En helvetes uppdatering.....
Lilla du. Förstår dessvärre precis hur du känner. :-/
Det är ju sååå jobbigt att hela tiden vara tvungen att förklara ytterligare en gång för någon ny vad man har för problem och hur man mår och känner. Man tycker ju redan inte att det är kul att behöva berätta det för någon överhuvudtaget (även om dem är vana och det är deras jobb bla bla bla), man skäms och tänker att den man pratar med måste tycka man är konstig osv. Det är precis det man inte behöver, orkar eller vill när man redan mår dåligt. Känner igen det där, inte med psykkontakter men med andra sorters terapeuter. För snart 3 år sedan (redan!! vad tiden går fort!!) slutade jag gå till den där killen jag gick hos. Det funkade inte alls (dvs det hände ingenting alls, jag mådde inte bättre på något vis, snarare tvärtom!). Går nu hos en sorts naprapat, tänkte att han kanske skulle kunna hjälpa med mina fysiska symptom åtminstone. Mina fysiska symptom påverkar nog mitt sinne så jag mår sämre psykiskt (och tvärtom! Allt hänger ju ihop). Det hjälper lite lite grann (men inte med dem värsta symptomen så klart!) och den lilla effekt som är håller ju självklart inte i sig men i dagsläget har jag som inget alternativ så det känns bättre än ingenting alls. Borde försöka hitta någon annan, prova något annat, men bara tanken... puh. :-/
EFT har jag hört talas om. Det lär funka bra. Har inte provat själv däremot. Men fy vad tråkigt att din kontakt skulle sluta precis när du började känna dig trygg med henne!! Men som du säger det är typiskt. Jag tycker ofta det är så. Precis när man hittar något/någon man trivs med/tycker funkar bra så flyttar eller slutar personen/butiken osv. eller produkten går inte att få tag på längre/ändrar formel och är inte alls lika bra osv. Det gällar allt inklusive det mest banala saker. Jag vet inte hur sådant känns för någon som mår bra, hur jobbigt de tycker det är, men är man redan trött och har det kämpigt så känns det för jäv... Man måste ju börja om från början, ännu en gång.
Nej, nu måste jag sluta. Borde inte sitta uppe så här sent framför datorn. Men i morgon kommer jag inte att ha så mycket tid för jag måste jag börja packa (och det tar så lång tid för mig för jag måste se till att jag har med mig allt jag eventuellt kan tänkas behöva om utifall att, ja allt verkar ta lång tid för mig överhuvudtaget). Skall åka på "semester" med min far en vecka. Har gruvat mig i månader och de senaste veckorna har det ju så klart blivit värre. Vi träffas väldigt sällan (har mest telefonkontakt och det inte heller så ofta) så när han föreslog att vi skulle åka iväg någonstans tillsammans ville jag inte tacka nej. Jag vet att jag skulle ha haft ångest om jag hade sagt nej också så det så (och antagligen ännu värre!). Pest eller kolera alltså. Grejen är bara den att han förstår mig inte/vet inte hur jag funkar och mår och vill som inte veta heller. När jag t.ex. har sagt att jag haft en jobbig period och mått dåligt/haft panikkänslor eller något liknande svarar han bara "oj då" och undrar vad jag har för planer!! Vadå planer!!! Jag blir då bara arg och ledsen. Det är delvis därför telefonkontakten inte heller är så jätte tät. Jag tar själv mer och mer sällan initiativet att ringa honom och när vi har hörts av en vecka tycker jag det är skönt några veckor framöver för sannolikheten att vi skall höras av är lite mindre. Samtidigt har jag ju en massa skuldkänslor för att jag känner på det viset (förutom att jag har skuldkänslor för att han har en så misslyckad dotter...) och det är ju inte som att jag inte älskar honom. När vi väl träffas blir jag ju alldeles förtvivlad i flera dagar efteråt. Skulle bara önska att saker och ting var annorlunda...
Att allt skall vara så komplicerat...
Nej, nu måste jag verkligen sluta.
