Löjligt....
Löjligt kanske, men....
Ofta när jag har skrivit något personligt och ingen kommenterar tror jag att de som har läst inlägget bara tycker att jag är så löjlig och liknande och att det därför inte finns någon vits med att kommentera ens, som att jag verkligen borde fatta hur löjlig jag är typ (läser jag in i tystnaden...)
Som när jag för nästan ett halvår sen skrev ett inlägg om hur arg, besviken och ledsen jag var (fortfarande är?!?) över situationen mellan mig och Assar då (han betedde sig som en skitstövel då) och hur komplicerat det är när man själv är begränsad i hur man kan ses och osäkerheten i att inte kunna ses när man väl har bestämt det eftersom det inte går att lita på att vare sig kroppen eller skallen klarar av det just då. ....
Inlägget låg nog uppe nästan en vecka, men ingen kommenterade, så jag tog bort det eftersom jag skämdes så....
Ja, jag vet inte......kanske tar jag bort det här med sen....
Ohållbart betee´nde....
Jag är medlem på Ifokus.se, en sajt där man kan disskutera allt mellan himmel och jord (bara att gå in på vilken intressesajt man vill, t.e.x. bortskänkes, ångestsjukdomar, vetenskap, relationer, filosofi, råttor, virkning, burma, vegan, kolhydrater, tro, golf, tv, medeltiden...ett litet urval av si så där av kanske 1000 ämnen som finns där att välja på!
Det kan absolut vara ett bra ställe att hänga på, MEN för min del har det skapat ett beroende/undvikandebeteénde som tagit över alldeles för mycket av mitt liv de senaste månaderna och gjort att jag verkligen mår dåligt av det eftersom jag inte kan styra hur ofta eller länge jag ska vara inne på den sajten, jag kan helt enkelt inte lita på mig själv.
Det är inte första gången på något sätt något sådant här betee´nde tar över för mig, första gången var när jag var i början av 20-års åldern och kunde sitta uppe och chatta och liknande både natt och dag i en lång period.
Sen kom det till en punkt när jag inte använde dator på ett helt år på grund av att jag inte kunde bryta mitt betee´nde (gick ju på ett annat sätt på den tiden, var ju ca 15 år sedan det här)
Det enda sätt jag har kommit på som gör att jag kan komma ifrån detta är att jag i några dagar i veckan lämnar i från mig min dator för att få en paus i från detta, så det ska jag göra nu.
Kan ju vara bra att veta om jag inte svarar på något speciellt snabbt, men det är ju inte säkert att någon kommer att märka av det ändå, eftersom jag ofta inte svarar speciellt snabbt annars heller ju :(
Så är det i allafall!
Någon som känner igen sig?
Läget....
Jag borde väl skriva här för jag har ju vanligtvis ingen att prata med mer än min egen kaotiska hjärna :(
Men eftersom allt är just ett sådant jäkla hemskt kaos och jag mår riktigt jäkla katastrofdåligt blir det så sjukt svårt.
Jag vet inte ens hur mycket jag känner mig bekväm med att berätta om mitt liv, det nuvarande, vad jag har gått igenom genom livet och hur det har sabbat mig och lagt grunden till allt helvete o.s.v.
Speciellt inte när jag skäms för det jag känner, tänker,sådant jag gått igenom, ja den jag är till och med.
Det är ju många som aldrig skulle förstå heller, även om det tack och lov ofta finns någon som förstår bitvis i allafall.
Usch, jag har verkligen blivit ännu mer osocial det senaste halvåret än jag var innan, inte bra alls...
Går flera veckor mellan samtalen med min farsa (telefon)
Har inte träffat någon annan vän/kompis än Assar på ca 1 halvår och vet inte hur jag vill ha det med den relationen, mer än att den är sjukt svår både att ha kvar och att släppa, men det lutar väl kanske mer åt att den relationen håller på att ta slut (Känt grov ångest/rädsla/stress och grubblat i halvt i hjäl mig under detta halvåret utan att få någon rätsida på det hela)
Har ju som sagt ingen annan och vill verkligen inte umgås med vem som helst heller...
Finns de som undrar om vi ska ses då och då, men jag känner aldrig att det är människor jag skulle passa i hop med eller må bra av (troligtvis skulle jag må ännu sämre bara)
Men jag vet ju verkligen inte vad det är för människor jag skulle passa i hop med ens?!?
