Det gamla som påverkar så
Jag satt bredvid en kille på bussen tillbaka till Stockholm som jag inte kan sluta tänka på...
Han är skådis och jag kände igen honom i från en serie som gick för ett par år sedan som jag älskade.
Åh vad han har vackra ögon....
Såg en film med A i går där det var en kille som var lite lik honom, så det enda jag kunde tänka var ju honom så klart.
Vi snackade en hel del på den långa resan (flera timmars resväg ju) och han verkade jättetrevlig.
Det sjuka var att det visade sig att han är i hop (och har varit i flera år) med en tjej som gick i min gymnasieklass...
Världen är verkligen liten och jag blir väl egentligen inte ens särskilt förvånad över att världen är så liten längre ens.
Äsch, jag känner att jag inte vill gå in så mycket mer på vårat möte eftersom jag är så jäkla paranoid och tänker att han skulle kunna läsa det här.......eller hans tjej....
Kan i allafall säga att det var delvis trevligt att snacka med honom, resten som inte gjorde det trevligt handlar mer om mig, min taskiga självkänsla, värdelöshetskänslor, att jag inte duger, prestationsångest o.s.v.
Vilket blev ännu värre efter att han hade berättat om flickvännen som gick i min klass eftersom jag resten av resan bara kunde tänka på vad han skulle säga om mig till henne, vad han skulle svara när hon frågade grejer som:
Hur var hon då? Vad gör hon nu då? Hur såg hon ut?
Det enda jag ville vara, var så mycket olik den jag var under den den där gymnasietiden (som jag för övrigt hoppade av efter en termin eftersom jag vantrivdes och mådde skitdåligt i mig själv på en massa andra sätt i övrigt) eftersom jag var så tyst, måste nog ha upplevts som mesig och allmänt som jag inte hörde hemma bland de andra m.m.
Ja, usch och fy vad resten av resan blev förstörd p.g.a att han kände någon i från mina gamla tider....
Jag hatar att ens historia kan påverka en så mycket i negativ bemärkelse, det är alldeles ofta så för mig......
Han är skådis och jag kände igen honom i från en serie som gick för ett par år sedan som jag älskade.
Åh vad han har vackra ögon....
Såg en film med A i går där det var en kille som var lite lik honom, så det enda jag kunde tänka var ju honom så klart.
Vi snackade en hel del på den långa resan (flera timmars resväg ju) och han verkade jättetrevlig.
Det sjuka var att det visade sig att han är i hop (och har varit i flera år) med en tjej som gick i min gymnasieklass...
Världen är verkligen liten och jag blir väl egentligen inte ens särskilt förvånad över att världen är så liten längre ens.
Äsch, jag känner att jag inte vill gå in så mycket mer på vårat möte eftersom jag är så jäkla paranoid och tänker att han skulle kunna läsa det här.......eller hans tjej....
Kan i allafall säga att det var delvis trevligt att snacka med honom, resten som inte gjorde det trevligt handlar mer om mig, min taskiga självkänsla, värdelöshetskänslor, att jag inte duger, prestationsångest o.s.v.
Vilket blev ännu värre efter att han hade berättat om flickvännen som gick i min klass eftersom jag resten av resan bara kunde tänka på vad han skulle säga om mig till henne, vad han skulle svara när hon frågade grejer som:
Hur var hon då? Vad gör hon nu då? Hur såg hon ut?
Det enda jag ville vara, var så mycket olik den jag var under den den där gymnasietiden (som jag för övrigt hoppade av efter en termin eftersom jag vantrivdes och mådde skitdåligt i mig själv på en massa andra sätt i övrigt) eftersom jag var så tyst, måste nog ha upplevts som mesig och allmänt som jag inte hörde hemma bland de andra m.m.
Ja, usch och fy vad resten av resan blev förstörd p.g.a att han kände någon i från mina gamla tider....
Jag hatar att ens historia kan påverka en så mycket i negativ bemärkelse, det är alldeles ofta så för mig......
Kommentarer
Trackback
