En helvetes uppdatering.....

Jag vill ju egentligen hålla igång bloggen, men som ni som har följt mig ett tag har märkt har det ju gått väldigt dåligt det senaste året.
Jag tror att det har väldigt mycket med det helvetet/oerhörda påfrestning som det har inneburit för mig att vara tvungen avsluta min terapeut  (grov separationsångest, känsla av att någon dör i från en...) och min gamla psykiatrikontakt/mottagning sedan många år tillbaka och tvingas påbörja en ny kontakt på en helt ny mottagning och all rädsla/otrygghet/ovisshet m.m det har inneburit för mig.
Förutom att jag gått igenom en massa andra svårigheter som vanligt och dessutom har en belastningsskada med inflamation i axeln (gör ont i hela armen av det dessutom) sedan ett halvår tillbaka som är väldigt fysiskt och psykiskt påfrestande och hindrar/försvårar mycket för mig och gör extremt ont och hugger till när jag råkar göra vissa rörelser(inklusive förvärrar ytterligare sömnen så att jag mår ännu värre på alla plan) 
 
Till saken hör att när jag nu efter ca ett år med den nya psykkontakten började tycka att hon var bra/tyckte om henne och började känna en viss trygghet och ett viss hopp för en bättre framtid (vilket är väldigt ovanligt att jag gör) och dessutom fick börja med en mer alternativ metod som heter EFT (Emotional freedom tehqnique) som hon dessutom var utbildad inom ochsom jag tyckte verkade vara ett bra komplement så kom nästa helvete som bara inte fick hända...
Hon skulle sluta och börja jobba på annan ort och jag måste byta till en ny psykkontakt igen!!!!! 
Fick dessutom reda på via den nya kontakten att den som slutade tyckte väldigt bra om mig, vilket får det att kännas ännu värre att hon slutade, klart man vill ha en psykkontakt som tycker om en.
 
Well, har för ett några veckor sedan påbörjat min nya kontakt och det känns som ett rent helvete, jag vill inte ha en ny, jag orkar inte med en ny, sjunker djupare ner för varje gång jag måste förklara hur hemskt mitt liv är och hur jag mår och all  rädsla, hopplöshet och förtvivlan förvärras ....All den rädsla jag hela tiden har för att hon inte ska kunna hjälpa mig, att hon ska tycka att jag är för hopplös, att jag ska bli övergiven igen, att mitt liv aldrig ska bli bättre och vara värt att leva någon gång utan bara fortsätta vara ett helvete.
Varje gång jag har varit hos henne bryter jag i hop, storgråter, hyperventilerar och mår för jäkligt. Blir sittande i ett rum på psykiatrin ensam i en timma innan jag kan ta mig där i från och då tvingas åka tunnelbana och buss med rejält gråtsvullna ögon som får mig att skämmas över hur hemsk jag ser ut dessutom.
igår var jag hos henne,Idag ser jag ännu värre ut (blir ju alltid värre efter sängliggande på natten) runt ögonen dessutom, mår skitdåligt över hur jäklig jag ser ut av allt gråtande hela tiden, känns inte som att det finns något som hjälper nämnvärt mot svullnaderna heller, tips mottages hemskt gärna (har väl frågat efter det förut....)
 
Känns ännu mörkare idag än igår dessutom, bara gråter, kämpar emot gråtandet och har så fruktansvårt ont på grund av hur spänd jag är....
känner att mitt liv är så jäkla hopplöst att jag över huvudtaget inte kan förstå hur det ska kunna bli bättre när jag i princip allt är hinder och problem så väl fysiska som mentala när det kommer till mig och mitt liv.....pest eller kolera!!!
Jag hatar mitt liv verkligen!!!
 
Ja, det var då ingen trevlig uppdatering, men jag skrev i alla fall något.....
Hoppas att du som läser detta mår bättre!

Tittar in ett slag....

Ja, jag vet, lång frånvaro....kämpar kämpar med livet som inte fungerar (som vanligt), ska försöka återkomma med bloggandet dock....kan nog vara bra, men kanske inte alltid skriva på samma sätt som förut?!? Jag vet inte....
Något att ta med sig här nedan: 
 
(Ska själv sätta upp en text som denna på väggen)
 
 
Ta hand om er! *Kram*/ Estelle
 

Back!

