Vem passar i hop med mig???


Min terapeut säger:
Du vill väl egentligen inte umgås med någon!?! (Korkat påstående/fråga egentligen, för det vet hon väl visst att jag vill)
Jag: Det är väl klart jag vill, men det är ju så komplicerat och dessutom så svårt att hitta någon att vilja umgås med.
Terapeuten: Hur skulle den personen vara då?
Jag: Jag vet ju inte, men inte för glättig och på "G" men inte heller för lugn.
Någonting där emellan, men samtidigt kan man ju vara lugn utan att det bli för händelselöst och tråkigt.
(I min skalle är nog lugn ganska synonymt med tråkig har jag insett, men samtidigt någon som bara är lugn på ytan och som bär på en massa hemligt där under, mestadels dåliga hemligheter då, en person som är svår att veta var man har alls helt enkelt.)

Nu när jag sitter här tänker jag även som jag har tänkt tidigare att det nog skulle vara bra att lära känna någon som är öppen av sig och har lätt för att visa känslor, vilket ju nödvändigtvis inte behöver betyda att det är en hetlevrad person för det.
Någon som jag förhoppningsvis skulle kunna lära mig av att det är ok med all typ av känslor, även att visa känslorna.
På något sätt tänker jag direkt på att personen i fråga skulle behöva ha ett utländskt ursprung då....men det måste ju finnas några svennar också?!?
Jag vill nog helst inte komplicera mina relationer ytterligare med kulturkrockar och så, det är ju nog så komplicerat att umgås med folk i från samma land liksom (adopterade från annat land räknar jag in som folk från Sverige)
Samtidigt tänker jag alltid "Vad ska jag med folk till egentligen?!? Det ger mig ändå inget...förutom all jäkla ångest då"
Fast det har ju inte alltid bara varit så med alla jag har känt tidigare, men det är lätt att glömma tyvärr...det finns ju faktiskt de jag har haft kul med....men det var läääänge sedan.
Sådana är svåra att hitta, men någonstans måste de ju finnas även nu?!?
Folk är lättare på internet, oftast öppnare med och när man "Träffar" rätt även till synes ärligare....
Hur vet man egentligen vilka människor man passar bäst i hop med???


Kommentarer
Postat av: Brandon Lee

Hmm,.vilka märkliga saker du funderar över raring,.,man passar ihop med den som man är älskad av, svårare än så är det inte, nationalitet, hudfärg etc kvittar, kärlek är att ge, inte att ta,.men att våga ta emot det kärlek man får.

Ha det bra,.xoxo.

2010-10-18 @ 14:53:19
URL: http://thepirateway.blogg.se/
Postat av: Estelle

He he Tycker du att det var så märkliga funderingar?!?

Men man måste ju älska/tycka om personen tillbaka för att att man ska passa i hop, man kan ju inte bara vara älskad av den personen(kan vara väldigt obehagligt t.o.m.)



Visste förresten inte ens att du bloggade fortfarande ju...

Blir att kolla in hos dig igen ju :)



Kram på dig!

2010-10-18 @ 15:02:53
Postat av: Stefan

Jasså, du tar terapeuten till hjälp när du filar på kontaktannonserna.. Hahaha.. ;)



Jag är alldeles för dålig på "sånt" för att kunna komma med några goda råd, men man får väl känna sig för..



Tror att man krånglar till det för sig om man i förväg målar upp en bild på hur en vän/partner ska vara.. bättre att ta det som det kommer..



Känns det rätt - gasa!

Känns det fel - bromsa!



Jag hade visst några "goda" råd att komma med ändå! Hahahaha..



Sen kan man ju alltid vända på frågan och undra hur kul/rätt är JAG för någon annan..?

Om jag inte är så värst kul, kan jag då "kräva" att andra ska vara det..?

Nu du!! Nu blev det svårare!!

Hahaha..



Ska sluta nu innan jag krånglar till det allt för mycket för dig! Hehehe..