Känns som att det inte finns några sådana människor och som att jag aldrig kommer hitta några heller, Fy f-n!
Pust!
Ja, nu skrev jag ju något i allafall...
Får väl hoppas att jag kommer bättre igång med bloggandet igen.
Hoppas att ni som läser detta mår mycket bättre!
*Kram*
Låg lägre lägst....
Bara så låååg av alla motgångar och påfrestningar hela tiden...
Känner mig helt handlingsförlamad när jag ska skriva blogginlägg....
Sorry! :(
Ju mer stress dess tu fler böcker....
Detta är så typiskt mig.....
8 av alla bibliotekslånade böcker jag har hemma nu kom med på bilden, kom på att jag har 2 till sen som inte kom med på bilden....
Nä, men ärligt talat det här måste få ett slut!
Blir ju ännu mer stressad av ha en massa böcker liggande hemma som jag tänkt läsa men ändå aldrig kan läsa sååå många.
Målet är att jag aldrig ska ha mer än så här hemma åt gången:
1 faktabok
1 roman
1 receptbok
Inte oväntat sjuk..
Igår blev jag rejält sjuk i hög feber och förkylning och kunde inte annat än ligga utslagen i sängen hela dagen :(
Så slut att jag inte ens kunde läsa mer än typ en timma på hela dagen, hade jag varit i så pass skick att jag kunde ha gjort något hade jag ju åtminstone kunnat distraherat bort all oro i kroppen till viss del för det känns verkligen olidligt att behöva ligga i sängen och inte kunna koppla av för fem öre.
Förhoppningsvis orkar jag läsa i sängen i dag i allafall, känns som det nu åtminstone.
Det enda jag kan komma på som är positivt med att vara sjuk när det är sommarvärme och sol är att man kan ligga i sängen med vidöppna fönster utan att frysa och att man får se lite natur utifrån och andas relativt frisk luft.
Att jag har blivit sjuk känns inte speciellt oväntat, har varit extremt spänd stressad m.m. i över en månad och på detta slutligen tre nätter med extrem sömnbrist, si så där 1-2 timmars sömn per dygn :(
Inte speciellt konstigt att bli rejält sjuk då.
Givetvis måste jag ringa inte mindre än två bibliotek och minst två andra samtal förutom det i dag.
Sista dagen att lämna böcker/skivor och film just idag så klart!
Vet ju att det tar tid för mig att bli "frisk" och hoppas verkligen att jag kan få en extra vecka på filmen, för de tar annnars 10 kr dagen för försenad film, helt sjukt! (Huddinge bibliotek, lånar ju inte där ofta och det var första gången jag ens lånade film där)
Måste försöka ta det lugnt trots att inget är lugnt...
Nästa vecka kommer min far upp till Stockholm på sitt årliga besök, så nu måste jag samla alla krafter jag kan och vara väldigt försiktig med mig själv så att jag har någon ork att ses när han är här.
Väldigt svårt när jag samtidigt är mitt i en "konflikt" eller vad man nu ska kalla det?!? I allafall handlar det om mig och barndomsvännen, funkar liksom inte och det värsta kan vara på väg att ske, det vill säga att det är över för oss två, känns tyvärr rätt troligt :(
Hade vi kunnat ses ibland hade det varit troligare att vi kunde fått det att funka, men långa avstånd och annat som komplicerar det hela för oss båda gör det svårt, vi har ju liksom inte setts på 13-14 år!!!
Att ha en Sms--relation (något enstaka kortare mail ibland) är verkligen ingen höjdare att ha i åratal med någon.
Nu har vi hur som helst inte hörts på en vecka sen vi båda skrivit laddade grejer till varandra och uttryckt att vi inte orkar ha det som vi har det mer.
Jag var den som skrev sist, sen dess har jag inte hört något och vågar knappt kolla min mobil eftersom jag är så rädd för att hon ska skriva något jättejobbigt som gör mig jätteupprörd och får mig att bryta ihop.
