera julvistelsen och dess svårigheter, fick svaret att det enda jag kunde göra var väl att gå ut och promenera för att ta paus och att julen är svår för många.

Hmm....inte nöjd med svaret kan jag säga, för nog finns det annat än att promenera att göra när det är svårt, är ju olika för olika individer vad som kan vara bra hjälp dessutom. Att julen är svår för många är ju för visso sant, även om det skiljer sig åt där med på många sätt mellan olika individer.

Jag promenerar mer än vanligt när jag är i barndomsstaden, men i stort sett det enda det leder till är ju att jag blir slutkörd och inte ens kan promenera som vanligt när jag är tillbaka i Stockholm sen....

 

Locket är fortfarande på för övrigt, rädslan för att släppa på locket är dessutom jättestor, orkar inte med all förtvivlan, rädsla/skräck och hopplöshet som jag vet finns där under, drunknar i det så ofta och kommer ingen vart med att ha det så, det finnsingen lättnad i sådana tårar tyvärr :(

Nytt år i morgon, kämpa kämpa kämpa vidare!

Snälla kan det slutligen få bli ett år då livet går åt ljusare tider någon gång!!!

 

Ska man verkligen ta för givet att en kille alltid är intresserad av mer än vänskap om han frågar om man vill träffas och hitta på något i helgen? (en kille som jobbar på Coop nära frågade mig detta för ett tag sen, det var utanför arbetstid och han "förföljde" mig in på gården där jag bor utan att jag märkte detta först)

I dag fick jag ett vykort i brevlådan (stämplat och skickat med posten!?!) från en kille som bor några hus i från mig där han skrev att han skulle vilja bjuda mig på fika i helgen. Blev jätteförvånad faktiskt! Jag har bara pratat med honom ett par gånger, en gång i somras när jag och en annan granne pratade med honom när han var ute på sin balkong och för ett par månader sedan i grovsoprummet då vi pratade lite om lägenheterna mest, han sa visserligen "Du får komma och kolla in min lägenhet någon gång" , men det trodde jag mest var något han sa....

Jag är ju (som vanligt) inte intresserad av någon av de här killarna (killen på Coop är bara 23 år för övrigt! Varför vill han träffa mig liksom?!? Killen/mannen som skickade kortet jag fick idag visade sig vara 48 år såg jag nu när jag googlade!!! Trodde han var 10 år yngre faktiskt)

Ska jag ta det för givet att han är intresserad av mer än vänskap? När jag har berättat för killar att jag bara är intresserad av vänskap verkar de hur som helst nästan aldrig ta det på allvar....

När jag har nämnt liknande grejer för andra tjejer verkar de alltid anse att det handlar om att killarna är intresserade av mer än vänskap, måste det verkligen vara så? Ska man alltid ta det för givet liksom?

Hur som helst kommer jag inte träffa honom i helgen för jag är verkligen ett vrak nu och det sista jag pallar är att sitta och prata med någon jag inte känner just nu.

Kan väl tänka mig att träffa honom senare någon gång efter jul eller så, men bara för att han verkar vara trevlig och eventuellt skulle kunna bli en vän kanske...

Vet bara inte hur jag ska svara honom nu?!? Fick både hans mailadress och telefonnummer.

Tankar om killar och situationen mottages hemskt gärna! :)

---

 

Så som ni säkert förstår letar jag ständigt efter något som kan få ner sådan här svullnad eftersom det verkligen inte är kul att visa sig sådan :(

Senast testade jag bomullsrondeller indränkta i svart te som legat och blivit avkylda i frysen, hade de på ögonlocken i över en timma men såg lika jäklig ut efteråt ändå :(

 

Hon blev förolämpad och arg på mig för att jag berättade om min osäkerhet angående att jag ju inte vet om hon tror mig, tar mig på allvar och sådant angående hur jag mår och har det.

Något som jag för övrigt förklarade att det grundar sig i de erfarenheter jag har från livet och psykiatrin sedan tidigare.

Att hon blev arg på mig så och tog det så personligt gjorde ju bara att jag känner mig ännu mer otrygg och rädd för henne. Sådant sätter sig väldigt hårt hos mig, glömmer aldrig sådana saker.

Grejen är ju ändå att jag måste kunna berätta hur jag känner så att hon förstår hur jag har det och fungerar så att hon kan hjälpa mig med det.

Att hon dessutom sa att  hon inte vet hur hon ska hjälpa mig kändes riktigt riktigt hemskt att höra.

Bidrar ju bara till ännu mer skräck hopplöshet och förtvivlan hos mig.

Hon menade visserligen att vi tillsammans måste komma fram till hur jag ska bli hjälpt.