Hälsa terapeuten! ;)

KRAM

2010-10-18 @ 22:51:23
URL: http://fefanfefan.blogspot.com
Postat av: Estelle

Well, för min del funkar inte råden så bra eftersom jag har varit "stängd" inför nya bekantskaper IRL de senaste si så där 7åren tyvärr :(

Inga människor känns rätt, så ska jag gå på det och det fortsätter så här lär jag ju inte träffa några nya vänner/kille i hela mitt liv...

Måste nog helt enkelt gå på annat än bara känns rätt...

Men visst kan man tänka på det där om man är rätt/kul för någon annan...

Det brukar uppenbarligen de som vill umgås med mig tycka, men jag känner ju tyvärr aldrig det samma tillbaka :(

Var för övrigt därför jag kom in på det här ämnet i går..

Träffade en tjej på bussen när jag var på väg till terapin, vi gick i en gruppbehandling för flera år sedan och sedan dess har vi råkat på varandra ett antal gånger + att hon har babblat på min telesvarare om att ses och så.

Men tack för råden i allafall, uppskattas :)

KRAM!

2010-10-19 @ 18:56:28
Postat av: Stefan

Mmh, det har nog varit "stängt" ganska länge här också..

Dels är det ju några "jobbiga" steg att ta i början när man ska öppna upp sig och bjuda in någon annan, en mindre komplicerad människa (Läs= normal)har det ju lite enklare än en introvert fobiker som inte är så värst talförd..

Bara att få någon att förstå hur man är, är ju ett livstidsprojekt.. ;)



Sen är jag sån att jag inte tycker att JAG är något att ha för någon annan.. finns så många andra som är så otroligt mycket bättre och har så oändligt mycket mer att erbjuda.. men det är ju egentligen inte min sak att avgöra/bedöma.. men så funkar jag.



Sen är det "det där" med att man har det ganska bra ensam, kanske för bra?

Man känner sig ju lite fattig, grå och ointressant när man lever i sin egen lilla bubbla..

Det är väl inte alltid så kul, men det är väldigt enkelt och okomplicerat..



Babbel, babbel, babbel.. ;)



Känns som om vi sitter i samma grop, eller åtminstone i var sin grop! ;)

Hur har du det i din?

Lugnt här.. ;)



KRAM

2010-10-19 @ 22:58:23
URL: http://fefanfefan.blogspot.com
Postat av: Estelle

Stefan



Även om vi inte är lika på det där med att inte vara så värst talförd, så verkar vi ändå vara lika.

Jag har ju liksom ändå skitsvårt med att släppa in någon...på riktigt i från min sida i allafall, men där emot tror jag att andra tror sig stå mig närmre/vara mer insläppta än de i själva verket må vara, vilket kanske inte folk tror i ditt fall då?!?

Att få någon att förstå hur man är ja, sannerligen ett livsprojekt ..Puuuh!

Samtidigt kan det ju vara jäkligt svårt att ens våga visa/berätta hur man faktiskt är.



Det där med att tycka att man själv inte är något att ha för någon annan är precis så som jag är också tyvärr.

Precis som du säger så är det ju inte ens egen grej att bedöma det egentligen heller.

Jag tänker och tror hela tiden att ingen skulle vilja ha med mig att göra om de VERKLIGEN kände mig, där emot kan jag förstå att de kan gilla min yta (snackar inte om utseende nu alltså)som å andra sidan ofta är långt i från i från det vardagliga mörka jaget jag bär med mig...jag möter ju liksom ofta folk som tycker att jag tillför en massa bra energi,tycker att jag har sådan utstrålning, är trevlig och positiv o.s.v. Snacka om kontrast mot hur det verligen ligger till liksom.

(Senast i går var det några som sa en massa sådant här till mig faktiskt)



Well,så där att man har det för bra ensam som du känner delar vi i allafall inte, det måste ju underlätta en del att känna så?!?

Samtidigt som det hindrar en att ta sig vidare och få det ännu bättre.

Men visst känner jag definitivt det där med att vara ointressant och grå och så.

Ja nog sitter vi ju i var sin grop, oavsett hur mycket man än delar med någon så är man ju ändå alltid ensam med sig själv och sitt...tyvärr.

Nu blev det mycket babbel i från min sida, hoppas det inte blev för ego bara.



