Hemskt
Nytt prat med terapeuten om terapin
Verkar som att hon har gett upp...
Pratar om annan typ av hjälp, vad det nu skulle kunna vara?!?
Det känns/verkar väldigt mycket som om hon är helt insnöad på min (ADHD)ADD nu...
Som om det är huvudsaken och att det i princip är det viktigaste att sikta in sig på nu.
JAG känner mig bortglömd, som inte jag riktigt finns och min andra problematik, det känslomässiga jaget.
By the way...
Vad ni än tror om att jag har ADD eller inte, så var jag på ett möte för någon vecka sedan och träffade både Neuropsykiatrikerläkaren och min utredande neuropsykolog.
Jag tog b.l.a. upp mina tankar om hur säker diagnosen är och så i mitt fall...
Well vid minsta osäkerhet av resultatet av utredningen så hade man gått vidare med fler tester och frågor.
Mitt fall var dock solklart, fanns ingen osäkerhet...läkaren visade även ett diagram med en kurva som blivit av mina resultat som också talade sitt klarspråk.
Han erkände även att han hade lite dåligt samvete som inte redan för si så där 7år sedan när jag hade honom som läkare hade kommit att tänka på ADHD/ADD i mitt fall....
Gick i allafall i från terapin med gråten i halsen och har så gått runt med en skräckkänsla hela förmiddagen..
Hade några ärenden i stan och gick runt där med en massa svarta konversationer i mitt huvud och katastroftankar om mitt liv..
(I sådana här lägen blir skräcken för att t.e.x. drabbas av cancer eller andra allvarligheter extra stor dessutom)
Måste ha sett ut som en blåsfisk när jag gick runt och suckade mins en gång i minuten och försökte blåsa ut luften som låste sig fast och jag inte kunde andas ut naturligt.
Känner mig iallafall exremt liten och ensam nu...
Fousera på något annat...oh vad jag vill det....men hur sjutton gör man det när det handlar om HELA ens "liv" ?!?
Hur ska det här gå?!?
Går det?????
HJÄLP!
Mitt blåsfisk jag ;)
Sv: Nej, jag bor inte i Stockholm, men antagligen borde det finnas i någon hälsokostaffär där. :)
KRAAAAAAAM
Det är möjligt att jag är lite trög och har svårt för att sätta mig in i andra människors situationer, jag får be om ursäkt för det isf, men varför blir du så rädd för att ha adhd/add?
Inget kul - naturligtvis, men det är ju inte direkt cancer.
OM du nu har adhd, är det då inte bra att få reda på det och kunna sätta in rätt sorts behandling?
Jag tycker att det borde vara hundra gånger värre att inte veta..?
Du får nog försöka att bli gravid innan jag kan se några likheter mellan dig och blåsfisken! ;)
Tycker mest den påminner om en kroppsdel som dom flesta män har mellan sina lår.. ;)
Det är dock väldigt sällan som den blåser upp sig på det här viset. ..som tur är!! ;)
Upp med hakan och kämpa på, så ordnar det sig nog!
Kram
Hmm, jag var kanske lite otydlig med vad skräcken och det handlar om..Inte över att ha ADHD/ADD ( även om det är jäkligt sorgligt och frustrerande att få reda på när man är så gammal och kunde ha fått både förståelse och hjälp för tusen år sedan i bästa fall)
Nej,det handlar om hopplösheten jag hela tiden bär på ang mig själv mitt "liv" och att den gång på gång blir bekräftad genom att till och med de som försöker hjälpa mig tycker att jag är för svår/de kan inte hjälpa mig/vet inte hur.
Min enorma separationsångest som inte är av denna värld (och skulle behöva skrivas ett helt långt inlägg om för att bli förståelig eftersom den präglar hela mitt liv)
Well, det finns mer..men just nu är jag både stressad och rätt blank i skallen för att kunna det.
I have to go!
Tack för att du bryr dig även om du kanse inte alltid förstår!