Känns som att det blir en massa missförstånd mellan oss mest hela tiden också, sjukt jobbigt och inget jag faktiskt är van vid.

En annan grej, jag bad för ett par gånger sedan om att få hjälp med lite bättre rutiner och sätt att få i hop mina dagar på, så vi gjorde som ett litet dagsschema, en ungefärlig mall som jag ska försöka hålla mig till (är ju så himla lätt att jag fastnar i grejer alldeles för länge och inte får andra grejer gjorda, skjuter på lunchen, skjuter på hela dagen o.s.v. som gör att jag mår ännu sämre än vad jag skulle behöva göra)

Pratade även lite om det i dag och hur det har gått med det och jag sa ju som det var att det ju inte bara är att hålla sig till det hur lätt som helst och att vi behöver jobba vidare med hindren och så och att hon väl förstod att det var så.

Men det hade hon inte förstått heller utan verkade tro att jag bara kunde få in det på egen hand hur som helst.

Ibland (ofta) känns det nästan som att hon tror att jag bara kan läsa en självhjälpsbok och göra det som står själv.

Hon måste ju ändå förstå att det inte är så, annars hade jag ju inte suttit hos henne liksom.

Känns som en sådan himla förlust att ha förlorat min förra psykkontakt verkligen, hon kommer ju också på tal mellan oss för övrigt, känns som att hon tar illa vid sig av det också för att jag saknar henne och det sätt vi började att jobba på.

Blir att hon säger saker i stil med "Jag är inte X och jag jobbar inte likadant som henne, nu är det mitt sätt som gäller!" , hon låter dessutom väldigt bestämd och som om hon vore arg när hon säger det.

Hur sjutton det ska fungera mellan oss och hur hon ska kunna hjälpa mig har jag väldigt svårt att se. :(

Hur länge ska jag tvingas sitta kvar i ett rum på psykiatrin och storgråta och hyperventilera efter varje gång jag har träffat henne egentligen? För att sedan fortsätta så i tre dagar efteråt fram och tillbaka genom dagarna....känns helt outhärdligt!

Känns som att hon hatar mig och inte vill träffa mig över huvud taget igen nu för att jag är för svår för henne......

Jag vill ju egentligen hålla igång bloggen, men som ni som har följt mig ett tag har märkt har det ju gått väldigt dåligt det senaste året.

Jag tror att det har väldigt mycket med det helvetet/oerhörda påfrestning som det har inneburit för mig att vara tvungen avsluta min terapeut  (grov separationsångest, känsla av att någon dör i från en...) och min gamla psykiatrikontakt/mottagning sedan många år tillbaka och tvingas påbörja en ny kontakt på en helt ny mottagning och all rädsla/otrygghet/ovisshet m.m det har inneburit för mig.

Förutom att jag gått igenom en massa andra svårigheter som vanligt och dessutom har en belastningsskada med inflamation i axeln (gör ont i hela armen av det dessutom) sedan ett halvår tillbaka som är väldigt fysiskt och psykiskt påfrestande och hindrar/försvårar mycket för mig och gör extremt ont och hugger till när jag råkar göra vissa rörelser(inklusive förvärrar ytterligare sömnen så att jag mår ännu värre på alla plan) 

 

Till saken hör att när jag nu efter ca ett år med den nya psykkontakten började tycka att hon var bra/tyckte om henne och började känna en viss trygghet och ett viss hopp för en bättre framtid (vilket är väldigt ovanligt att jag gör) och dessutom fick börja med en mer alternativ metod som heter EFT (Emotional freedom tehqnique) som hon dessutom var utbildad inom ochsom jag tyckte verkade vara ett bra komplement så kom nästa helvete som bara inte fick hända...

Hon skulle sluta och börja jobba på annan ort och jag måste byta till en ny psykkontakt igen!!!!! 

Fick dessutom reda på via den nya kontakten att den som slutade tyckte väldigt bra om mig, vilket får det att kännas ännu värre att hon slutade, klart man vill ha en psykkontakt som tycker om en.

 

Well, har för ett några veckor sedan påbörjat min nya kontakt och det känns som ett rent helvete, jag vill inte ha en ny, jag orkar inte med en ny, sjunker djupare ner för varje gång jag måste förklara hur hemskt mitt liv är och hur jag mår och all  rädsla, hopplöshet och förtvivlan förvärras ....All den rädsla jag hela tiden har för att hon inte ska kunna hjälpa mig, att hon ska tycka att jag är för hopplös, att jag ska bli övergiven igen, att mitt liv aldrig ska bli bättre och vara värt att leva någon gång utan bara fortsätta vara ett helvete.

