Tankarsombankar

Träffade min psykkontakt igår efter att inte ha pratat med någon på två veckor (min terapeut är på tre veckors semester) och heller inte umgåtts med någon i övrigt under den här tiden om man inte räknar den timme jag var på sykursen förra tisdagen)

Eftersom jag mår så pass dåligt och bara gråter en massa var eviga dag tyckte hon att det vore bättre för mig att vara inlagd.

Inte bra att vara ensam hela tiden när man mår så här, visst det kan jag hålla med om, men inlagd.

Jag fattar verkligen inte hur det skulle kunna hjälpa mig mig som får mer ångest och blir vrålstressad bland folk, ja ju sämre jag mår dess tu värre känner jag så.

Har ju aldrig vågat vara inlagd någonsin fast det har kommit på tal tidigare.

 

Så här ser det ut för mig och därför har jag HEMSKT svårt att se att inläggning skulle kunna hjälpa mig:

 

Allt som har med att duscha, borsta tänderna och sådant blir jag också skitstressad av om det är folk runt omkring mig.

Att inte kunna bestämma vilka tider man vill äta eller vad man vill äta och i mitt fall när det finns så mycket som jag inte tål, får jätteont av i magen, urinvägarna, får klåda eller på annat sätt blir dålig av.

 

Att sova bland främlingar och över huvudtaget vistas bland främlingar när man mår hemskt dåligt, snacka om stress och otrygghet.

Måste ju dessutom kunna dra mig undan och vila helt själv på eftermiddagarna för att inte bli totalutmattad, hur ska det gå till på ett sådant ställe?!?

Jag har inte sovit i samma rum som någon på över 12 år, om man nu ens ska kalla det för att sova över huvudtaget, för det kunde jag inte.

Det är tillräckligt illa med sömnen när jag är och hälsar på hos min far och sover bland andra men ändå har ett eget rum.

Upplever det till och med obehagligt och stressande när jag hör folks andning när de sover, gör det ännu svårare för mig att somna.

 

Måste ju ha det kolsvart i rummet för att kunna sova något dessutom (sådan där "ögonbindel" funkar inte för mig, läcker ändå in ljus och dessutom är de så obekväma att jag måste ta av mig den på natten i allafall)

 

Klarar inte av att höra andra prata om hur dåligt de mår och bli skrämd av saker de kan ha att berätta som de varit med om eftersom jag lever mig in i det så och får yttrerligare saker att vara rädd för) sådant har förstört mig tillräckligt när jag har gått i gruppterapier och liknande och därför kan jag aldrig mer gå i någon sådan typ av grupp där det disskuteras så, är för skör för sådant och glömmer aldrig hemska saker)

 

Klarar inte av offentliga toaletter, gå på toa bland folk heller, så oerhört stressande att inte få vara i fred, veta om någon står utanför och väntar o.s.v.

 

Dessutom känns det obehagligt att någon kan rota bland ens saker....

 

Är rädd att ingen ska bry sig om mig när jag är där och att jag ska känna mig utanför bland de andra eftersom jag aldrig har varit där förut och jag vet att det är många som känner varandra sedan tidigare inläggningar på sådana ställen.

 

Eftersom jag är så frusen och måste gå runt i dubbla brallor och filtar runt midjan + dubbla strumpor och tjocka tofflor, ofta sitta på min värmedyna när jag är hemma lär jag ju behöva göra det där med.

Känns skämmigt och dessutom utmärker jag mig på ett sätt som jag inte vill.

 

Usch!

 

Om det inte blir inläggning så blir det snack om medicin.

Suck säger jag bara!

Först och främst vill jag ju inte utsätta min kropp för sådana gifter, men ok att må så här jäkligt och inte veta hur tusan man ska orka överleva är ju heller inget att välja.

Men, det är ju så jäkla omöjligt när man inte tål mediciner, har provat typ alla typer av tillfälliga lugnande mediciner och reagerat negativt eller typ inte alls på alla utom en.

Iktorivil har jag tålt och kan ta någon enstaka gång, MEN bara om jag inte känner smärtsymptom från min kroniska sjukdom uretriten i urinblåsan/urinvägarna vilket jag oftast känner av på något sätt.

Dessutom riskerar jag att just de smärtorna triggas av Iktorivilen, så den är inte längre en tillfällig lösning när det kan leda till att jag blir sängliggande i svåra smärtor och inte bli ok på minst en månad efter det.

När jag berättar vad jag har testat för lugnande tidigare säger de bara att jag har testat allt och att det inte finns något mer att testa, så vad hjälper det då att snacka medicin liksom?!?

Aldrig att jag vill testa någon mer långvarig medicinering som man typ känner sig både fysiskt och psykiskt döende i minst en månad innan den eventuellt hjälper.

Fy f-n vad jag har blivit förstörd av sådant tidigare....

Det är tillräckligt illa att vara beroende av Cipralex (SSRI/antidepressiv) i en massa år.

 

Ja, blev ju långt det här, om någon nu orkade läsa så var det ju inte speciellt rolig läsning och jag skäms som vanligt över hur jag är, hur jag mår när jag skriver så pass personligt.

Men jag gör det väl ändå eftersom det är tillräckligt jobbigt att jämt hålla en fasad, verka så jäkla normal och vistas bland folk som inte har en aning om hur svårt man har det (som på sykursen t.e.x. de vet väldigt lite om mig)

Är jag fucked up eller vad liksom?!?