Hej igen!
Blev en oplanerad paus på grund av all sjukdom :(
Rejäl influensa med hög feber var det som slog ut mig, och när den var över var jag stel som en pinne och med hemsk värk i kroppen ett tag.
Efter ett några veckor när jag började komma tillbaka till min vanliga ork åkte jag på en förkylning som jag nu dras med.
Med den kom dessutom  halsont, heshet som inte vill ge med sig och hosta var eviga natt som förvärrar min redan konstanta sömbrist/sömnproblem yttrerligare.....
Har dessutom varit extra skör och labil på sistone, vilket inte har blivit bättre av en massa otydligheter/strul och otrygghet angående min nya psykiatrikontaktså mja, nej det är definitivt inte kul att finnas till.
Datorn strular dessutom och stänger ner sig själv pang bom hur som helst.....hoppas att min bror kan hitta en lösning på det om ett tag när han har tid. 
 
Men, nu ska jag i alla fall försöka ta tag i bloggen igen.
Ska även försöka pyssla lite mer med min hy som inte är i vidare bra skick.
Jag är nyfiken på att testa att göra en enzympeeling av rent papayapulver (ska gå med färsk papaya också, men som jag har förstått det lite väl rinnigt och inte lika bra effekt)
Ska vara milt och bra, men även kunna ge en djupare rengöring av huden på sikt och bra vid täppta porer och akne.
Någon som har testat?
Verkar inte krylla av papayapulver i Sverige dock, den här är typ det enda jag har hittat.
Skulle helst vilja hitta en ekologisk.
 

 

Solsken och sängläge...

 
Fint väder blev det igen efter allt regn och rugg och lagom till det blir jag givetvis himla sjuk i feber och förkylning och måste tillbringa tiden mest i sängen nu! :(
Usch, känns så hemskt att ligga inne när solen skiner, får mer fängelsekänsla och känner mig ännu mer ensam än annars av det.
Är  inte det minsta förvånad över att jag blivit sjuk, kom verkligen helt väntat, klarar inte av att gå runt med skyhög ångest och stress hur länge som helst, var rädd att jag skulle bli sjuk när mögelgubben var här, tog 4 dagar med tapetsering och målning efter att han strykit på antimögelmedlet, hade varit fruktansvärt att vara sjuk i det, inte kunna vara i fred och ligga och andas in all stark lukt hela tiden, lider tillräckligt av färglukten som det är nu en vecka efter han har varit här och öppet fönstrena hela tiden.
 
Får försöka göra det bästa av eländet som vanligt, vilket just nu blir sängläge och senare kanske lite tittande på tv-serien Casual som jag nyligen har börjat kolla på, verkar vara en skapligt bra serie.

Hej höst!

Hej igen!
Om det finns några gamla trogna läsare kvar så välkommen tillbaka!
Det blev som ni i så fall har märkt en väldigt lång bloggpaus på flera månader vilket var helt oplanerat och aldrig har hänt förut (så lång paus alltså)
På grund av hur krisigt mitt liv har varit och fortfarande är och  hur hemskt jag mår blev det tyvärr  så i alla fall :( När man verkligen känner att nu får det banne mig vara nog, jag behöver all ro o världen jag då blir till och med min egen lägenhet ett ställe att bara känna panik av att bo i och rädsla för att ens andas!
Flyttade sängen och där visade det sig vara fullt med en massa svartprickigt mögel på tapeterna.....läste på om svartmögel och fick panik över hur farligt det är att andas in, skadar hjärnan, hela nervsystemet, oavsett var i sin lägenhet el hus man befinner sig finns det i luften och skadar en o.s.v. sen en massa om hur viktigt det är med en riktig mögelsanering som bland annat innebär ordentlig luftrening med en speciell maskin.
Fick vänta en hel månad innan någon ens kom och gjorde något eftersom han gick på semester efter att ha tittat på det!
("Flydde" i panik till min brors lägenhet i 10 dagar kort där efter när han var bortrest)
Det enda som gjorts är att tapeten har rivits bort på det drabbade området, han har strykit på en mögeltvätt som ska vara jättegiftig och sitta kvar i väggarna så att man andas in skiten även en lång tid efteråt enligt vad jag har läst, finns ofarliga mögelmedel som ska vara lika effektiva, men nej då det använde inte han.
Jag nämnde det för gubben, det kände han inte ens till, han körde alltid med Alcro.
Sen tapetsering, klart!
Hur sjutton ska jag kunna känna mig trygg med att möglet en är borta?!? Inte växer till sig igen?!? Att andas in det där giftiga medlet i väggen o.s.v?!? Känner mest att jag vill flytta här i från liksom ....
 
Mitt i den här paniken var ju dessutom den sista gången med min terapeut som jag har gått hos  i 10 år!
Riktigt jäkligt att deala med all separationsångest och alla fruktansvärda känslor gällande det dessutom, har ju kämpat med det jättelänge redan och mår fortfarande hemskt över det, att den enda människan i mitt liv som faktiskt har förstått mig och sett mig på den nivån som hon gjorde har försvunnit känns verkligen riktigt fruktansvärt och ännu tydligare nu när det har blivit höst och jag är van att gå tillbaka till henne efter hennes semester.
 
