Ekorrhjul
Pust och stön!
Jag skulle ju aldrig hamna i det här hyperstressångestiga ekorrhjulet igen!
Nu är jag ju där igen ändå.
Det känns för det mesta som om jag inte kan andas och kommer få en hjärtinfarkt när som helst.
Det farliga med sådana här ekorrhjul är ju att man inte märker att man är fast i dem förrän man har snurrat in sig i dem så väldigt att det är skitjobbigt att nysta ut sig ur det igen.
Att jag på sistone (i flera månader någonting) har kommit in i någon slags förseningsfas har helt klart bidragit.
Jag har nog varit försenad till ungefär allting på sistone.
Allt från läkarbesök och förbokad långväga bussresa till tidsbestämda möten med vänner.
Dygnet har dessutom förskjutits på alla sätt och vis.
Jag går alltid och lägger mig runt 01 (aldrig innan) och mattider som för mig är viktiga att hålla och som jag har hållit i flera år har flyttats flera timmar framåt.
Bara det här gör mig förbannat stressad och så blir jag jäkligt arg (inombords) på andra som inte fattar ett skit.
Tider tider, ska börja med att komma till rätta med dem....
Jag hoppas verkligen att det här inte handlar om medicinminskningen av min antidepressiva medicin bara....
Usch i så fall!
Skriet så klart!
