Tankarsombankar

När jag var ute förut kunde jag inte sluta tänka på att det kändes som om solen hånskrattade åt mig med sitt stålande.

Det mesta känns verkligen bara ännu värre när det är strålande fint väder, mörkret inombords känns ännu mörkare i kontrast mot solskenet.

Visste knappt hur jag skulle hålla ihop innan jag kom hem igen...

Väl innanför dörren började jag storgråta, hyperventilera och hacka tänder....

Snöt mig så mycket att näspiercingen hoppade ur och försvann i något snorpapper (har löst det med ett örhänge i näsan i stället)

Jag är så trött på att kämpa och att inte kunna få till ett liv värt att leva.

Så trött på all skräck och rädslor och hinder som förstör så fruktansvärt mycket för mig.

Trött på alla smärtor och andra problem med kroppen som jag inte förstår mig på och också skrämmer mig som tusan eftersom jag är livrädd för att jag håller på att bli allvarligt sjuk.

Så trött på att vara så ensam, känna mig så ensam och övergiven.

Så trött på att meningslösheten alltid finns med mig.

Jag tror att den största anledningen till att jag inte har tagit mitt liv och troligtvis heller aldrig kommer att göra det är att jag har sådan dödsångest förutom allt annat som aldrig skulle kunna få plats i en liten text så här....