Har ju börjat hos en ny person nu, vilket är jättesvårt, utmattande, skrämmande o.s.v.
Har träffat henne ca 5 gånger nu.
Hon vill väl förstå mig men hon gör inte det, hon tycker att jag har en för stark fasad, jag vet ärligt talat inte vad hon förväntar sig?!? Att jag ska sitta där och skrika, storgråta och hyperventilera (sistnämnda gör jag i princip dagligen hemma ju) och "bevisa" allt jag berättar om så att hon ska kunna "se" allting skittydligt?!? Ska det verkligen inte räcka det man säger?!?
Känner mig jättepressad av henne.....
Samtidigt säger hon hela tiden att jag ska ha med mig tanken "Jag gör så gott jag kan" gällande mitt liv, mitt kämpande....
 
För att sammanfatta hur allt är och har varit (så klart mer än detta...) så är stress,rädsla,skräck och panik huvudorden.
Är så fruktansvärt less på att livet bara är en kamp och att jag bara överlever livet utan att kunna leva det, är så fruktansvärt rädd för att det aldrig ska bli någon ändring på detta!!!
 
Ja, det var mitt försök till en ny början på bloggandet det......
 
Hoppas att ni har haft en bättre sommar än min.
 
♥ Kram ♥
 

Sommarvärme....

Nu orkar jag inte med någon mer gassande sol och värme mer, i dag känns det dessutom som om jag har feber, känns som om det är 30 grader och åska i luften fast det "bara" är 24 här nu.
Men det värsta med all sol och värme som har varit på sistone är som vanligt alla människor som grillar, picknickar och umgås överallt och gör ensamheten olidligt plågsam.Till och med mina grannar umgås och sitter i hop med varandra på balkongen och på uteplatsen.
Jag känner bara att jag inte passar i hop med någon och inte hör hemma någonstans, kommer jag någonsin att få uppleva det motsatta?!?
Det känns omöjligt långt borta.....
 
Sms från min barndomskompis i morse (som jag ej har träffat på över 10 år) 
" Åh! Känner du sommarvärmen? Så härligt! :) "
 
Ja, det måste ju vara härligt för alla som känner så........
Känner mig otroligt rädd för att denna sommar ska bli lika hemsk som den varma och soliga sommaren som var för två år sedan, en av de värsta somrarna i mitt liv.
 

 

Aldrig bara bra och okomplicerat!

Fin solig vårdag, första dagen med solhatt (hade jag behövt tidigare, men var tvungen att köpa en ny eftersom jag tappat bort den jag köpte förra året!!)
Frihet var känslan med hatt för en gångs skull, vilket beror på att jag för det mesta inte har kunnat vara ute något på dagen förrän eftermiddag/kväll på grund av min solkänslighet på ett tag nu.
 
Har varit hos en sjukgymnast som arbetar med Feldenkrais i förmiddags, jag har inte nämt förut att jag slutligen hittade en att gå i Feldenkrais hos och kom mig för att ta tag i det som jag så länge velat efter att jag fick en så bra upplevelse av det när jag testade det några gånger för ca 11 år sedan (kunde tyvärr inte fortsätta då av olika skäl)
Fick beröm för min hy av henne, hon tycker att jag har så fin hy! :)
Kul att någon tycker så klart, men samtidigt blir jag rädd av att höra det eftersom jag blir så rädd att huden ska bli dålig! (Man blir ju inte yngre och fräschare med åren precis och jag håller ju inte med henne om att min hy är så fin heller)
Berättade vad jag använde för något till min hy (Solrosolja rengöring, marulaolja insmörjning) och hon blev intresserad av Marulaoljan själv.
 
Det visade sig att hon använde Dr hauschkas rosenkräm, men sällan tvättade ansiktet (vilket hon ursäktade lite och sa att det väl inte var så bra egentligen, men att hon ofta glömde det!??) så det var ju långt i från Dr Hauschkas egen filosofi som menar att grunden till en fin och välfungerande hy är just rengöringen som ska göras morgon och kväll....
Hon har hur som helst rätt fin hy.
Alltid intressant att höra om hur andra gör med sig hy hur som helst! :)
Mer om Feldenkrais skriver jag en annan gång...
 