Kram



2010-10-22 @ 11:21:27
Postat av: Stefan

För mkt ego? Det är din blogg kära du! :)

Sen ska det nog vara samma båt och inte samma grop.. vet inte riktigt var min hjärna höll hus när jag skrev mitt förra inlägg.. ;)

Eller så har ett nytt ordspråk sett dagens ljus för första gången!

Hur som helst..



Nä, jag tror inte att mina bekanta känner sig insläppta.. och jag kan väl inte direkt påstå att jag känner mig så värst insläppt hos någon annan heller..

Sen kan man ju alltid diskutera var felet ligger, och hos vem.. men jag antar att jag bär huvudansvaret.



Visst är det bra om man trivs med sig själv.

Problemet är bara att ensamheten kan ge en sorts falsk trygghet som gör att man isolerar sig från omvärlden.

Ungefär på samma sätt som när man lever i ett dåligt förhållande och inte vill bryta upp p.g.a att man inte tror att man klarar sig på egen hand.

Sanningen är ju den, att det gör man alldeles säkert!

..och på samma vis är det ju för mig, om jag skulle bryta mig ur min "isolering"!

Men att ta det där steget är inte så enkelt.. det är mer bekvämt att ha det som man har det.



Äh, lät lite flummig, så då var det nog det också.. men gjorde ett försök iaf.. ;)



Kram

2010-10-23 @ 19:43:24
URL: http://fefanfefan.blogspot.com
Postat av: Ellen

Hallå, jag sitter också i min lilla grop. Får jag också vara med och leka? ;-)



Tyckte faktiskt det där med grop (i stället för båt) lät riktigt bra. Det liksom beskriver situationen bättre. Kunde riktigt se det framför mig. ;-)



Jag tycker inte att terapeutens påstående var så korkat egentligen. Lite provocerande kanske. Men det händer ju att man tror att man vill något men allt man gör och ens reaktioner och attityder osv. tyder på raka motsatsen. Det är så jä... komplicerat det där. Man är inte ens medveten om det själv.

T.ex. tror man att man vill umgås med folk/vara tillsammans med någon men samtidigt sätter man upp en massa krav på hur den personen skall vara, krav som ingen kan uppfylla. Alla är väl lite på det viset, man har en idealbild. Men hur många gånger har man inte sett/eller varit med om att den nyfunna vännen osv. inte alls stämmer in med den bilden. Och det funkar ändå.



Egentligen skall man inte försöka analysera vilka människor man passar bäst ihop med (lättare sagt än gjort helt klart). Ja alltså man kan ju ha vissa värderingar eller egenskaper som man tycker är viktiga (någon som är ärlig, inte rasistisk osv.). Men oftast så "blir" det liksom att man blir vän med någon. Det är inte något man kan provocera fram. Jag förstår precis vad du menar med det där med att det kanske vore bättre/enklare med någon av utländskt ursprung. Har själv funderat på sådant. Tyvärr så tror jag att du skulle känna likadant var du än befann dig i världen. Jag förstår att du inte antydde att du ville flytta utomlands. Men jag vet av erfarenhet att de som det finns mest av där man bor (som Svenskar i Sverige t.ex.) aldrig duger. Det är alltid något som är fel och gräset är grönare på andra sidan osv. Trivs man inte med sig själv och har man svårt med förhållanden till andra människor tror jag inte ursprung och nationalitet har någon betydelse (jag talar då inte ens om enorma kulturkrockar). Tro mig.



Sedan är det här med vänner och sådant helt klart svårare ju äldre man blir tycker jag. Framförallt när man inte är på det sätt som de flesta är eller har det som anses vara normalt när man kommer upp i typ 30-årsåldern dvs man/fru och barn och hela köret. Det märker man ju redan med dem man redan känner, vänner och släktingar. Framförallt när de börjar skaffa barn. Bara att ha en vanlig konversation på telefon blir näst intill hopplöst när de springer småttingar runtomkring som rycker i luren och skriker osv. Jag tycker sådant är jätte jobbigt. Det blir svårt att få den andres uppmärksamhet (måste ju hålla ett öga på barnen) och man känner t.o.m att man vill som inte berätta något lite mer privat och så.

