Ensammast i världen
Tack gode gud att det är mulet och regnigt i dag!!!
I går kändes det verkligen för j-ligt, kändes som om jag inte skulle kunna stå ut mycket längre och jag såg framför mig vilken helvetessommar jag hade framför mig...risken att jag skulle ta livet av mig i sommar fanns till och med i tanken.
Vaffö d då?!?
Jo, därför att all himla sol, fint väder, alla picknickande, solande, grillande och allmänt sociala människor som man ser och hör överallt gör att jag känner mig som den mest ensamma och övergivna människan i hela världen.
Till och med om jag har träffat någon och hittat på något så känns det så, ja fatiskt så är känslan nästan ännu värre efteråt då.
Det blir som en tvångstanke att jag måste träffa någon och göra något hela tiden....det måste vara väldigt mycket utomhus dessutom.
Sitter jag inne i min lägenhet så är det enda som finns i tanken/känslan att jag måste gå ut ut UT hela tiden!
Om jag blir stressad?!?
Ehe....
Ångest?!?
Ehe...
Ja jäkligt nere och ledsen också!
Känns/är ju ensamt annars också, men det är mer hanterbart på ett annat sätt annars i allafall....
Så är det...
Men i dag fick jag ju en väderpaus iaf =)
Förstår precis vad du menar!! Jag undrar ofta hur andra gör för att vara så sociala och ha en massa vänner osv. Det där med att ha en grupp med vänner som man alltid umgås eller att ha en massa polare har alltid fascinerat mig. Har aldrig haft det. Inte ens i min "ungdom". Samtidigt trivs jag bäst i små kommitéer. Men ibland är det svårt att acceptera att man är som man är när man själv tycker att man är hopplös liksom (och när man hela tiden får höra och se hur flertalet beter sig). Samtidigt vill man ju inte bli någon annan heller då skulle man ju inte riktigt vara sig själv. Allt skulle bara vara en stor lögn. Om man bara kunde trivas med hurdan man är! De säger ju att om man tycker om sig själv blir man omtyckt av andra. Jag förstår det inte riktigt och håller inte med. Man tycker väl inte själv att man är hopplös från och med det att man föds. Det kommer väl så småningom när man märker hur andra inte bryr sig (eller t.o.m tycker illa om en) och man är utanför hela tiden. Hur är det då sedan meningen att man skall tycka att man är ok?
Jag tycker också det är skönt när vädret inte är så vackert och man har en ursäkt för att inte gå ut :-) Jag borde gå ut mer, röra på mig (få lite motion!) och få lite frisk luft. Men jag är alltid så rädd att råka någon jag "känner" som hurtigt säger något i stil med "nämen hej, och vad gör du nuförtiden?". Vad svarar man då? Jo jag sitter mest hemma och har ångest och vill inte gå ut för jag vill helst inte råka på någon som du? (Sitter här och skrattar för mig själv när jag föreställer mig situationen och hur deras ansikten skulle se ut!). Och så får jag ångest för att jag får ångest och vet att det inte är "normalt" (ett ord jag inte gillar!).
Jag vill i alla fall inte att du skall "göra något dumt". Vem skall jag då skriva till? :-)
Undrar förresten hur du och jag skulle komma överens "i verkligheten"? Det kanske inte alls skulle funka, vem vet. Synd att jag bor så långt bort...
Stora kramar!!
P.S. Jag behöver inte ha en egen blogg: du skriver så ofta saker jag känner igen mig i (även om vi säkert också är väldigt olika) ;-)
Håller med dig!
Sommaren suger! ;)
Mkt man skulle vilja göra.. men det blir liksom inget av..något..
Tiden bara går..
Och snart så dyker jobbångesten upp.. :(
Önskar man slapp jobba, men skulle väl inte vara helt lyckat det heller..
Kämpa på!
Mmm urk ja!
Nä, klarar man av att jobba utan att gå sönder eller att de får än att må åt helvete så kan det nog ofta vara så att det håller en mera uppe än utan jobb.
Hoppas du inte vantrivs med ditt jobb i allafall!
Nä, jag trivs ganska bra med mitt jobb, men så är förutsättningar dom rätta också.
Jag jobbar t.ex på en stor avdelning där det bara är jag och två gubbar till, så det går bra att smyga och hålla sig i bakgrunden.. ;)
Är väl egentligen bara vid raster och skiftbyten som jag tycker att det är lite jobbigt.
Hej Hopp! ;)