Kraaam
Del 01 (min kommentarstext ansågs tydligen som för lång så jag får ta den i 2 omgångar :-D )
Oj oj oj, det är mycket att ta igen och läsa osv. när man varit borta några veckor så jag vet inte riktigt vad jag skall börja :-/ Men det blir väl ett svar till flera av dina senaste inlägg :-)
Du skall inte utgå ifrån att problemet kommer från dig eller att det är något fel på dig och att det är därför att du är för komplicerad/hopplös eller dyl. för att de skall kunna hjälpa dig. Nej nej nej och åter nej så är det inte!!! Du har ett problem genom att du mår dåligt, har ångest osv. och det är deras uppgift att försöka hjälpa dig. Och om de inte klarar det så beror det inte på dig. Det är de som inte har tillräckligt med kompetens i så fall, och jag talar inte om tjusiga diplom som hänger på deras väggar och så för det finns det så många som har trots att de inte fattar ett skvatt! Och det oberoende område dessvärre! Så du är komplicerad, so what? Vem är inte det? Visst vissa är det mer än andra men det skall inte ha något med saken att göra.
Jag har lite samma erfarenhet som du, inte med psykterapeuter och så eftersom jag aldrig varit hos någon sådan, men med andra sorters terapeuter. Jag har varit hos hur många som helst under åren och berättat om och om igen samma saker. Men ingenting har funkat. Och jag har blivit desperat men konstigt nog har jag nog aldrig tänkt på att det beror på att JAG är för komplicerad (och det är jag!!!). Det är snarare så att jag tyckt att de jag gått till varit dåliga eller åtminstone inte tillräckligt bra för att kunna hjälpa någon som jag som kanske (säkert!) inte passar in i någon av alla deras små ramar. De har säkert hjälpt andra men inte mig. Jag vet att jag behöver någon som är utöver det vanliga (och det är skitsvårt att hitta). Ända tills för några månader sedan gick jag hos en kille (homeopat) som var hur trevlig som helst, som jag trivdes jätte bra med, som jag kände att jag kunde berätta vad som helst för utan att han skulle tycka jag var konstig eller så och som verkade haja vad jag sade. Men efter några år utan resultat var det bara att konstatera att han inte kunde hjälpa mig. Tyvärr. Jag tycker fortfarande det är sorgligt att tänka att jag nog aldrig mer kommer att träffa honom även om han ju bara var en terapeut (separationsångest eller?) men ja jag tyckte det var trevligt att träffa honom och jag kände mig trygg och hade förtroende. Så är det. Att sluta hos honom var inget lätt beslut för om inte annat skulle det ju innebära att försöka hitta någon ny som skulle kunna passa och som man trivs med och börja om alltihop från början, och gå igenom hela historien igen. Puh... nä vad jobbigt fy. Och vad händer om det inte funkar den gången heller? Bara en massa bortkastad tid, energi och pengar? Kanske, men kanske inte. Trots att jag inte blivit av med mina problem (de har snarare bara blivit värre och värre) tycker jag att jag på något sätt utvecklats de senaset åren. Det låter kanske konstigt och det är lite svårt att förklara på vilket sätt jag "utvecklats" för jag mår ju som sagt inte bättre. Men jag tror jag kommit en liten liten liten bit på vägen (och det delvis tack vare den här killen jag gått till faktiskt). Så så kan det vara även för dig.
...
...
