Mer bevis på feberseniliteten
Farligt bevis på min febersenilitet/virrighet fick jag i går kväll....
Det ringde på dörren vid 22-tiden och för ovanlighetens skull gick jag faktiskt och öppnade dörren (gör i princip aldrig det annars om det inte är bestämt att någon ska komma)
Det var i allafall en snäll tjej som berättade att jag hade glömt kvar mina nycklar i låset!!!
Med andra ord hade de hängt där i tre timmar efter att jag hade kommit hem (eftersom jag var tvungen att gå ut och handla lite trots min sjuklighet =(
Jäkligt tur för mig att ingen idiot hade snott dem, var dessutom både brorsans och syrrans hemnycklar i knippan.
Huuga!
Well, lär väl ha fått influensa med tanke på hur ordentligt förkyld, slut och febrig jag är.
Inatt var jag tvungen att kliva upp tre gånger för att jag var så genomblöt av svett, bara att gå och torka av mig med papper och vända på det svettiga täcket och lägga mig igen trots att lakanet så klart också var blött =/
Urkigt ofräscht!
Hade ju hemskt gärna bytt sängkläder nu, men är det ärligt talat någon idé om jag fortsätter att svettas så här?!?
Blir så jäkla rastlös av att vara sjuk, behöver ju vila mycket mer än vad jag gör men utan någon inre ro över huvudtaget är det ju skitsvårt.
Tar ju alltid mycket längre tid att bli frisk eftersom det är så här =(
Hata hata hata!
Pratade förresten med Neuropsykologen förut eftersom hon gärna vill ha numret till min morsa för att kunna snacka med henne om hur jag var som barn (samtalet med brorsan i går gav tydligen inget särskillt =(
När jag sa att jag blivit sjuk och att det inte är säkert att jag orkar komma till vår tid i början av nästa vecka, så sa hon något i stil med:
"Du verkar ju inte så sjuk, du låter ju pigg på rösten bla bla" (är för övrigt hes och skrovlig i dag)
Sådant blir jag så förbannad på, när folk bedömer en så ytligt....orden man säger har liksom ingen betydelse även om det är något allvarligt man utrycker eller som när jag var tydligt väldigt sjuk med hög feber i påssjuka för några år sedan och jag ändå inte "lät" särskillt sjuk och därför inte fick särskillt bra bemötande av läkarna eller annan vårdpersonal p.g.a. detta.
Sorry liksom, jag är vanligtvis inte den som man hör eller märker av saker på, inte ens de närmaste kan tolka mig.
Hur många gånger har jag inte fått höra saker som: "Men nu mår du väl ändå ganska bra" när det precis har varit helt tvärt om.
Blir så frustrerad!
Hej!
Hoppas du mår lite bättre. Har tänkt mycket på dig.
Det var ju tur att det var en snäll tjej som ringde på dörren och sade till om nycklarna!
Det där du berättar om neuropsykologens osv. reaktion känner jag igen. Jag har inte varit med om exakt samma grej men jag förstår vad du menar. Och hon är psykolog!? Det är hemskt när man är en sådan typ som inte annars berättar om hur man mår utan sätter på ett "brave face" trots att man mår som skit och så blir man sjuk "på riktigt" dvs med fysiska symptom som vem som helst kan konstatera (inget psykiskt "tjafs" som inte syns) och så blir man inte trodd ändå!! Då tänker man typ "du har ingen aning hur jag mår varenda dag!". Om man inte blir tagen på alvar då hur skall någon då kunna förstå och tro på att man verkligen mår dåligt när det varken syns eller kan mätas (som feber t.ex.)?
Det finns ju de också som blir sura när man är sjuk och spyr och hela baletten. Det har jag varit med om. Det har stört deras planer! Ja, jag hade nog hellre sluppit må illa osv. faktiskt! Inte fasen vågar man då säga att man inte orkar vara med på en grej eller så när man "bara" är helt psykiskt slut. Det blir ju bara för jobbigt att dessutom ta itu med deras korkade reaktion. Du kanske också är så, men jag vill inte gärna berätta hur jag mår för jag vill inte att det skall göras någon stor grej av det hela. Man orkar som inte med det också. Man behöver inte ha någon som ställer en massa frågor och ifrågasätter allt (och kommer med förslag!) och ändå inte fattar någonting. Alla är visserligen inte så men...
Ja.
Sköt om dig i alla fall!
Kram
Vad gullig du är som tänkt på lilla mig =)
Jo, jag är väldigt glad att min terapeut inte är lika "ytlig" som den här neuropsyologen är.
Men usch vad hemskt med sådana "vänner" som tycker att man stör deras planer när man blivit sjuk =(
Jag hoppas att du omger dig med mer förstående och inte så egoistiska människor nu, och om inte så är du värd så mycket bättre än dem.
