Kaoshelvete!
Anledningarna till varför jag har bloggat så lite de senaste två månaderna är: (eller vad det nu rör sig om?!?)
Månaden innan jul var ett Kaoshelvete av väldigt kraftig ångest, tryck över bröstet dygnet runt, panik/skräck, gråt, konstig och väldigt obehaglig yrsel och huvudvärk som har kommit som en blixt från klar himmel, knappt någon sömn alls....
Ja, en massa sådant m.m.
Varför?!?
Det finns flera anledningar....
Det var en och en halv månad sedan jag sänkte Cipralexen nu, så anledningen till att det just blivit så här hemskt har den säkerligen en del i....(kul att veta när det är dags att sänka mer någon annan gång :(
Men absolut inte enbart.
Hela 3 olika grannar och min psykkontakt är väldigt delaktiga i orsaken också....
Den första grannen är en granne på ca 50 som jag har snackat med typ 3 gånger under alla år jag har bott i huset (ca 7år)
Han mötte jag i trapphuset för ett par veckor sedan när han såg jättesjuk och svag ut (gick hur sakta som helst i trappen ner) vi pratade lite kort innan han tog en taxi till sjukhuset.
Sen mötte jag honom för någon vecka sedan och undrade hur det var med honom...
Vilket blev inledningen till ett längre, allvarligare och personligare samtal på 15-30 minuter där vi snackade utbrändhet/utmattning eftersom det troligtvis är det han precis har drabbats av.
Eftersom jag själv har min allvarliga utmattning/utbrändhet/trauma och det i bagaget (och tyvärr fortfarande i allra högsta grad lider av sviterna efter det trots att det är ca 10 år sedan det brast för mig) så hade jag rätt mycket att säga om saken/dela med mig av erfarenheter och en del råd ang det hela.
Grannen verkade tycka att vårt samtal varit givande...
Det stora problemet med detta samtal kom dock efteråt.
För det första kändes det hemskt tungt att prata om ämnet och känna igen mig i honom eftersom detta ämne är så traumatiskt för mig, det drog helt enkelt igång för mycket ångest i mig efteråt.
Sen ångrade jag att jag hade blivit så personlig med honom eftersom jag till och med berättade att jag även fått diagnosen ADHD senare + att jag går i terapi. (Varför blir jag så gränslöst personlig ibland?!?)
Vilket också gav mig en massa ångest.
Sen blev jag även rädd för att han skulle vilja snacka vidare en massa om sådant här jobbigt i fortsättningen, ringa på min dörr, bjuda upp mig på fika hos honom eller någonting....
Ja en massa som gjorde att minnena och känslorna i från h-veteshuset jag tidigare bodde i drogs i gång (var rena rama kaoset där, umgicks med flera grannar + att det var andra jobbiga grannar och folk som kände de grannarna som inte lät mig va i fred på en himla massa sätt.)
*Pust!*
De andra två grannarna och psykkontakten får jag ta i ett annat inlägg, orkar inte med det nu!
Kommentarer
Trackback