Dessutom har jag blivit sjuk, ett ordentligare skov av uretriten (som att leva med en slags kronisk urinvägsinfektion på många sätt)
drog igång sent i går kväll lagom till att jag gick och lade mig vid 12-snåret, så det blev att ligga vaken i några timmar med ont i blåsan, sveda från urinvägarna och ångest/rädsla över att det skulle kunna leda till de där fruktansvärda tortyrlika smärtorna jag blev sängliggande och fullkomligt utmattad av m.m för ca 1,5 år sedan.
Idag känner jag mig väldigt trött,lätt febrig, yr, huvudvärk, ont i ryggen, en värk över blåsan som är som måttlig mensvärk och med en sveda som lurar som jag måste försöka hålla kontroll över genom att dricka ännu mer än vanligt och vara ännu mer noggrann med vad jag äter än vanligt för att inte förvärra det hela.
Förutom värmeflaskan över magen/blåsan och filtar/kläder/värmedyna och sådant.
Är bara att ta det så lugnt som möjligt nu, vilket ju inte är något bara när man som jag är så långt i från en lugn person man kan komma.
Bara hoppas på det bästa, att det inte håller i sig i flera veckor eller mer utan lägger sig och gör så att jag har det under kontroll utan större besvär när farsan kommer hit så att jag över huvudtaget orkar något och kan vara utomhus (är ju sjukt frusen om underkroppen och får inte bli kall, blir värre då)
Att vara glad över ytlighet är bättre än att inte vara glad alls...
Tack Coop-killen! (samma Coop, men inte killen jag skrev om här)
Var nyss och handlade lite på "mitt" Coop och mötte en annan trevlig ung kille som jobbar där.
I allafall började vi snacka om mobiltelefoner, datorer och liknande.
Han visade sig precis som jag inte vara någon stor användare av vare sig dator eller mobiltelefon :)
Hur som helst sa jag i något sammanhang "Jag är ju lite äldre än dig, du började säkert jättetidigt med mobiltelefon och internet"
Var på han sa: "Hur gammal är du"?
Jag berättade att jag är 37 (fyllde för en månad sen, usch!) var på han blev förvånad och sa, "jag trodde du var yngre, du ser yngre ut!"
Åh vad skönt att höra verkligen!!! Var ju inte länge sen den där tanten jag träffade på trodde att jag var i 45-års åldern liksom! Fick ju panik då.
Den här killen på Coop är dessutom bara 22, känns ju ännu bättre att höra att man ser yngre ut än man är av någon som är mycket yngre än en själv :)
En i övrigt riktig skitdag blev så mycket trevligare på kvällskvisten tack och lov! :)
Att höra om andras liv...
"Jag och Nina var och åt lunch hos Angelica igår, det var så gott och vi hade jättekul :) blev kvar där i 4,5 timmar.
Vad har du gjort i dag?"
Sms från min barndomskompis här om dagen som jag fortfarande inte har svarat på.....
Sjönk ner djupt efter att ha läst det....
Varför?
1. Jag minns inte ens när jag hade kul med någon senast, men jag antar att det var typ för några år sedan när jag hamnade med några personer på en sommarkurs, för ovanlighetens skull klickade det mellan oss...
2. Min gränstid för att umgås med någon ligger på ca 2 timmar sen blir det way to much för både kroppen och huvudet :(
Dessutom har jag ju bara Assar att umgås med, ingen jag trivs särskillt med och vi ses dessutom i snitt varannan månad eller en gång i månaden ibland (förutom syrran som jag träffar ungefär lika sällan som Assar)
3. Vad jag hade gjort den dagen?!?
Som för det mesta bara fått dagen att gå (diskat lite, någon liten promenad,vilat. ätit dator, tv...) slösat bort den på att må dåligt och känt att dagen var meningslös, ensam :(
Gör så ont att bara höra om att andra kan ha kul, må bra med andra människor o.s.v....
Hallå! jag då!?
Bara hatar att det fortsätter att vara så här hela tiden, ingen att trivas med, ingen att ha kul med, en ork lika dålig som en gammal tant typ.
meningslöshet,med mera med mera med mera med mera med mera med mera med mera med mera....
Läkarfronten....
Det har gått flera månader sen jag träffade psykläkaren och vi kom över ens om att han skulle kolla/genomföra dessa punkter.