Tog en promenad längs vattnet efteråt och blev stående pratandes med två hundägare, sen gick den ena och jag blev kvar ett bra tag med den andra, en skitsnygg och jättetrevlig kille som visade sig vara sjukskriven för utbrändhet.
Honom pratar jag gärna med igen :)
Efteråt kände jag mig dock så himla hopplös,liten och rädd, ledsen, fejkad och blev så himla självkritisk på en himla massa sätt.
Hopplös p.g.a hur hela min livssituation ser ut med alla hinder som finns hur jag än vrider och vänder mig (blev ju särskilt smärtsamt att höra om att han som utbränd fortfarande kunde träna och det mycket till och med, när man som jag inte har kunnat göra det överhuvudtaget sen det small åt helvete för mig för ca 12-13 år sedan, saknar det så oerhört och skulle verkligen behöva kunna det både psykiskt och fysiskt)
Liten och rädd känner jag mig oftast, men det framträder så mycket mer i vissa lägen.
Det är som att en del av mig fortfarande är ett litet barn och att då prata och agera som vuxen person kan kännas så fel, jobbigt och fejkat efteråt (självklart inte så att jag skulle vilja prata med folk och agera som att jag vore ett barn i stället) och gör även att det känns som om jag är jätteledsen och liten inombords. Känns som att nästan alla andra är mycket mer vuxna än jag.
 
Självkritiken då, ja, den finns det ju alltid mycket av också.
Tänke saker som: Han tyckte säkert jag var ful, hade ful sunkig klädstil (trivs verkligen inte att gå i "mysbyxor" utomhus och gör det aldrig annars heller, men det var p.g.a att jag behöver ha det på Feldenkraisen (jag kan inte ha tunna byxor a´ la träningstights till exempel) och att jag såg tantig och löjlig ut i min solhatt...
Att det är tur för honom att han inte känner mig och vet hur fucked up jag verkligen är, då hade han säkert inte velat prata med mig alls.
 
Han pratade i ett sammanhang om en tjej han hade dejtat och då blev jag rädd för att han skulle fråga om vi skulle ses igen, men eftersom han inte gjorde det tog jag det som en bekräftelse på att han aldrig skulle vara intresserad av någon som mig.....
 
Är så sjukt trött på att ingenting någonsin bara kan vara bra och okomplicerat!!!

Lyckan vore att vara enstöring....

Åh vad jag önskar att jag vore en av de enstöringar som lever ett liv för sig själva och trivs med det!
Det är så mycket som hade varit enklare då.
Ja, tyvärr lär jag ju inte bli en sådan person, antingen är man det eller inte liksom, knappast något man bara blir så där så vitt jag vet!?!
Jag är så trött på all ångest, rädsla, frustation, besvikelse, utanförskap o.s.v. som är relaterat till kontakten med andra människor.
Men att ständigt lida av att inte ha människor man trivs med/mår bra av och lida av ensamheten är hemskt!
Och förstås det stora problemet med att hitta några människor som JAG trivs med.
Det finns en och annan på "sykursen" jag går som förslagit att ses/byta nummer och så, men som vanligt är det inga som jag trivs med/mår bra av/stämmer i hop med :(
Hur sjutton hittar man människor man trivs med? Hur tusan vet man vilka man trivs med?
Är ju inte första gången jag skriver om något sådant här, men likt förbannat känns det lika omöjligt att lösa fortfarande....
*Suck*
 


Jag orkar inte!

Som jag har nämnt tidigare måste jag byta psykmottagning och få en ny kontakt (blir av med den jag har haft i sedan 98!) och självklart ny läkare också....
Jag vet, har inte babblat om det här på länge trots att det är det helvetet jag befinner mig i varje dag sedan ca ett halvår tillbaka.
Sitter dubbelvikt och storgråter flera gånger om dagen nästan varje dag och känner en massa skräck hopplöshet och förtvivlan (handlar ju om hela min livssituation och hur omöjligt det känns att kunna få ett levnadsvärt liv en dag i stället för att bara må för jäkligt och överleva "livet" hela tiden med alla de hinder för mig det hela tiden innebär)
Ja, det är så svårt att skriva om och även något som jag inte förväntar mig att det är många som kan förstå eller känna igen sig i heller.
 
Men förutom min vidriga livssituation så innebär separationer för mig samma sak som att någon dör i från mig varje gång. 
Kanske kan man förstå bättre då hur nattsvart och fruktansvärt det känns att ens klara av att överleva det?!? (fast å andra sidan upplever ju inte ens alla att någon dör i från en som något nattsvart och fruktansvärt, så det går väl inte att förstå dessa känslor för vissa ens då)
Kanske går det även att bättre förstå hur det är att hela tiden leva med en överdriven rädsla/skräck för att bli övergiven och göra nästan vad som helst för att inte detta ska ske även om det skadar en själv...
Inga relationer vare sig vänskaps eller kärleksförhållanden jag har haft skulle ha varit så destruktiva om det inte vore för den ständigt svåra separationsångesten.
Blir så arg och ledsen när jag tänker på allt jag har funnit mig i och utsatt mig själv för på grund av att allt annat har varit bättre än att bli övergiven/tvingas separera från någon.
Har till och med haft sex mot min egen vilja trots att hela min kropp har sagt i från, jag har varit så äcklad eller så har jag bara stängt av men alltid haft förfärlig ångest efteråt.....men jag har känt mig tvungen....måste vara svårt att förstå hur man kan göra sig själv så illa med....
 