Varje gång jag har varit hos henne bryter jag i hop, storgråter, hyperventilerar och mår för jäkligt. Blir sittande i ett rum på psykiatrin ensam i en timma innan jag kan ta mig där i från och då tvingas åka tunnelbana och buss med rejält gråtsvullna ögon som får mig att skämmas över hur hemsk jag ser ut dessutom.

igår var jag hos henne,Idag ser jag ännu värre ut (blir ju alltid värre efter sängliggande på natten) runt ögonen dessutom, mår skitdåligt över hur jäklig jag ser ut av allt gråtande hela tiden, känns inte som att det finns något som hjälper nämnvärt mot svullnaderna heller, tips mottages hemskt gärna (har väl frågat efter det förut....)

 

Känns ännu mörkare idag än igår dessutom, bara gråter, kämpar emot gråtandet och har så fruktansvårt ont på grund av hur spänd jag är....

känner att mitt liv är så jäkla hopplöst att jag över huvudtaget inte kan förstå hur det ska kunna bli bättre när jag i princip allt är hinder och problem så väl fysiska som mentala när det kommer till mig och mitt liv.....pest eller kolera!!!

Jag hatar mitt liv verkligen!!!

 

Ja, det var då ingen trevlig uppdatering, men jag skrev i alla fall något.....

Hoppas att du som läser detta mår bättre!

---

Ja, jag vet, lång frånvaro....kämpar kämpar med livet som inte fungerar (som vanligt), ska försöka återkomma med bloggandet dock....kan nog vara bra, men kanske inte alltid skriva på samma sätt som förut?!? Jag vet inte....

Något att ta med sig här nedan: 

 

 

Blev en oplanerad paus på grund av all sjukdom :(

Rejäl influensa med hög feber var det som slog ut mig, och när den var över var jag stel som en pinne och med hemsk värk i kroppen ett tag.

Efter ett några veckor när jag började komma tillbaka till min vanliga ork åkte jag på en förkylning som jag nu dras med.

Med den kom dessutom  halsont, heshet som inte vill ge med sig och hosta var eviga natt som förvärrar min redan konstanta sömbrist/sömnproblem yttrerligare.....

Har dessutom varit extra skör och labil på sistone, vilket inte har blivit bättre av en massa otydligheter/strul och otrygghet angående min nya psykiatrikontaktså mja, nej det är definitivt inte kul att finnas till.

Datorn strular dessutom och stänger ner sig själv pang bom hur som helst.....hoppas att min bror kan hitta en lösning på det om ett tag när han har tid. 

 

Men, nu ska jag i alla fall försöka ta tag i bloggen igen.

Ska även försöka pyssla lite mer med min hy som inte är i vidare bra skick.

Jag är nyfiken på att testa att göra en enzympeeling av rent papayapulver (ska gå med färsk papaya också, men som jag har förstått det lite väl rinnigt och inte lika bra effekt)

Ska vara milt och bra, men även kunna ge en djupare rengöring av huden på sikt och bra vid täppta porer och akne.

Verkar inte krylla av papayapulver i Sverige dock, den här är typ det enda jag har hittat.

Skulle helst vilja hitta en ekologisk.

 

 

Fint väder blev det igen efter allt regn och rugg och lagom till det blir jag givetvis himla sjuk i feber och förkylning och måste tillbringa tiden mest i sängen nu! :(

Usch, känns så hemskt att ligga inne när solen skiner, får mer fängelsekänsla och känner mig ännu mer ensam än annars av det.

Är  inte det minsta förvånad över att jag blivit sjuk, kom verkligen helt väntat, klarar inte av att gå runt med skyhög ångest och stress hur länge som helst, var rädd att jag skulle bli sjuk när mögelgubben var här, tog 4 dagar med tapetsering och målning efter att han strykit på antimögelmedlet, hade varit fruktansvärt att vara sjuk i det, inte kunna vara i fred och ligga och andas in all stark lukt hela tiden, lider tillräckligt av färglukten som det är nu en vecka efter han har varit här och öppet fönstrena hela tiden.

 

Får försöka göra det bästa av eländet som vanligt, vilket just nu blir sängläge och senare kanske lite tittande på tv-serien Casual som jag nyligen har börjat kolla på, verkar vara en skapligt bra serie.

---

Om det finns några gamla trogna läsare kvar så välkommen tillbaka!

Det blev som ni i så fall har märkt en väldigt lång bloggpaus på flera månader vilket var helt oplanerat och aldrig har hänt förut (så lång paus alltså)

 

Nu orkar jag inte med någon mer gassande sol och värme mer, i dag känns det dessutom som om jag har feber, känns som om det är 30 grader och åska i luften fast det "bara" är 24 här nu.

