Hur det hade varit utan psykiatrin
Tänkte bara göra ett litet tillägg ang det...
Jo, även fast det känns jäkligt tungt, ångestfyllt, meningslöst och deprimerande mest hela tiden, så är jag ändå säker på att utan något stöd eller hjälp i från psykiatrin så hade det varit ännu värre.
Det är mycket möjligt att jag hade tagit livet av mig.
Och hade jag inte det så hade jag i allafall haft betydligt mindre koll på mina känslor, beteenden och betydligt mindre förståelse för varför jag känner och gör som jag gör...
Säkert hade jag också varit kvar i mina väldigt ätstörda mönster och allt helvete det innebär i stället för att som nu leva med det men i betydligt mindre skala än förr.
Ja, utan antidepressiva (som jag ju vägrade i allt för många år, men till vilken nytta?!?) skulle livet vara ett 10 gånger större helvete dessutom.
Frågan är om jag ens hade kunnat gå utanför dörren över huvudtaget knappt?!?
Mycket troligt är att all jäkla ångest skulle ha hindrat mig så till den grad att mina ben inte ens skulle kunna bära mig även om jag hade velat...
På samma sätt som det var ofta och länge efter att jag drabbades av utmattningen...
Nä fy f-n vill inte ens tänka på den fruktansvärda dödsångestskräcken och fruktansvärda ensamheten och förtvivlan det innebar och fortfarande skulle kunna ha inneburit.
Sen att det finns grejer/personer och sådant som jag gärna hade sluppit gå igenom inom terapi/psykiatrin är en annan sak.
Miljögruppterapin som jag gick länge, den önskar jag verkligen att jag aldrig hade varit med om, för den har bara förvärrat för mig.
Tack och lov så har min psykansvarige inte rekommenderat den för någon annan på flera år.
Vi snackade om det sist jag var där och hon berättade även om en annan som gått i den Miljöterapin som hade betett sig illa för att kunna bli kickad i från gruppen eftersom hon mådde så dåligt av den.
Well.....det var lite om det!
Toppen att du tycker det har hjälpt dig !
Är lite nyfiken: tycker du det är själva terapin eller läkemedlen som hjälpt i första hand (eller både och - det kanske är svårt att avgöra eftersom man inte vet hur man skulle ha mått utan osv.) ?
Och om du tyckar att du inte kommer någonvart längre kanske det är dags att byta terapi/terapeut (även om det också är ångestframkallande) ? Bara en tanke...
Ja du,jag måste säga att det är både läkemedel och terapi/stödkontakt.
Utan det ena hade det varit svårt med det andra.
Kanske hade jag dessutom fått ut mer av terapierna om jag hade haft läkemedel under särskilt de mest helvetiska perioderna?!?
Det kan nog tänkas i mitt fall eftersom det är väldigt svårt att kunna ta till sig terapi och liknande om man är under ytan hela tiden typ.
Jag tycker nog trots allt att det är den terapeut jag nu går hos som jag tänker fortsätta hos tills vidare i allafall.
Hon är den jag gillar mest och känner bryr sig/förstår mig mest...men visst kan jag undra om hon kan hjälpa mig (eller om det är jag som är felet som inte orkar kämpa tillräckligt eller så..)
Vet ju i allafall att min typ av problematik är svårbehandlad och tar tid bland annat, så kanske är det inte terapeuten som är felet liksom?!?