Om bara några månader tvingas jag ju bli av med min terapeut också, så för mig blir det två "dödsfall" på väldigt kort tid....
Klart det hade underlättat om man hade haft vänner runt omkring sig, men när man inte har det så....
 
Nä, jag kan inte uttrycka i ord hur fruktansvärt det här känns ens och den oerhörda rädslan och skräcken jag känner inför att börja hos någon ny okänd person som jag inte vill börja hos och inte orkar börja hos alls egentligen.
Jag orkar inte förklara en massa för att en ny människa ska förstå mig, orkar inte med att "lära känna" en ny kontakt, men jag har ju inget val eftersom det blir omöjligt för en ny person att ha någon chans att kunna hjälpa mig annars.
Utmattad utmattad gång på gång på gång, skräck varje gång men jag vet inte hur det ska kunna undvikas när jag motvilligt måste förklara förklara och förklara en massa för en ny person, inget som ger mig något, bara mer utmattad.
 
Och nej, jag klarar mig inte utan psykatrin, hade jag gjort det hade jag skitit i att träffa någon ny, men jag känner inte att jag har något val, allt är för komplicerat och jäkligt för att det skulle kunna fungera.
Det känns som att det bara finns två alternativ, detta eller att skita i livet totalt...
 
Usch, det finns en hel del annat komplicerat runt detta också, sådant som jag precis har fått reda på, som har med diagnoser, felaktigheter och konstigheter att göra så försvårar allting....Tack för det OCKSÅ liksom!!!
Det återkommer jag nog med i ett annat inlägg....

Löjligt....

Löjligt kanske, men....
Ofta när jag har skrivit något personligt och ingen kommenterar tror jag att de som har läst inlägget bara tycker att jag är så löjlig och liknande och att det därför inte finns någon vits med att kommentera ens, som att jag verkligen borde fatta hur löjlig jag är typ (läser jag in i tystnaden...)
 
Som när jag för nästan ett halvår sen skrev ett inlägg om hur arg, besviken och ledsen jag var (fortfarande är?!?) över situationen mellan mig och Assar då (han betedde sig som en skitstövel då) och hur komplicerat det är när man själv är begränsad i hur man kan ses och osäkerheten i att inte kunna ses när man väl har bestämt det eftersom det inte går att lita på att vare sig kroppen eller skallen klarar av det just då. ....
Inlägget låg nog uppe nästan en vecka, men ingen kommenterade, så jag tog bort det eftersom jag skämdes så....
 
Ja, jag vet inte......kanske tar jag bort det här med sen....

Ohållbart betee´nde....

Jag är medlem på Ifokus.se, en sajt där man kan disskutera allt mellan himmel och jord (bara att gå in på vilken intressesajt man vill, t.e.x. bortskänkes, ångestsjukdomar, vetenskap, relationer, filosofi, råttor, virkning, burma, vegan, kolhydrater, tro, golf, tv, medeltiden...ett litet urval av si så där av kanske 1000 ämnen som finns där att välja på!
 
Det kan absolut vara ett bra ställe att hänga på, MEN för min del har det skapat ett beroende/undvikandebeteénde som tagit över alldeles för mycket av mitt liv de senaste månaderna och gjort att jag verkligen mår dåligt av det eftersom jag inte kan styra hur ofta eller länge jag ska vara inne på den sajten, jag kan helt enkelt inte lita på mig själv.
Det är inte första gången på något sätt något sådant här betee´nde tar över för mig, första gången var när jag var i början av 20-års åldern och kunde sitta uppe och chatta och liknande både natt och dag i en lång period.
Sen kom det till en punkt när jag inte använde dator på ett helt år på grund av att jag inte kunde bryta mitt betee´nde (gick ju på ett annat sätt på den tiden, var ju ca 15 år sedan det här) 
 
Det enda sätt jag har kommit på som gör att jag kan komma ifrån detta är att jag i några dagar i veckan lämnar i från mig min dator  för att få en paus i från detta, så det ska jag göra nu.
 
Kan ju vara bra att veta om jag inte svarar på något speciellt snabbt, men det är ju inte säkert att någon kommer att märka av det ändå, eftersom jag ofta inte svarar speciellt snabbt annars heller ju :(
 
Så är det i allafall!
Någon som känner igen sig?

Läget....