Del 02 :
För att gå tillbaka till dig och det här med ADD/ADHD: jag är ingen expert på ADD/ADHD, långt ifrån, så jag borde egentligen inte uttala mig om det och säga jag tror inte att du har eller jag tror att du har osv. Och som jag skrivit förut så känner jag ju dig egentligen inte. Det jag vet är att jag har samma typ av koncentrationssvårigheter som du dvs att jag kan inte koncentrera mig på något om det är för mycket ljud runt omkring (jag behöver tystnad) och framförallt om det är konversationer och prat runtomkring mig. När jag gick i skolan och på universitet kunde jag t.ex aldrig plugga på biblioteket. Även om det är meningen att det skall vara ett tyst ställe så är du ju aldrig helt knäpptyst. Så min uppmärksamhet drogs alltid till de ljud som var runtomkring. Det finns ju de som är precis tvärtom. Likaså kunde jag aldrig förstå klasskompisar som satt och gjorde läxor framför TVn eller med radion på. Helt omöjligt för mig. Och så är det än idag när jag skall göra något som kräver lite extra koncentration. Och t.ex om det är flera konversationer på gång samtidigt har jag svårt att fokusera bara på den ena, att prata med någon samtidigt som radio/TV är på tycker jag är jobbigt. Men jag tolkar det inte som brist på koncentration utan som att jag tar in alla intryck (det där med att ha för mycket "attention"). Det finns de som kan bli helt uppslukna i det de gör och märker inte om någon kommer in i rummet eller pratar med dem. Jag är precis tvärtom. Jag märker allt. I ditt sensate inlägg om ADD/ADHD ville du att jag skulle ge exempel på det där med "attention": i något av dina inlägg (kommer inte ihåg vilket och är för slö just nu att leta upp det, plus att om jag skulle börja leta upp det nu skulle jag komma av mig i skrivandet av den här kommentaren ;-) ) skrev du att du ofta lade märke till saker som andra inte lagt märke till och att du kom ihåg det länge: du berättade väl något om att du nämnt för någon en grej som hade hänt som ni båda "varit med om" som du kom ihåg men inte den andra personen... ja får väl kolla vilket inlägg det var annars blir det så otydligt... haha jag har hittat det, det var skrivet den 11 maj i år och handlade om det där datortestet du fick göra, "Neuropsykkonfrontationen" hette det. Om du läser om det kanske du hajar vad jag syftar till, din uppmärksamhet. Jag har svårt att föreställa mig att någon som har ADD/ADHD uppmärksammar saker som du gör (och jag är likadan!). Men men. Du kanske har ADD/ADHD i alla fall, trots uppmärksamheten. Det kan ju inte jag uttala mig om.
Sedan beträffande det där med att dina resultat visade så solklart att du har ADD/ADHD: jag kan inte låta bli att inte helt lita på sådana där tester. Det är ju baserade på allmänheten eller på hur majoriteten av de som har ett visst problem funkar/beter sig/mår osv. Och eftersom alla är olika måste de ta med egenskaper som gör att i princip alla kan passa in. Och när ett test så "solklart" visar ett visst resultat blir jag också lite misstänksam. Det är nästan "too good to be true" på något vis om du förstår vad jag menar. Det finns alltid en grå zon. Och finns det inte det är det något som inte riktigt stämmer (så tycker jag det ofta är i alla fall). Och om det nu var så solklart på testet tycker jag det är väldigt väldigt konstigt att ingen av alla de läkare, psykkontakter osv. osv. som du träffat under åren tänkt på det förrän nu, plötsligt, efter så många år. Jag menar, hur kommer det sig? Då kan du ju knappast uppföra dig typiskt som en person med ADD/ADHD, eller? Och om de inte märkt något som så tydligt kommer fram på dina tester så är det eller så att de alla är urdåliga inom sitt område (vilket ju inte är omöjligt) eller att det är något fel med testet. Vad hade hänt om du tagit testet en annan dag? Du verkar ju skifta väldigt i humör och hur du mår osv. så resultaten hade kanske varit helt annorlunda? Och du gjorde ju flera olika tester (du skrev om det i ett inlägg den 25 maj) och det ena visade "solklart" att du har ADD medan det andra visar "solklart" att du inte har det. Då förstår inte jag personligen hur de kan komma fram till att du definitivt har det men jag känner väl inte till hela historien vilket ju är normalt. Men är det ingen av de här "experterna" som tycker det är lite konstigt (och inte så lite heller)? Eller ser de saken som att de som har ADD/ADHD får ofta olika resultat på de testerna för det är ju så man är när man har den problematiken?