♥ Remiss till neuropsykiatriska enheten för kompletterande utredning eftersom jag inte känner mig säker på min AD(H)D-diagnos som jag fick för några år sedan.
Det kan lika gärna vara min traumatiska barndom m.m. som gett mig symptomen och det gick vi inte ens in på under utredningen sist.
♥Lite blodprover, b.l.a D-vitamin, annars flera prover som kändes viktiga men som jag inte fick ta.
Fick t.e.x. inte ta järn (ferritin) trots att jag berättat för honom att det är viktigt eftersom mitt järnförråd i kroppen visade sig ha minskat avsevärt sist det testades (och struntades i resultatet via den idiotläkaren) och snart kunde vara slut helt i värsta fall.
♥ Remiss till smärtläkare el liknande som utreder smärta och sedan remiss till smärtenhet (man behöver få en diagnos först för att få komma till smärtenheterna)
♥ Läsa på om B12-injektioner (han fick även en utskrift från mig om det och lyckade resultat av det när man lider av ångest, utmattning, sömnproblem m.m oavsett om man har B12-brist el ej)
♥ Ringa min terapeut och få bättre förståelse för min situation och fortsatt hjälp efter att jag måste sluta hos henne.
♥ Remiss någonstans för grundlig utredning av allt det fysiska som plågar mig hela tiden.
♥ Kolla upp om han kunde remittera mig för mag/tarmutredning/gastriskopi och i så fall göra det.
Vad han har gjort?!?
Remiss för komplettering av min AD(H)D-utredning (får komma dit tidigast i augusti när det har gått nästan ett halvår)
Vissa blodprover (inget visade något speciellt förutom att mitt kalciumvärde fortfarande ligger precis på gränsen till för lågt precis som senast, vilket det aldrig tidigare har gjort)
I övrigt fick jag fråga honom när jag gick på honom i korridoren förra veckan ang B12-injektioner, fick då svaret att han kände sig för osäker för att ordinera det eftersom han aldrig har gjort det tidigare :(
Klart jag är besviken på honom när knappt gjort något av det han lovade.
Nytt möte i slutet av Augusti, känns ju rätt värdelöst om han inte har gjort något mer tills dess....
Fy f-n för att må skitdåligt och livet bara rinner i från en utan att det finns någon vettig hjälp! :(
Det går sällan ens en dag utan att jag bryter i hop och får gråtattacker över hur förtvivlat mörk hopplös och tung hela min livssituation är.
Idag har jag haft två sådana gråtattacker, i tisdags bröt jag ihop på textilkursen, vilket kändes väldigt jobbigt eftersom jag bröt ihop av till synes ingenting, de fattade inte alls vad som hände...
Nuläget...
Jag trodde ju verkligen att jag skulle ha turen att få tillbaka min väska med plånboken (nytt Id-kort och 2-300kr) och mobilen.
Men nej, tyvärr har jag inte fått det :(
Så någon jäkel har tydligen varit så fräck att den har tagit väskan med grejerna jag glömde på bussen....
Usch!
En massa himla strul och kraft har detta tagit, men snart är det nog över i allafall.
Har fått en begagnad mobil, men måste skaffa en ny simkortshållare till den, sen ska det förhoppningsvis funka med den.
Ett nytt simkort väntar jag på, ska dimpa ner i brevlådan, men tar tydligen tid....
Nytt leg ska fixas på torsdag, måste då ha med mig brorsan eftersom någon familjemedlem måste intyga att jag är jag...
I övrigt...
Mådde inte lika katastrofalt dåligt ett tag, någon vecka typ, men nu de senaste två veckorna eller så har jag varit hemskt nere, svår ångest, gråta gråta gråta var eviga dag, väldigt utmattad i skallen och slut i kroppen, ja ALLT har bara varit för mycket och så jäkla hopplöst igen!
En penna som inte funkar får mig att börja gråta liksom :(
Så jäkla labil liksom.
Tack och lov känns det inte så hemskt i dag, men nu är jag givetvis rädd att det slår tillbaka mot mig att jag just skrev det, brukar ju tyvärr ofta bli så :(
Utseende/åldersnojja...
Idag var det en dam som trodde att jag var mellan 45-50 år!!
