Går nästan på moln
Jag bara ler ler och LER och är fumlig...
För jag träffade just en jättetrevlig, charmig och söt norrman med världens finaste blåa ögonen i skogen när jag gick där =)
Vi pratade på en bra bit innan våra vägar skiljdes åt.
Intressant och jättelättpratat samtal.
Att han gick där med sin nio månader gamla baby i barnvagn märkte jag inte ;)
Hade säkerligen inte känts lika lätt och bra att prata med honom om han inte hade haft med henne.
Nej, då hade jag ha varit på min vakt och skraj för att han skulle vilja ha mitt nummer och att det skulle kunna bli jobbigt att ses någon mer gång eftersom vi bor i samma område..
Mmm...jag min skraja jäkel!
Jag vill vara nära folk, lära känna o.s.v.
Men samtidigt skrämmer det livet av mig nästan, allting har ju alltid blivit så fel tidigare och jag känner ju aldrig att jag duger.
Det är ju många gånger de andra inte duger särskilt bra heller, men ändå är det JAG som blir det viktiga.
Hur sjukt som helst och jag vill aldrig vara sådan någonsin mer eller låta mig behandlas så illa av andra...
Hmm, inte bra alls att vara så rädd att leva,raring, livet är kort och man lever bara en gång,grejen är att du duger i andras ögon,det bevisar ju mötet med norrbackan,eller hur? Den enda du är inte bra nog för är ju du själv,.sluta med att vara din värsta fiende och lev lite istället. XOXO.
