Varför?

Varför är det alltid som så att när jag väl börjar märka att det är lite bättre, (ja alltså att jag inte mår hemskt dåligt på en massa sätt) så går det åt skogen, och det ofta väldigt snabbt dessutom...
Helt vidrigt är det att det ska behöva vara så ju.
Jag hann bara skriva om att det inte är lika krisigt och hemskt längre för lite över en månad sen här på bloggen och så gick det åt helvete i raketfart igen!!! 
Usch, känns för jäkligt att hela mitt liv ska behöva bestå av att må så himla dåligt, hur jag än gör är det som att välja mellan pest och kolera.
Till och med min psykoterapeut sa just det här med Pest eller kolera angående mig nyligen.
På många sätt är sommaren och ljuset dessutom den värsta årstiden för min del.
Förr var sommaren bad, bad, bad, alltid det bästa med sommaren eftersom jag trivs bättre i vatten än på land och gärna simmar så långt att folk blir oroliga om jag har någon med mig..
Men, eftersom jag har en massa ständiga väldigt tärande undelivsproblem och dessutom inte klarar av att riskera fler urinvägsinfektioner så vågar jag helt enkelt inte bada/simma och har så heller inte gjort på ca 10 år!!  :(
Att vara ensam på sommaren är också mycket värre än annars, det har jag varit förr och i sommar har jag inte umgåtts med någon på två månader om man bortser från några timmar en gång i veckan på sykurs) och terapin två gånger i veckan (inte nu, nu är hon på semester) och en gång när brorsan hjälpte mig med min strulande mobil då...
 
Jag har inte skrivit om det liksom en massa annat, men det har minst sagt varit och är väldigt svårt mellan mig och Assar ända sedan års-skiftet minst.
Ja, från min sida iallafall, han har behandlat mig illa och sen röt jag i från, jag vet inte alls var jag har honom längre, om han vill hålla kontakten/ses ens?!?
Om jag vill/klarar av det/borde det ens?!?
Vi har bara setts 4-5 gånger det här året!!! Tidigare sågs vi ca en gång i veckan i allafall och sommartid ca 2 gånger i veckan, så det märks ju tydligt för mig som inte har någon annan vän/kompis här I stockholm längre.
(Har knappt några andra vänner på avstånd heller,  hörs via sms/mail med en några gånger om året förutom en som jag smsar några gånger i veckan eftersom vi inte kan ses eller höras på annat sätt, men det är komplicerat)
 
Så från att inte ha umgåtts med någon på två månader till att far kom upp hit i en vecka och vi har setts varje dag( han åker tillbaka i dag) blev det en extrem omställning.
Känts ganska chockerande faktiskt.
Alldeles för intensivt egentligen, varit helt slutkörd varenda dag (fast vi bara har setts halva dagen) och storgråtit många dagar i rad  på grund av att det blir för mycket att hantera både i kroppen och skallen för mig + att han kom upp precis när jag var jätteslut av att ha mått fruktansvärt veckan innan han kom.
 
Så, nu blir det väl ökentomt och skittungt ensamt igen.....
 
Usch!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0