Om man dessutom är en sådan person som får ångest (kanske t.o.m har social fobi), är väldigt upp och ner, inte alltid orkar osv. ja då blir det desto mer komplicerat dels att umgås med vänner för att inte tala om att träffa nya. Det är ju inte nödvändigtvis sådant man har lust att berätta sådär på en gång. Typ "förresten bara så du vet jag är ganska hopplös att umgås med för jag är si och så...". Om man nu skulle tänkas vilja tala om det så gäller det ju att den man har mittemot fattar vad man talar om och inte bara tycker man är larvig eller att "det är bara att göra på det viset" och har du gjort det. När jag tänker på hur få människor det är som vet hurdan jag är och vad jag känner. Framförallt eftersom, som du, det jag visar uttåt inte alls stämmer med det jag känner inuti (oftast inte i alla fall). Vissa av de som känt mig länge tycker nog att jag "med åren" blivit mer öppen, mindre blyg, mer pratsam osv. De har inte sagt något men jag känner det själv. Ibland blir jag själv häpen över hur pratig jag varit (fast det är ganska ytligt prat egentligen - men bara det är väl ett steg framåt). Så jag har väl förändrats på sätt och vis. Men samtidigt har min ångest bara blivit starkare och allt har bara blivit jobbigare och jag gruvar mig långt i förväg och sådant. Hur förklarar man det för någon? Man fattar ju knappt själv varför man är på det viset. Som ni säger det är ett livstidsprojekt ;-)



Är på samma sätt som dig och Stefan. Tycker jag är totalt ointressant. Och det är klart att om man inte är en sådan som gör en massa saker och går ut hela tiden och reser osv. då blir det ju lite fattigt. Har ofta hänt när jag träffat någon kompis att jag undrar om hon umgås/håller kontakt med mig bara för att hon känner sig tvungen (typ att hon skulle känna sig taskig om hon slutade hålla kontakt). För jag är ju inte direkt den roligaste människan att vara med. Jag berättar ju ingenting (har som ingenting att berätta). Och eftersom jag inte tycker om när folk ställer en massa frågor till mig har jag tendens att inte vilja ställa frågor själv.



Jag förstår vad du Stefan menar med den där falska tryggheten. Det är inte som att man heltrivs med situationen men samtidigt är det ju inte säkert att man skulle trivas om den var annorlunda heller. Jag har t.ex. alltid avundats folk som har en massa polare och är som i ett litet gäng kompisar som träffas och umgås jämt (typ som i "Friends") (har för mig att du skrivit något liknande på din blogg, Stefan). Samtidigt som jag trivs bäst i små kommittéer, väldigt små kommittéer t.o.m typ på 2 personer (inklusive mig alltså - kallas det äns för en kommitté då :-) ). Egentligen skulle jag alltså trivas i större grupper människor om jag var annorlunda. Och även om jag tror att man kan ändra en aning på hurdan man är tror jag inte man kan ändra på sin grundpersonlighet. Det är bara att försöka acceptera att man är som man är.



Ja, det är inte lätt inte. Och nu har jag också babblat på (och ändå har jag nog inte kommit ihåg allt jag ville få med!). Hoppas det varit något sånär begriplipt i alla fall :-)



Kramar

2010-10-24 @ 18:08:49
Postat av: Jenny

Jag tror man kan passa ihop med många väldigt olika typer av människor om man lär känna varandra väl.

2010-10-28 @ 22:36:04
Postat av: Estelle

JENNY



Svarar dig först nu eftersom du är enklare att svara med din lilla mening :)



Jag tror att du kan ha en poäng i det helt klart, men att lära känna någon väl tar ju dess tu längre tid och kraft och en öppenhet från båda parter...hmm kan ta lååång tid...

2010-10-31 @ 09:08:04
Postat av: Ellen

Du skall inte känna att du absolut måste svara på min kommentar om du inte känner för det. Som vanligt blev den "lite" väl lång!!! Skall försöka behärska mig i framtiden (blir inte lätt ;-) ). Men jag förstår att det måste vara jobbigt att få så långa kommentarer som man sedan skall svara på och allt.



