Tankarsombankar

I går kände jag mig bara tom och konstig och visste inte alls vad jag skulle till min psykkontakt och prata om...
Sen kom jag dit och var försenad och ingen visste var hon var..
Ingen psykpersonal som gick förbi i väntrummet som jag frågade kunde hitta henne..
Sen satt jag där och väntade i över en halvtimma medan hur mycket psykpersonal som helst snurrade runt omkring mig fram och tillbaka.
Jag vet inte hur många gånger jag såg samma personer om och om igen, men det var många.
Sedan när min kontakt slutligen visade sig (och trodde att jag inte skulle dyka upp eftersom jag var en kvart sen)
så var jag så snurrig i huvudet av allt folk som sprungit runt mig att jag kände mig helt slut, några tårar föll till och med...
Kände mig så jäkla bortglömd liten och oviktig när hon inte hade kollat om jag kommit senare..
Alltså....jag vill inte vara så där känslig, ni som inte är jäkligt känsliga vet inte hur jäkligt det är och kommer aldrig att förstå det heller..... ni vet inte hur det är att vara hudlös så att allting går rakt in i en och jag vet inte hur det är att vara som er..
Det värsta jag vet är att inte känna mig förstådd, det är så jäkla ensamt att nästan aldrig bli förstådd.
Tur för mig i allafall att jag käkar antidepp som gör att jag inte är så hyperextremt känslig och har panikångest och grinar hela tiden som jag gör utan.

Hmmm.....

---