Fy usch och fy, jag fyller 37 i slutet av Maj, det är tillräckligt mycket när livet bara jäklas med en hela tiden så att man inte kommer någonstans:(
Klart jag försöker att intala mig att det har med henne att göra, det är hennes tolkning inte vad de flesta skulle tro om mig och min ålder och liknande och att vad hon tror inte spelar någon roll.
Men det är svårt för mig att tro på...
Jag tänker ju naturligt mer saker som:
Herregud! Ser jag så gammal och sliten ut, fy f-n! Får panik och undrar vad jag ska ta mig till som gör att jag inte ser så gammal ut och fortsätter åldras så snabbt?!? Har all stress och lidande gjort mig sådan här?!?
Själv var hon 77år, det var hon som frågade mig hur gammal jag trodde att hon var, jag gissade 70, hon såg väldigt ung och fräsch ut för sin ålder för övrigt (men hon nämnde att hon hade barn som var nästan 50, så det gjorde min gissning)
Så har det hänt IGEN!
Glömde väskan med plånbok och mobiltelefon på bussen för några timmar sen! :(
Ringt till Sl och så, men ingen har tydligen fått in den inom de två timmar man har på sig att få grejerna tillbaka om man möter upp.
Har jag tur hör någon av sig under dagen eller så har den inkommit till Sl hittegodsavdelning i morgon eller på måndag.
*HOPPAS*
Jag hade max 200 kr i plånboken turligt nog (men har aldrig mer än 500kr om något skulle hända som detta)
MEN, bara för några veckor sedan skaffade jag nytt leg för 400kr.
Mobilen är en billig , men tyvärr tankad med typ 500 att ringa för och ett sms som är gratis i flera månader till (betalade för ett år)
TACK och lov att jag hade nycklarna och Sl-kortet i fickan i allafall! Fy vad hemskt stressad jag hade blivit annars, hände ju mig en annan gång :(
Den gången hade jag turen nog att få tillbaka grejerna inom någon timma :)
Förra fredagen glömde jag kassen med matvaror i på bussen :(
Innehöll bara varor för ca 50 spänn, men blev i allafall stressad över hela grejen!
Sömnbrist och kasst mående gör verkligen det lättare att sådant här sker :(
Ond provtagning
Så var jag slutligen och tog en hel del prover på min vårdcentral nu på morgonen (prover jag bett min psykläkare om plus lite han lade till minus några prover jag ville ta som kändes viktiga men inte kunde ta via psykiatrin)
Oroade mig inte skitmycket för det eftersom det gick så bra sist med den väldigt trevliga och gulliga provtagningsgubben som använde tunn barnnål på mig så att jag skulle slippa få sådana blåmärken och värk i armen i flera veckor efteråt som jag fått tidigare.
Men, så fick jag en annan, en pensionerad dam som inte verkade ta det på allvar angående hur ont det kan göra och bli långt efter för mig.
Så hon stack i den vanliga nålen och det gjorde ondare än jag någonsin känt, kändes dessutom som om hon tryckte väldigt hårt, fick nämligen en muskel eller nervsmärta som kändes olidlig att härda ut, något jag alldrig tidigare heller har varit med om.
Sa att det gjorde väldigt ont, men hon varken sa eller gjorde något åt det...
Blev så jäkla ledsen sen, kändes som om hon inte trodde mig, som om jag överdrev eller något?!?
Hade känts så mycket bättre om hon hade sagt något snällt åtminstone i stil med:
"Oj då, det var inte meningen att det skulle göra så ont, det är snart över".
eller
"Jag är ledsen över att det gjorde ont, det var verkligen inte meningen"
Började gråta när jag kom hem och känner mig fortfarande både ledsen och arg över det här.
Är väl ganska överkänslig eller?!?
Hatar att känna mig som ett litet barn!
Inläggning?!? Lite om hur fucked up jag är!
Träffade min psykkontakt igår efter att inte ha pratat med någon på två veckor (min terapeut är på tre veckors semester) och heller inte umgåtts med någon i övrigt under den här tiden om man inte räknar den timme jag var på sykursen förra tisdagen)
Eftersom jag mår så pass dåligt och bara gråter en massa var eviga dag tyckte hon att det vore bättre för mig att vara inlagd.
Inte bra att vara ensam hela tiden när man mår så här, visst det kan jag hålla med om, men inlagd.