Ville bara säga att jag tänker på dig jätte mycket, undrar ofta hur du har det, har skuldkänslor för att jag inte hör av mig osv. Som vanligt alltså ;-)
Och jag tyckte det var väldigt trevligt att du skrev något (även om det inte var en glad uppdatering). Har tyvärr inga tips mot gråtsvullna ögon. Kanske
Tack fina du för din lååånga kommentar! :) Kul att höra från dig! Jag återkommer med en längre kommentar. Ta hand om dig så länge! *STOR kram*
Nej vad tråkigt. Kommer ihåg att du skrev om ny kontakt och hade hoppats att det gått bra. Nu gick det ju bra, men i och med att hon slutade,inte så bra ändå då. Typiskt. Förstår att det ör jobbigt att dra allt igen. Det är nog inte någon som tycker det är kul att berätta om att man mår dåligt. Men jag misstänker att psykologer och läkare är vana så de tänker nog inte att man är knäpp, de tänker nog mer att de tär intressant. De har ju valt att jobba med det.
skrev det tidigare inlägget men glömde skriva in mail
Ellen
Ja, jobbigt är bara förnamnet! Men i mitt fall är jag inte så rädd att personen ska tycka att jag är konstig, det är ju mer att den ska tycka att jag är för jobbig och hopplös och så skäms jag som du ju skriver också. Vad bra att du slutade hos han som du gick hos, lät ju verkligen inte givande med honom, synd dock att det inte fungerade så klart! :(
Ja allt hänger ju i hop, du har aldrig testat yoga? Medicinsk yoga till exempel? Blir ju något för både kropp och själ.
Ja, precis som du säger så är det ju verkligen så att när man väl hittat någon/något som man trivs med så försvinner personen ur ens liv eller saken upphör tillverkas/omformuleras eller liknande.
Känner definitivt igen mig i att allting verkar ta längre tid för mig än för andra. Jag har flera gånger försökt ta reda på varför det tar sådan tid, men har svårt att komma fram till det. Få så jobbigt och komplicerat med din far, minns ju att du har berättat lite om det tidigare också, förstår ju verkligen att du blir arg och ledsen när han frågar vad du har för planer när du har berättat att du har mått jättedåligt. Har ju väldigt gles kontakt med min mamma just för att det är så himla komplicerat också, samtidigt känns det också hemskt att ha så gles kontakt (bara några telefonsamtal om året, ses bara 1-2 gånger om året dessutom) man vet ju inte hur länge ens föräldrar lever liksom...
Jag hoppas verkligen att "semestern" med din far blev bättre än väntat och att du inte känner dig helt förtvivlad nu efteråt utan har något/några bra minnen att bära med dig också?
Tänker ju på dig också och undrar hur du har det, vi hörs när vi hörs du behöver ju som sagt inte ha några skuldkänslor för att du inte har hört av dig på länge, jag är ju inte bättre på att höra av mig än dig. Det är ju kul varje gång du skriver något, det uppskattar jag jättemycket!
Ta hand om dig nu! *STORA kramar*
Malin
Ja, så typiskt! :(
Jo, psykpersonal är ju vana om de inte är helt nyutbildade vilket den nya tack och lov inte är (hade en ung tjej något år för länge sedan som var yngre än mig och väldigt ny, kändes inte bra alls, som att allt hon sa var något hon läst i en bok att hon skulle säga, men inte byggde på någon erfarenhet) i bästa fall är de intresserade eftersom de har valt att jobba med det, men de kan ju tröttna precis som andra som jobbar med annat kan göra och inte vara lämpade för sitt jobb heller för den delen. Hon verkar hur som helst inte ha tröttnat på sitt jobb och verkar intresserad av det eftersom hon vidareutbildar sig dessutom.
Att jag är knäpp är jag inte rädd att hon ska tycka att jag är, där emot väldigt jobbig och hopplös :( Tack för peppningen hur som helst! :)
Varsågod!:-)
Åldern har jag också upplevt ett problem eller det faktum att det är nyutexaminerade. Viljan kanske finns där, men inte flexibelt tänkande alla gånger. Gick till en dietist med mina magproblem för några år sedan och hon var ju rena katastrofen. Inte nog med att jag hade läst på mer, hon vägrade inse att hin hade fel trots stt jag gav henne en lita på böcker hon kunde läsa. Läkarböcker som de läser på universitet.
Håller tummarna att det går bättre snart.
Jag tror du kan spara pengarna och reda ut det själv. Du läser ju så mycket och kan så mycket. Jag tror att man gärna vill kunna gå till någon och de har svaren, men tyvärr tror jag att många inte är så kunniga man tror. Man behöver läsa relativt lite för att kalla sig dietist och sen beror det ju på personen hur mycket de själva läser på och lär sig. Hitta någon som är kunnigare än dig är nog som att hitta en nål i en höstack.