Men det värsta med all sol och värme som har varit på sistone är som vanligt alla människor som grillar, picknickar och umgås överallt och gör ensamheten olidligt plågsam.Till och med mina grannar umgås och sitter i hop med varandra på balkongen och på uteplatsen.

Jag känner bara att jag inte passar i hop med någon och inte hör hemma någonstans, kommer jag någonsin att få uppleva det motsatta?!?

Det känns omöjligt långt borta.....

 

Sms från min barndomskompis i morse (som jag ej har träffat på över 10 år) 

 

Ja, det måste ju vara härligt för alla som känner så........

Känner mig otroligt rädd för att denna sommar ska bli lika hemsk som den varma och soliga sommaren som var för två år sedan, en av de värsta somrarna i mitt liv.

 

 

Fin solig vårdag, första dagen med solhatt (hade jag behövt tidigare, men var tvungen att köpa en ny eftersom jag tappat bort den jag köpte förra året!!)

Frihet var känslan med hatt för en gångs skull, vilket beror på att jag för det mesta inte har kunnat vara ute något på dagen förrän eftermiddag/kväll på grund av min solkänslighet på ett tag nu.

 

Har varit hos en sjukgymnast som arbetar med Feldenkrais i förmiddags, jag har inte nämt förut att jag slutligen hittade en att gå i Feldenkrais hos och kom mig för att ta tag i det som jag så länge velat efter att jag fick en så bra upplevelse av det när jag testade det några gånger för ca 11 år sedan (kunde tyvärr inte fortsätta då av olika skäl)

Fick beröm för min hy av henne, hon tycker att jag har så fin hy! :)

Kul att någon tycker så klart, men samtidigt blir jag rädd av att höra det eftersom jag blir så rädd att huden ska bli dålig! (Man blir ju inte yngre och fräschare med åren precis och jag håller ju inte med henne om att min hy är så fin heller)

Berättade vad jag använde för något till min hy (Solrosolja rengöring, marulaolja insmörjning) och hon blev intresserad av Marulaoljan själv.

 

Det visade sig att hon använde Dr hauschkas rosenkräm, men sällan tvättade ansiktet (vilket hon ursäktade lite och sa att det väl inte var så bra egentligen, men att hon ofta glömde det!??) så det var ju långt i från Dr Hauschkas egen filosofi som menar att grunden till en fin och välfungerande hy är just rengöringen som ska göras morgon och kväll....

Hon har hur som helst rätt fin hy.

Alltid intressant att höra om hur andra gör med sig hy hur som helst! :)

Mer om Feldenkrais skriver jag en annan gång...

 

Tog en promenad längs vattnet efteråt och blev stående pratandes med två hundägare, sen gick den ena och jag blev kvar ett bra tag med den andra, en skitsnygg och jättetrevlig kille som visade sig vara sjukskriven för utbrändhet.

Honom pratar jag gärna med igen :)

Hopplös p.g.a hur hela min livssituation ser ut med alla hinder som finns hur jag än vrider och vänder mig (blev ju särskilt smärtsamt att höra om att han som utbränd fortfarande kunde träna och det mycket till och med, när man som jag inte har kunnat göra det överhuvudtaget sen det small åt helvete för mig för ca 12-13 år sedan, saknar det så oerhört och skulle verkligen behöva kunna det både psykiskt och fysiskt)

Liten och rädd känner jag mig oftast, men det framträder så mycket mer i vissa lägen.

Det är som att en del av mig fortfarande är ett litet barn och att då prata och agera som vuxen person kan kännas så fel, jobbigt och fejkat efteråt (självklart inte så att jag skulle vilja prata med folk och agera som att jag vore ett barn i stället) och gör även att det känns som om jag är jätteledsen och liten inombords. Känns som att nästan alla andra är mycket mer vuxna än jag.

 

Tänke saker som: Han tyckte säkert jag var ful, hade ful sunkig klädstil (trivs verkligen inte att gå i "mysbyxor" utomhus och gör det aldrig annars heller, men det var p.g.a att jag behöver ha det på Feldenkraisen (jag kan inte ha tunna byxor a´ la träningstights till exempel) och att jag såg tantig och löjlig ut i min solhatt...

Att det är tur för honom att han inte känner mig och vet hur fucked up jag verkligen är, då hade han säkert inte velat prata med mig alls.

 

Han pratade i ett sammanhang om en tjej han hade dejtat och då blev jag rädd för att han skulle fråga om vi skulle ses igen, men eftersom han inte gjorde det tog jag det som en bekräftelse på att han aldrig skulle vara intresserad av någon som mig.....