Jag fattar verkligen inte hur det skulle kunna hjälpa mig mig som får mer ångest och blir vrålstressad bland folk, ja ju sämre jag mår dess tu värre känner jag så.
Har ju aldrig vågat vara inlagd någonsin fast det har kommit på tal tidigare.
Så här ser det ut för mig och därför har jag HEMSKT svårt att se att inläggning skulle kunna hjälpa mig:
Allt som har med att duscha, borsta tänderna och sådant blir jag också skitstressad av om det är folk runt omkring mig.
Att inte kunna bestämma vilka tider man vill äta eller vad man vill äta och i mitt fall när det finns så mycket som jag inte tål, får jätteont av i magen, urinvägarna, får klåda eller på annat sätt blir dålig av.
Att sova bland främlingar och över huvudtaget vistas bland främlingar när man mår hemskt dåligt, snacka om stress och otrygghet.
Måste ju dessutom kunna dra mig undan och vila helt själv på eftermiddagarna för att inte bli totalutmattad, hur ska det gå till på ett sådant ställe?!?
Jag har inte sovit i samma rum som någon på över 12 år, om man nu ens ska kalla det för att sova över huvudtaget, för det kunde jag inte.
Det är tillräckligt illa med sömnen när jag är och hälsar på hos min far och sover bland andra men ändå har ett eget rum.
Upplever det till och med obehagligt och stressande när jag hör folks andning när de sover, gör det ännu svårare för mig att somna.
Måste ju ha det kolsvart i rummet för att kunna sova något dessutom (sådan där "ögonbindel" funkar inte för mig, läcker ändå in ljus och dessutom är de så obekväma att jag måste ta av mig den på natten i allafall)
Klarar inte av att höra andra prata om hur dåligt de mår och bli skrämd av saker de kan ha att berätta som de varit med om eftersom jag lever mig in i det så och får yttrerligare saker att vara rädd för) sådant har förstört mig tillräckligt när jag har gått i gruppterapier och liknande och därför kan jag aldrig mer gå i någon sådan typ av grupp där det disskuteras så, är för skör för sådant och glömmer aldrig hemska saker)
Klarar inte av offentliga toaletter, gå på toa bland folk heller, så oerhört stressande att inte få vara i fred, veta om någon står utanför och väntar o.s.v.
Dessutom känns det obehagligt att någon kan rota bland ens saker....
Är rädd att ingen ska bry sig om mig när jag är där och att jag ska känna mig utanför bland de andra eftersom jag aldrig har varit där förut och jag vet att det är många som känner varandra sedan tidigare inläggningar på sådana ställen.
Eftersom jag är så frusen och måste gå runt i dubbla brallor och filtar runt midjan + dubbla strumpor och tjocka tofflor, ofta sitta på min värmedyna när jag är hemma lär jag ju behöva göra det där med.
Känns skämmigt och dessutom utmärker jag mig på ett sätt som jag inte vill.
Usch!
Om det inte blir inläggning så blir det snack om medicin.
Suck säger jag bara!
Först och främst vill jag ju inte utsätta min kropp för sådana gifter, men ok att må så här jäkligt och inte veta hur tusan man ska orka överleva är ju heller inget att välja.
Men, det är ju så jäkla omöjligt när man inte tål mediciner, har provat typ alla typer av tillfälliga lugnande mediciner och reagerat negativt eller typ inte alls på alla utom en.
Iktorivil har jag tålt och kan ta någon enstaka gång, MEN bara om jag inte känner smärtsymptom från min kroniska sjukdom uretriten i urinblåsan/urinvägarna vilket jag oftast känner av på något sätt.
Dessutom riskerar jag att just de smärtorna triggas av Iktorivilen, så den är inte längre en tillfällig lösning när det kan leda till att jag blir sängliggande i svåra smärtor och inte bli ok på minst en månad efter det.
När jag berättar vad jag har testat för lugnande tidigare säger de bara att jag har testat allt och att det inte finns något mer att testa, så vad hjälper det då att snacka medicin liksom?!?
Aldrig att jag vill testa någon mer långvarig medicinering som man typ känner sig både fysiskt och psykiskt döende i minst en månad innan den eventuellt hjälper.
Fy f-n vad jag har blivit förstörd av sådant tidigare....