Kram

2010-10-31 @ 10:07:08
Postat av: Estelle

Ellen



Jag är ju glad över dina låånga kommentarer, men det blir så mycket att hålla reda på och tänka på när man ska svara bara, svara vill jag alltid även om ork och annat tyvärr begränsar det ibland :(



Självlart får du vara med att leka i våran lilla grop du med förresten ;)

Tyckte grop var klockrent, beskriver det precis som du säger mycket bättre än båt.



Du ligger en hel del i det du "säger" och anledningen till att jag över huvudtaget funderar/funderat på hur någon jag skulle passa i hop med skulle vara är dels terapeuten men även det faktum att jag inte vill hamna i liknande relationer som jag redan har befunnit mig i...

Fast jag vet inte om jag någonsin har haft någon riktig idealbild av vare sig någon vän eller partner ?!?

Omedvetet då kanske?!?

Allt för mycket har handlat om den där värdelöshetskänslan/att man känner sig ointressant och inte har något särskilt att tillföra andra vilket har lett alldeles för mycket att jag har tagit vad jag har fått eftersom de har tyckt om MIG Måste passa på liksom.

Sjukt och inte undra på att man inte har mått bra i dessa relationer :(



Du verkar ha lite mer "normala" människor omkring dig och jag förstår verligen att det du beskriver måste vara svårt...och som du beskriver att du inte ens får full uppmärksamhet p.g.a. barn som springer runt och så, ja det förstår jag måste vara väldigt jobbigt...klart det måste vara jättesvårt att unna vara lite mer privat då, eller ens vilja.



Det här du skrev är på pricken mig också:

"Jag har t.ex. alltid avundats folk som har en massa polare och är som i ett litet gäng kompisar som träffas och umgås jämt (typ som i "Friends") (har för mig att du skrivit något liknande på din blogg, Stefan). Samtidigt som jag trivs bäst i små kommittéer, väldigt små kommittéer t.o.m typ på 2 personer (inklusive mig alltså - kallas det äns för en kommitté då :-) ). Egentligen skulle jag alltså trivas i större grupper människor om jag var annorlunda. Och även om jag tror att man kan ändra en aning på hurdan man är tror jag inte man kan ändra på sin grundpersonlighet. Det är bara att försöka acceptera att man är som man är.



Tyvärr är det väl så att man inte kan ändra för mycket på den biten sorgligt nog...I wish, I wish...



Så...lite svar...vill/hoppas att jag svarar mer på ditt inlägg, men inte nu bara!



Ta hand om dig!

Kram



2010-11-02 @ 18:43:48
Postat av: Estelle

Stefan



Tyckte precis som Ellen att grop passade bättre i allafall ;)

Jo, jag vet att det är min blogg men det känns ändå ego en hel del.

I det här sammanhanget menade jag främst för att jag tyckte att jag svarade dig och liksom blandade in mig själv för mycket i svaret om du förstår vad jag menar?!?



Det där med att vara insläppt/släppa in ligger ju ändå hos båda, tycker att du är lite väl hård mot dig själv när du sktiver att du nog bär huvudansvaret.

Tråkigt att du innte känner dig insläppt dock :(

Jag känner mig inte särskilt insläppt av de som "räknas", men där emot är det lite väl mycket folk ibland som öppnar upp lite väl mycket av sig själva för mig så att det blir väldigt jobbigt att hantera...kan till och med gälla grannar liksom.

Jag har insett att jag ofta har den effekten på folk nu för tiden..

Fast det är nästan bara DE, de vill ha mig som lyssnare/den som ger råd och så...men själv blir man ensam kvar eftersom de inte är särskilt intresserade av mig mer än så tycks det som...Blir utmattad av det många gånger..



Tycker inte att du beskriver någonting flummigt, förstår vad du menar med att bryta isoleringen, bryta upp förhållanden o.s.v.

Det är ju liksom inte alls ovanligt att man inte vågar ta steget till att må bättre eftersom det känns tryggt att veta vad man har i sitt elände t.o.m.

Falsk trygghet som sagt.

Hoppas i allafall att både du jag och Ellen så småning om kan bryta oss loss och få det bättre.



Kram

2010-11-02 @ 19:02:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0