Jag borde väl skriva här för jag har ju vanligtvis ingen att prata med mer än min egen kaotiska hjärna :(
Men eftersom allt är just ett sådant jäkla hemskt kaos och jag mår riktigt jäkla katastrofdåligt blir det så sjukt svårt.
Jag vet inte ens hur mycket jag känner mig bekväm med att berätta om mitt liv, det nuvarande, vad jag har gått igenom genom livet och hur det har sabbat mig och lagt grunden till allt helvete o.s.v.
Speciellt inte när jag skäms för det jag känner, tänker,sådant jag gått igenom, ja den jag är till och med. 
Det är ju många som aldrig skulle förstå heller, även om det tack och lov ofta finns någon som förstår bitvis i allafall.
 
Usch, jag har verkligen blivit ännu mer osocial det senaste halvåret än jag var innan, inte bra alls...
Går flera veckor mellan samtalen med min farsa (telefon)
Har inte träffat någon annan vän/kompis än Assar på ca 1 halvår och vet inte hur jag vill ha det med den relationen, mer än att den är sjukt svår både att ha kvar och att släppa, men det lutar väl kanske mer åt att den relationen håller på att ta slut (Känt grov ångest/rädsla/stress och grubblat i halvt i hjäl mig under detta halvåret utan att få någon rätsida på det hela) 
Har ju som sagt ingen annan och vill verkligen inte umgås med vem som helst heller...
Finns de som undrar om vi ska ses då och då, men jag känner aldrig att det är människor jag skulle passa i hop med eller må bra av (troligtvis skulle jag må ännu sämre bara)
Men jag vet ju verkligen inte vad det är för människor jag skulle passa i hop med ens?!?
Känns som att det inte finns några sådana människor och som att jag aldrig kommer hitta några heller, Fy f-n!
 
Pust!
Ja, nu skrev jag ju något i allafall...
Får väl hoppas att jag kommer bättre igång med bloggandet igen.
 
Hoppas att ni som läser detta mår mycket bättre!
 
*Kram*
 

Låg lägre lägst....

Bara så låååg av alla motgångar och påfrestningar hela tiden...
Känner mig helt handlingsförlamad när jag ska skriva blogginlägg....
Sorry! :(
 

 

Ju mer stress dess tu fler böcker....

Detta är så typiskt mig.....
 
 
8 av alla bibliotekslånade böcker jag har hemma nu kom med på bilden, kom på att jag har 2 till sen som inte kom med på bilden....
Nä, men ärligt talat det här måste få ett slut!
Blir ju ännu mer stressad av ha en massa böcker liggande hemma som jag tänkt läsa men ändå aldrig kan läsa sååå många.
Målet är att jag aldrig ska ha mer än så här hemma åt gången:
 
1 faktabok
1 roman
1 receptbok

Inte oväntat sjuk..

 
Igår blev jag rejält sjuk i hög feber och förkylning och kunde inte annat än ligga utslagen i sängen hela dagen :(
Så slut att jag inte ens kunde läsa mer än typ en timma på hela dagen, hade jag varit i så pass skick att jag kunde ha gjort något hade jag ju åtminstone kunnat distraherat bort all oro i kroppen till viss del för det känns verkligen olidligt att behöva ligga i sängen och inte kunna koppla av för fem öre.
Förhoppningsvis orkar jag läsa i sängen i dag i allafall, känns som det nu åtminstone.
 
Det enda jag kan komma på som är positivt med att vara sjuk när det är sommarvärme och sol är att man kan ligga i sängen med vidöppna fönster utan att frysa och att man får se lite natur utifrån och andas relativt frisk luft.
 
Att jag har blivit sjuk känns inte speciellt oväntat, har varit extremt spänd stressad m.m. i över en månad och på detta slutligen tre nätter med extrem sömnbrist, si så där 1-2 timmars sömn per dygn :(
Inte speciellt konstigt att bli rejält sjuk då.
 
Givetvis måste jag ringa inte mindre än två bibliotek och minst två andra samtal förutom det i dag.
Sista dagen att lämna böcker/skivor och film just idag så klart!
Vet ju att det tar tid för mig att bli "frisk" och hoppas verkligen att jag kan få en extra vecka på filmen, för de tar annnars 10 kr dagen för försenad film, helt sjukt! (Huddinge bibliotek, lånar ju inte där ofta och det var första gången jag ens lånade film där)
 

Måste försöka ta det lugnt trots att inget är lugnt...