Det är tillräckligt illa att vara beroende av Cipralex (SSRI/antidepressiv) i en massa år.
Ja, blev ju långt det här, om någon nu orkade läsa så var det ju inte speciellt rolig läsning och jag skäms som vanligt över hur jag är, hur jag mår när jag skriver så pass personligt.
Men jag gör det väl ändå eftersom det är tillräckligt jobbigt att jämt hålla en fasad, verka så jäkla normal och vistas bland folk som inte har en aning om hur svårt man har det (som på sykursen t.e.x. de vet väldigt lite om mig)
Är jag fucked up eller vad liksom?!?
Fruktansvärt....
Tack för kommentarerna angående mitt förra blogginlägg! :)
Vill svara på dem, men orkar inte nu, mår för dåligt, hade inte varit lika jobbigt om det hade handlat om ytligheter som hudvård liksom....
Har känts fruktansvärt i över två veckor nu och gör det definitivt fortfarande.
Gråter och gråter och gråter varje dag och känner sådan oerhörd sorg, hopplöshet, ångest, skräck och förtvivlan över hela mitt liv från början till nutid.
Så jäkla hopplöst att försöka laga grejer som förstört mig hela livet och fortfarande gör dygnet runt.
Nätterna som förstör dagarna ännu mer.
Dålig sömn, mardrömmar, sömnlöshet och för lite sömn är några orsaker till varför man mår sämre både psykiskt och fysiskt och orkar mindre på alla plan i livet.
Men, jag tycker inte att det här med tandpressning och tandgnissel nämns alls lika ofta.
Med tanke på att det också försämrar sömnen och kanske framför allt dagarna.
Att ha ständigt ont i huvudet, ansiktet, käkarna, nacken och axlarna och även ofta lida av yrsel och vara väldigt spänd där av framför allt tandpressandet eftersom det är en väldigt statisk rörelse som belstar mer än tandgnissel och kan uppgå till 600kg i kraft mellan tänderna och på gå upp till 3 timmar per natt!!!
Sjukt med 600kg va?!?
Min gamla tandläkare som konstaterade mitt tandpressande berättade detta och kallade det för bodybuilding för käkarna....inte speciellt konstigt!
Men så syndes det direkt på mitt ansikte när jag kom in genom hans dörr vad jag höll på med på nätterna eftersom mina käkar blivit bredare och kraftigare och mitt ansikte där med hade antagit en betydligt fyrkantigare form.
Det förändrade utseendet hade jag haft i över 5 år och verkligen lidit över, det var så tydligt att min far och övriga omgivning undrade vad som hänt med mitt ansikte.
Nerslitna och skadade tänder får men med, inte så kul när man ska leva med tänderna i resten av sitt liv.
Hur som helst skaffade jag bettskena och både smärtorna och ansiktet bättrade sig.
Tills för ca 5 månader sen när det plötsligt göra så himla ont igen trots bettskenan, har aldrig gjort så ont som det gjort under dessa månader med bettskenan och nu är jag livrädd för att jag dessutom håller på att bli så där fult svullen och fyrkantig i ansiktet igen :(
Det är fruktansvärt svårt att råda över vad jag höller på med i sömnen, men jag förstår ju att det är hur dåligt jag mår på dagarna som leder till detta, det är där lösningen måste finnas.
Men hur slutar man att känna hög ångest/stress/hopplöshet och förtvivlan över hur hemskt livet känns?!?
Försöker ju hela tiden och får ju ännu mer ångest och stress av att bli så dålig av allt tandpressande som jag inte känner att jag kan påverka..
Vad gör man mot tandpressandet egentligen?
Någon som vet? Har något råd? Känner igen sig?
Nedslitna tänder av tandpressning/tandgnissling (inte mina på bilden)
Relationer på Coop.....
Det finns en kille i 25-30 års åldern (om någon nu är intresserad av ålder, man ska väl egentligen inte bry sig folks ålder eller?!?)som jobbar på Coop där jag bor som alltid har varit så oerhört trevlig, skojfrisk och pratglad.
Ja på ett sådant utmärkande sätt att jag vid ett flertal tillfällen hört folk som bor i kvarteret prata om honom och hur trevlig de tycker att han är.