Jag förstår att du känner dig bortglömd i allt det här. Varelse du har ADD eller inte skall ju din terapi skräddarsys efter DINA behov och dina specifika problem inte efter hur man brukar behandla sådana som har det och det. Det läggs väldigt mycket fokus på det här med ADD, fokusen har som dragits bort från dig. Och att vi kommer och säger att vi tror inte du har det eller jo du har nog det hjälper väl inte antar jag. Jag känner till så lite om det här med terapi och de olika sorternas hjälp som finns osv. Men det händer ofta att folk måste byta psykolog/psykoterapeut efter ett tag därför att de kan inte komma längre med just den terapeuten. Det betyder inte nödvändigtvis att terapeuten är dålig (även om det kan ju bero på det också om man absolut inte kommit någonvart alls) eller att det är för att man är ett för komplicerat fall. Det är helt enkelt så att den terapeuten har hjälpt en så långt han/hon kan och att det är dags för en ny etapp med någon ny. Det betyder inte att du måste falla tillbaka hela vägen ner igen, till där du var när du började med terapi, även om det känns så nu just med tanke på att du måste dra om hela din historia igen och att du måste hitta någon du trivs med och som förstår dig osv. Allt det där är jätte jobbigt. På sätt och vis är det ganska positivt att terapeuten medger att hon inte kan hjälpa dig mer, hon medger sina egna brister. Jag vet ju inte hur exakt hon uttryckte det men jag tror inte att hon menade som så att du är ju så hopplös så dig kan man ju inte hjälpa. Hon känner sig kanske hemsk som inte kan hjälpa dig och det är därför hon skall rådgöra med en kollega. Om hon själv känner att hon inte kan hjälpa dig längre så är det kanske dags för dig att gå vidare. Det behöver väl inte ske nu medsamma. Och du kan ju förklara din ångest inför att byta terapeut igen. Ni kanske tillsammans kan gå igenom era 4 år tillsammans, hur du mår idag jämfört med för 4 år sedan och som Stefan skrev i någon kommentar det vore intressant att veta vilken skillnad terapeuten ser hos dig. Är hon ett minimum kunnig skall hon kunna tala om det för dig. Du kanske inte känner själv att du mår så mycket bättre, du kanske inte känner någon skillnad alls, men har det inte hänt någonting alls på de här 4 åren? Om det inte har det är det väl kanske dags att prova något nytt, börja fundera på det i alla fall, hur läskigt och jobbigt det än är (jag vet det är lätt att säga vad andra skall göra). Har hon verkligen bara hållit dig "flytande"? Och hur stor verkan har dina mediciner haft? Jag vet det är mycket att tänka på och många frågor att försöka svara på och det är aldrig lätt när man känner sig i kris, då låser sig hjärnan och man kommer som ingen vart och allt bara snurrar runt. Men det kanske är något du kan diskutera med din nuvarande terapeut? Och hon kanske kan hjälpa dig att s å småningom vänja dig vid tanken att gå över till en annan terapeut och kanske någon annan form av terapi.
Ja det blev en väldigt lång kommentar ;-) Hoppas jag uttryckte mig tillräckligt klart och tydligt :-/ Du skall veta i alla fall att det finns de som tänker på dig och du skall inte ge upp även om allt känns hopplöst just nu. Det är inget fel på DIG, du kan inte rå för att du mår som du gör. Håller tummarna och många stora kramar till dig!!!
Ja det går!! Det kommer att ändras! Fast jag vet hur det känns...eller det vet jag ju inte såklart men jag förstår att du är rädd när det som du säger handlar om hela ditt liv. Jag har ju läst din blogg i flera år nu och jag undrar ibland över dig, hur det går och hur du mår och så och jag hoppas verkligen verkligen att du kommer hitta någon sorts lösning, något sätt att komma ur det här du lever i. Stor kram!