 
Nästa vecka kommer min far upp till Stockholm på sitt årliga besök, så nu måste jag samla alla krafter jag kan och vara väldigt försiktig med mig själv så att jag har någon ork att ses när han är här.
Väldigt svårt när jag samtidigt är mitt i en "konflikt" eller vad man nu ska kalla det?!? I allafall handlar det om mig och barndomsvännen, funkar liksom inte och det värsta kan vara på väg att ske, det vill säga att det är över för oss två, känns tyvärr rätt troligt :(
 
Hade vi kunnat ses ibland hade det varit troligare att vi kunde fått det att funka, men långa avstånd och annat som komplicerar det hela för oss båda gör det svårt, vi har ju liksom inte setts på 13-14 år!!!
Att ha en Sms--relation (något enstaka kortare mail ibland) är verkligen ingen höjdare att ha i åratal med någon.
Nu har vi hur som helst inte hörts på en vecka sen vi båda skrivit laddade grejer till varandra och uttryckt att vi inte orkar ha det som vi har det mer.
Jag var den som skrev sist, sen dess har jag inte hört något och vågar knappt kolla min mobil eftersom jag är så rädd för att hon ska skriva något jättejobbigt som gör mig jätteupprörd och får mig att bryta ihop.
 
Dessutom har jag blivit sjuk, ett ordentligare skov av uretriten (som att leva med en slags kronisk urinvägsinfektion på många sätt)
drog igång sent i går kväll lagom till att jag gick och lade mig vid 12-snåret, så det blev att ligga vaken i några timmar med ont i blåsan, sveda från urinvägarna och ångest/rädsla över att det skulle kunna leda till de där fruktansvärda tortyrlika smärtorna jag blev sängliggande och fullkomligt utmattad av m.m för ca 1,5 år sedan.
 
Idag känner jag mig väldigt trött,lätt febrig, yr, huvudvärk, ont i ryggen, en värk över blåsan som är som måttlig mensvärk och med en sveda som lurar som jag måste försöka hålla kontroll över genom att dricka ännu mer än vanligt och vara ännu mer noggrann med vad jag äter än vanligt för att inte förvärra det hela.
Förutom värmeflaskan över magen/blåsan och filtar/kläder/värmedyna och sådant.
Är bara att ta det så lugnt som möjligt nu, vilket ju inte är något bara när man som jag är så långt i från en lugn person man kan komma.
Bara hoppas på det bästa, att det inte håller i sig i flera veckor eller mer utan lägger sig och gör så att jag har det under kontroll utan större besvär när farsan kommer hit så att jag över huvudtaget orkar något och kan vara utomhus (är ju sjukt frusen om underkroppen och får inte bli kall, blir värre då)

 

Att vara glad över ytlighet är bättre än att inte vara glad alls...

Tack Coop-killen!  (samma Coop, men inte killen jag skrev om här)
Var nyss och handlade lite på "mitt" Coop och mötte en annan trevlig ung kille som jobbar där.
I allafall började vi snacka om mobiltelefoner, datorer och liknande.
Han visade sig precis som jag inte vara någon stor användare av vare sig dator eller mobiltelefon :)
Hur som helst sa jag i något sammanhang "Jag är ju lite äldre än dig, du började säkert jättetidigt med mobiltelefon och internet"
Var på han sa: "Hur gammal är du"?
Jag berättade att jag är 37 (fyllde för en månad sen, usch!) var på han blev förvånad och sa, "jag trodde du var yngre, du ser yngre ut!"

Åh vad skönt att höra verkligen!!! Var ju inte länge sen den där tanten jag träffade på trodde att jag var i 45-års åldern liksom! Fick ju panik då.

Den här killen på Coop är dessutom bara 22, känns ju ännu bättre att höra att man ser yngre ut än man är av någon som är mycket yngre än en själv :)

En i övrigt riktig skitdag blev så mycket trevligare på kvällskvisten tack och lov! :) 

 
 


Att höra om andras liv...

"Jag och Nina var och åt lunch hos Angelica igår, det var så gott och vi hade jättekul :) blev kvar där i 4,5 timmar.
Vad har du gjort i dag?" 
 
Sms från min barndomskompis här om dagen som jag fortfarande inte har svarat på.....
Sjönk ner djupt efter att ha läst det....
 
Varför?
1. Jag minns inte ens när jag hade kul med någon senast, men jag antar att det var typ för några år sedan när jag hamnade med några personer på en sommarkurs, för ovanlighetens skull klickade det mellan oss...
 
2. Min gränstid för att umgås med någon ligger på ca 2 timmar sen blir det way to much för både kroppen och huvudet :(
Dessutom har jag ju bara Assar att umgås med, ingen jag trivs särskillt med och vi ses dessutom i snitt varannan månad eller en gång i månaden ibland (förutom syrran som jag träffar ungefär lika sällan som Assar)
 
3. Vad jag hade gjort den dagen?!?
Som för det mesta bara fått dagen att gå (diskat lite, någon liten promenad,vilat. ätit dator, tv...) slösat bort den på att må dåligt och känt att dagen var meningslös, ensam :(
 
Gör så ont att bara höra om att andra kan ha kul, må bra med andra människor o.s.v....
Hallå! jag då!?
Bara hatar att det fortsätter att vara så här hela tiden, ingen att trivas med, ingen att ha kul med, en ork lika dålig som en gammal tant typ.
meningslöshet,med mera med mera med mera med mera med mera med mera med mera med mera....
 