Jag har hur som helst varit trevlig och pratglad tillbaka på vilket sätt som vilken människa som helst skulle kunna vara....
Har väl i allafall jag tänkt....
Men, för ett tag sen...
Jag berättade för honom om hur trevlig jag hörde att ett par som jag mötte när jag klev in till Coop pratade om att han var och att jag själv också tycker det.
Ja, jag lade även till att jag tycker han är trevligast av alla som jobbar i den Coopaffären.
Då blev han glad och sa tack det samma till mig!
Sen sa jag det jag kanske inte borde ha sagt, nämligen:
"Det är så skönt när man kan vara trevlig och folk inte tror att man flirtar eller så för det, jag har varit med om att folk tror att jag flirtar och är intresserad bara för att jag är trevlig, det är så synd att det ska behöva vara så"
Ända sedan den här gången har han varit som förbytt, inte alls trevlig och glad mot mig, han säger knappt något alls än det som är nödvändigt faktiskt.
Verkar ju faktiskt som om han blev sårad och var intresserad av mig eller något?!? Och att han kände sig nobbad av mig?!?
Vet faktiskt inte vad jag ska tro annars?!?
Känner mig i allafall illa berörd och tycker synd om honom om det är så...
Känns obehagligt att handla på Coop när han jobbar efter det.
Vet inte om jag borde säga något, fråga honom något?
Tips mottages gärna!
Hur hittar man tillbaka?!?
Om allt inte bara fortsatte att kännas så meningslöst, om det ändå fanns någon lust till något.
Jag är övertygad om att alla andra problem med både kropp och själ skulle vara lättare att hantera om det fanns lust och mening......
Men jag vet verkligen inte hur man hittar tillbaka till någon lust och mening, jag vet att jag inte har känt det på över 13 hemska år....
Jag vet inte varför jag finns till över huvud taget....
Att dagar, månader och år hela tiden känns så himla bortslösade känns fruktansvärt plågsamt.
När man hör andra människor berätta om grejer de tycker är kul och trevligt, saker de har hittat på eller ser fram emot känns det bara plågsamt och jag undrar varför inte jag kan få känna så?!?
TUNGT är bara förnamnet.
På tiden....
Så, ÄNTLIGEN är bollen i rullning, vilket borde ha skett för minst 5 år sedan....
Har haft möte med psykiatriläkaren i dag och han har fått läsa en bunt på 3-4 sidor (ja, jag lider av många problem och i de här papprena har jag inte ens tagit med något som har med det psykiska att göra) med alla svåra problem jag har med hela kroppen inklusive min utmattade skalle för att få en bild av hur han ska remittera mig vidare så att jag en gång för alla slka få en ordentlig fysisk utredning med tanke på det helvete som har begränsat och förstört mitt liv så oerhört sen jag blev extremt utmattad för ca 12 år sedan.
ÄNTLIGEN är det mötet överstökat, fy vad jag är slutkörd nu, har mått bedrövligt senaste veckan inför det här mötet.
Om jag visste hur man kopplade av skulle jag göra det nu, för jag behöver all sömn och avslappning i världen nu.
Det som kommer att ske nu är i allafall att han ska fundera lite på vart han ska remittera mig.
Men troligtvis något för att reda ut all smärta jag lider av och sedan vidare till en smärtmottagning.
Kanske till en endokrinolog?!?
Kolla igenom min ADHD-utredning och fråga de som gjorde dem om det finns några frågetecken, Om det finns något mer som behöver testas/göras om för att säkerställa att jag har AD(H)D eftersom jag inte känner mig helt säker på det.
Sedan har jag begärt att få ta ett antal prover, bland annat D-vitamin,nya järnprover för att se så att mina låga nivåer inte har fortsatt sjunka, utökade prover ang sköldkörteln, remiss för gastroskopi m.m.
Hoppas även på att kunna få testa B-12 sprutor eftersom det finns de med utmattning, sömnbesvär, ångest m.m. som blir väldigt hjälpta av det trots att B12- värdena ser bra ut på prover.
Detta kunde han tyvärr inte ordinera mig nu eftersom han aldrig hade skrivit ut det tidigare och behövde läsa på om det först.
Så, jag antar att mötet gick ok....
Vi ska ses om en månad igen....