Well, nä det är ju inte så lätt att berätta om hur skit man kan må psykiskt heller, särskillt inte för sådana människor.
Man orkar kanske inte ens förklara för att man inte ens orkar höra sig själv och sina egna problem kan jag tycka.
Men om man mår så kasst att man verligen behöver stanna hemma eller göra något annat för sig själv så är det ju väldigt viktigt att man säger nej till att hitta på vad det nu än är med folk.
Om de inte förstår så får man nog försöka hitta på någon vit lögn så att man inte behöver förklara sig en massa...eller hur?!?
Oförstående och ego människor kommer man ju tyvärr träffa på fler av i livet vare sig man vill eller inte =(
Kramar
Det är faktiskt inte en av mina vänner. Tyvärr skulle jag väl vilja säga, för vänner kan man ju alltid välja att sluta träffa. Nä det är en "släkting" vilket gör det lite mer komplicerat. :-(
Annars har jag faktiskt börjat försöka berätta (för vissa i alla fall, de som är vilktiga och som jag tror kan "förstå" eller åtminstone akceptera) om hur jag kan må ibland. Det blir bara en onödig extra stress annars, framförallt om man inte vill att folk skall märka något. Och det blir ju enklare då att säga till om man en dag inte mår bra. Men det är ganska nytt för mig. Brukar behålla saker och ting för mig själv. Per mail är det ibland lite enklare.
Ja det är inte alltid lätt inte...
Kramar på dig!
Jaha släkting, nä det kan ju vara svårare än med vänner, särskillt om det är en nära släkting som man träffar ofta, man avbryter ju inte släktkontakter lika lätt.
Men där emot låter det ju som en bra idé att ha mindre kontakt om det går?!?
Min släkt har ingen koll på mig i princip, men så vidrörs å andra sidan inte psykiska ämnen i min släkt helst alls =/ Träffar dem väldigt sällan så det går.
Men gällande min far t.e.x. är det ju inte lika lätt. Han har svårt att förstå fast jag har förklarat mycket tycker jag.
Man måste nog acceptera att vissa aldrig kommer förstå tyvärr, hur frusterande det än är.
Jag är precis som du, har alltid varit den som hållit saker för mig själv, men har berättat mer på senare år, men oftast kan jag bara berätta efteråt när jag har mått riktigt kasst...mail är ju precis som du säger enklare.
Det svåraste är ju att berätta för folk som inte mår/har mått på liknande sätt själv.
Jag har å´andra sidan knappt umgåtts med annat än "psykmänniskor" de senaste 5-10 åren så...gör det lite enklare.
Kramar tbax!
P.s Du ska inte skaffa en blogg? Vore trevligt D.s
Tänk att det där med att skaffa blogg har aldrig frestat mig. Varför är du så angelägen att jag skall skaffa en blogg? :-)
För att gå tillbaka till vår diskussion. Man avbryter desto svårare kontakten när personen i fråga är gift med någon man älskar och som är väldigt viktig för en (som ens Pappa t.ex.)! Nu har det blivit så att jag inte träffat den här personen så mycket de senaste åren, knappt alls egentligen. Fast det känns inte så på något sätt. Som du nog anar är det inte världens snällaste person och saker och ting hon sagt eller gjort, även om det är flera år sedan, sitter som kvar. Jag har väl inte riktigt smält vissa saker kan man säga. Ja, så är det.
För att gå tillbaka till bloggar och så: det är lite synd att det inte går att bli informerad när det postats en ny kommentar på din blogg (via typ någon rss feed). Eller om det går har jag inte sett det.
Kram.
Jag tror att det skulle vara intressant att läsa en blogg av dig och om dig och så är det alltid kul att ha lite mer tvåvägskommunikation som grundar sig på att du är den som skrivit ämnet först och jag kommenterar liksom...Ja, lite så..
Men det är klart att du inte ska blogga om du inte känner för det, skulle du någon gång ändra dig så hoppas jag att du ger mig adressen.
Jaha, en "sådan" person! Usch då, sådant är ju svårt.
Har ju tyvärr samlat på mig en hel del sådant också som sitter kvar som tusan i mig...det är verkligen svårt att släppa sådant...ja, jag vet inte hur man gör i allafall...hatar att sådana gamla grejer kan leva kvar i en som om det vore igår även om det typ hände för 15år sedan eller ibland ännu längre tillbaka =/
Ibland menar ju personen i fråga inte ens de den sagt eller gjort, om det går så kan det väl i och för sig vara en bra ide´att försöka prata med personen i fråga för att ev kunna gå vidare lättare, men det går ju inte ens det alltid...vissa går ju bara inte att disskutera med =(
Hmm, jag får kolla upp det där om det går att få information om när jag har postat en ny kommentar..har ingen koll på sådant..men får väl fråga någon annars...
Kram
