Den sämsta musiken =den bästa...
Musik är lite som människor för mig.
Så här ligger det nämligen till:
På samma sätt som när jag möter en ny människa som verkar trevlig och så är det när jag hör en ny låt som jag gillar.
Ja, gillar jag musiken eller människan på en gång så går det bara ner för sen och slutar ofta med att det är just den låten eller människan jag blir less på eller inte alls gillar efter ett tag.
Samma sak ofta vad det gäller en låt eller människa jag inte gillar särskilt alls från början.
De är just den låten eller människan som brukar bli den som växer som tusan och som jag verkligen gillar sen.
Kents nya platta, jag tålde den ärligt talat inte de första gångerna jag lyssnade på den.
Låten "Svarta linjer" hatade jag nästan först och skämdes verkligen för Sverige när Kent spelade den I "Skavlan" och Vince Vaughn var där....jag tänkte att han tänkte något i stil med:
" Är svensk musik så här kass, ja då har man ju inte missat något! "
Sen fick jag å´andra sidan just den låten malandes i min skalle som något slags "straff" i en hel vecka efter det....jag vaknade till och med på morgonen och det var det första som var i min skalle ;)
Well, nu tycker jag faktiskt är helt ok och resten av plattan bara växer mer för varje gång jag lyssnar på den, den har hunnit bli riktigt bra nu! =)
Känner ni igen er i detta?