Läkarfronten....

 
Det har gått flera månader sen jag träffade psykläkaren och vi kom över ens om att han skulle kolla/genomföra dessa punkter.
 
♥ Remiss till neuropsykiatriska enheten för kompletterande utredning eftersom jag inte känner mig säker på min AD(H)D-diagnos som jag fick för några år sedan.
Det kan lika gärna vara min traumatiska barndom m.m. som gett mig symptomen och det gick vi inte ens in på under utredningen sist.
 
♥Lite blodprover, b.l.a D-vitamin, annars flera prover som kändes viktiga men som jag inte fick ta.
Fick t.e.x. inte ta järn (ferritin) trots att jag berättat för honom att det är viktigt eftersom mitt järnförråd i kroppen visade sig ha minskat avsevärt sist det testades (och struntades i resultatet via den idiotläkaren) och snart kunde vara slut helt i värsta fall.
 
♥ Remiss till smärtläkare el liknande som utreder smärta och sedan remiss till smärtenhet (man behöver få en diagnos först för att få komma till smärtenheterna)
 
♥ Läsa på om B12-injektioner (han fick även en utskrift från mig om det och lyckade resultat av det när man lider av ångest, utmattning, sömnproblem m.m oavsett om man har B12-brist el ej)
 
♥ Ringa min terapeut och få bättre förståelse för min situation och fortsatt hjälp efter att jag måste sluta hos henne.
 
♥ Remiss någonstans för grundlig utredning av allt det fysiska som plågar mig hela tiden.
 
♥ Kolla upp om han kunde remittera mig för mag/tarmutredning/gastriskopi och i så fall göra det.
 
 
Vad han har gjort?!?
 
Remiss för komplettering av min AD(H)D-utredning (får komma dit tidigast i augusti när det har gått nästan ett halvår)
 
Vissa blodprover (inget visade något speciellt förutom att mitt kalciumvärde fortfarande ligger precis på gränsen till för lågt precis som senast, vilket det aldrig tidigare har gjort)
 
I övrigt fick jag fråga honom när jag gick på honom i korridoren förra veckan ang B12-injektioner, fick då svaret att han kände sig för osäker för att ordinera det eftersom han aldrig har gjort det tidigare :(
 
Klart jag är besviken på honom när knappt gjort något av det han lovade.
 
Nytt möte i slutet av Augusti, känns ju rätt värdelöst om han inte har gjort något mer tills dess....
 
Fy f-n för att må skitdåligt och livet bara rinner i från en utan att det finns någon vettig hjälp! :(
Det går sällan ens en dag utan att jag bryter i hop och får gråtattacker över hur förtvivlat mörk hopplös och tung hela min livssituation är.
Idag har jag haft två sådana gråtattacker, i tisdags bröt jag ihop på textilkursen, vilket kändes väldigt jobbigt eftersom jag bröt ihop av till synes ingenting, de fattade inte alls vad som hände...
 

Nuläget...

Jag trodde ju verkligen att jag skulle ha turen att få tillbaka min väska med plånboken (nytt Id-kort och 2-300kr) och mobilen.
Men nej, tyvärr har jag inte fått det :(
Så någon jäkel har tydligen varit så fräck att den har tagit väskan med grejerna jag glömde på bussen....
Usch!
 
En massa himla strul och kraft har detta tagit, men snart är det nog över i allafall.
Har fått en begagnad mobil, men måste skaffa en ny simkortshållare till den, sen ska det förhoppningsvis funka med den.
Ett nytt simkort väntar jag på, ska dimpa ner i brevlådan, men tar tydligen tid....
Nytt leg ska fixas på torsdag, måste då ha med mig brorsan eftersom någon familjemedlem måste intyga att jag är jag...
 
I övrigt...
 
Mådde inte lika katastrofalt dåligt ett tag, någon vecka typ, men nu de senaste två veckorna eller så har jag varit hemskt nere, svår ångest, gråta gråta gråta var eviga dag, väldigt utmattad i skallen och slut i kroppen, ja ALLT har bara varit för mycket och så jäkla hopplöst igen!
En penna som inte funkar får mig att börja gråta liksom :(
Så jäkla labil liksom.
Tack och lov känns det inte så hemskt i dag, men nu är jag givetvis rädd att det slår tillbaka mot mig att jag just skrev det, brukar ju tyvärr ofta bli så :(

Tidigare inlägg
RSS 2.0