 

Åh vad jag önskar att jag vore en av de enstöringar som lever ett liv för sig själva och trivs med det!

Det är så mycket som hade varit enklare då.

Ja, tyvärr lär jag ju inte bli en sådan person, antingen är man det eller inte liksom, knappast något man bara blir så där så vitt jag vet!?!

Jag är så trött på all ångest, rädsla, frustation, besvikelse, utanförskap o.s.v. som är relaterat till kontakten med andra människor.

Men att ständigt lida av att inte ha människor man trivs med/mår bra av och lida av ensamheten är hemskt!

Och förstås det stora problemet med att hitta några människor som JAG trivs med.

Det finns en och annan på "sykursen" jag går som förslagit att ses/byta nummer och så, men som vanligt är det inga som jag trivs med/mår bra av/stämmer i hop med :(

Hur sjutton hittar man människor man trivs med? Hur tusan vet man vilka man trivs med?

Är ju inte första gången jag skriver om något sådant här, men likt förbannat känns det lika omöjligt att lösa fortfarande....

*Suck*

 

Som jag har nämnt tidigare måste jag byta psykmottagning och få en ny kontakt (blir av med den jag har haft i sedan 98!) och självklart ny läkare också....

Jag vet, har inte babblat om det här på länge trots att det är det helvetet jag befinner mig i varje dag sedan ca ett halvår tillbaka.

Sitter dubbelvikt och storgråter flera gånger om dagen nästan varje dag och känner en massa skräck hopplöshet och förtvivlan (handlar ju om hela min livssituation och hur omöjligt det känns att kunna få ett levnadsvärt liv en dag i stället för att bara må för jäkligt och överleva "livet" hela tiden med alla de hinder för mig det hela tiden innebär)

Ja, det är så svårt att skriva om och även något som jag inte förväntar mig att det är många som kan förstå eller känna igen sig i heller.

 

Kanske kan man förstå bättre då hur nattsvart och fruktansvärt det känns att ens klara av att överleva det?!? (fast å andra sidan upplever ju inte ens alla att någon dör i från en som något nattsvart och fruktansvärt, så det går väl inte att förstå dessa känslor för vissa ens då)

Kanske går det även att bättre förstå hur det är att hela tiden leva med en överdriven rädsla/skräck för att bli övergiven och göra nästan vad som helst för att inte detta ska ske även om det skadar en själv...

Inga relationer vare sig vänskaps eller kärleksförhållanden jag har haft skulle ha varit så destruktiva om det inte vore för den ständigt svåra separationsångesten.

Blir så arg och ledsen när jag tänker på allt jag har funnit mig i och utsatt mig själv för på grund av att allt annat har varit bättre än att bli övergiven/tvingas separera från någon.

Har till och med haft sex mot min egen vilja trots att hela min kropp har sagt i från, jag har varit så äcklad eller så har jag bara stängt av men alltid haft förfärlig ångest efteråt.....men jag har känt mig tvungen....måste vara svårt att förstå hur man kan göra sig själv så illa med....

 

Om bara några månader tvingas jag ju bli av med min terapeut också, så för mig blir det två "dödsfall" på väldigt kort tid....

Klart det hade underlättat om man hade haft vänner runt omkring sig, men när man inte har det så....

 

Nä, jag kan inte uttrycka i ord hur fruktansvärt det här känns ens och den oerhörda rädslan och skräcken jag känner inför att börja hos någon ny okänd person som jag inte vill börja hos och inte orkar börja hos alls egentligen.

Jag orkar inte förklara en massa för att en ny människa ska förstå mig, orkar inte med att "lära känna" en ny kontakt, men jag har ju inget val eftersom det blir omöjligt för en ny person att ha någon chans att kunna hjälpa mig annars.

Utmattad utmattad gång på gång på gång, skräck varje gång men jag vet inte hur det ska kunna undvikas när jag motvilligt måste förklara förklara och förklara en massa för en ny person, inget som ger mig något, bara mer utmattad.

 

Och nej, jag klarar mig inte utan psykatrin, hade jag gjort det hade jag skitit i att träffa någon ny, men jag känner inte att jag har något val, allt är för komplicerat och jäkligt för att det skulle kunna fungera.

Det känns som att det bara finns två alternativ, detta eller att skita i livet totalt...

 

Usch, det finns en hel del annat komplicerat runt detta också, sådant som jag precis har fått reda på, som har med diagnoser, felaktigheter och konstigheter att göra så försvårar allting....Tack för det OCKSÅ liksom!!!

Det återkommer jag nog med i ett annat inlägg....