Tankarsombankar

Hade det inte varit för att jag behövde låna pengar efter att jag blev av med väskan och det hade jag i dag inte klappat ett får, en häst och en hund (Shiba) och dessutom fått se jättesöta små lamm som inte kan ha varit särskillt gamla :)

Passerade nämligen Augustendals 4H-gård som ligger vid vattnet nära Solna efter pengalånet.

Om man inte har promenerat längs vattnet där någon gång tycker jag att man ska göra det, väldigt trevlig väg, och man kan gå rätt långt om man vill :)

Ringde Sl hittgodsavdelning nyss....

Hela 8-10 dagar måste jag vänta på att eventuellt få tillbaka min väska med plånbok, id-kort och mobiltelefon.

Sååå lääänge liksom! :(

Så jag hoppas ju mer på att någon privatperson har tagit hand om grejerna och kontaktar mig snart i stället!

Tur att man i allafall slipper väntas mer än 5 dagar på nytt bankkort, spärra och beställde i går.

 

Ja ja, oavsett om jag får tillbaka grejerna eller ej kunde det vara värre.....

---

Glömde väskan med plånbok och mobiltelefon på bussen för några timmar sen! :(

Ringt till Sl och så, men ingen har tydligen fått in den inom de två timmar man har på sig att få grejerna tillbaka om man möter upp.

Har jag tur hör någon av sig under dagen eller så har den inkommit till Sl hittegodsavdelning i morgon eller på måndag.

*HOPPAS*

Jag hade max 200 kr i plånboken turligt nog (men har aldrig mer än 500kr om något skulle hända som detta)

MEN, bara för några veckor sedan skaffade jag nytt leg för 400kr.

Mobilen är en billig , men tyvärr tankad med typ 500 att ringa för och ett sms som är gratis i flera månader till (betalade för ett år)

TACK och lov att jag hade nycklarna och Sl-kortet i fickan i allafall! Fy vad hemskt stressad jag hade blivit annars, hände ju mig en annan gång :(

Den gången hade jag  turen nog att få tillbaka grejerna inom någon timma :)

 

Förra fredagen glömde jag kassen med matvaror i på bussen :(

Innehöll bara varor för ca 50 spänn, men blev i allafall stressad över hela grejen!

 

Sömnbrist och kasst mående gör verkligen det lättare att sådant här sker :(

---

Hur kan man se och läsa om krig, tortyr, våldtäkter, svält,fattigdom, sjukdomsepidemier m.m. och inte bli hemskt illa berörd?!?

Sova gott om natten trots detta?!?

 

Inte för att det hjälper att vara så hudlös som jag, gråta över eländet, gå hem och gråta över tiggarna på gatorna (tänk dig att sova utomhus i minusgrader hela vintern som många av de gör) känna sådan hopplöshet och förtvivlan över allt hemskt som händer i världen eftersom jag inte kan göra mycket åt det att jag själv känner att jag inte har rätt att leva.

Jag har väldigt svårt att se att jag någonsin skulle kunna må bra även om mycket av det jag kämpar med både fysiskt och psykiskt skulle bli bli så mycket bättre när det finns så många andra som har det så hemskt runt omkring i världen.

Inte för att det hjälper att jag mår dåligt för andras skull, men jag vet inte hur man kan må bra samtidigt som man vet hur världen ser ut?!?

 

Men om jag någon gång i framtiden skulle klara av det skulle jag vilja engagera mig i någon typ av hjälparbete, men troligtvis kommer jag aldrig att klara av det, inte utan starka mediciner som stänger av mina känslor så att jag inte tar in allt hemskt jag ser och hör och bara går sönder mer och mer.

 

Som det är nu ger jag en mindre månadspeng till Amnesty, något som jag har gjort i ca 15 år, från början var det bara 20 kr i månaden eftersom det var det jag klarade av när jag levde på existensminimum.

 

Tiggarna, jag ger några kronor varje dag, eller/och så ger jag en frukt eller godisbit om jag råkar ha det med mig, för det mesta tittar jag på dem, ler och säger hej även de gånger jag inte har något att ge.

 

Hur kan man välja att inte göra något?

Inte ens skänka en gammal jacka som man ändå tänkt slänga eller ge till second hand?!?

 

2 nummer gratis utan någon hake, trevligt! :)

Kärnan består av serviceinriktade och inspirerande artiklar om träning, mat, mode, skönhet, hälsa, sex och karriär.

Varje nummer av Women’s Health lockar idag över tio miljoner läsare enbart i USA – och på senare år har succémagasinet lanserats i 40 länder runt om i världen.

Testa 2 nummer utan kostnad nu!

Så var jag slutligen och tog en hel del prover på min vårdcentral nu på morgonen (prover jag bett min psykläkare om plus lite han lade till minus några prover jag ville ta som kändes viktiga men inte kunde ta via psykiatrin)

Oroade mig inte skitmycket för det eftersom det gick så bra sist med den väldigt trevliga och gulliga provtagningsgubben som använde tunn barnnål på mig så att jag skulle slippa få sådana blåmärken och värk i armen i flera veckor efteråt som jag fått tidigare.

 

Men, så fick jag en annan, en pensionerad dam som inte verkade ta det på allvar angående hur ont det kan göra och bli långt efter för mig.

Så hon stack i den vanliga nålen och det gjorde ondare än jag någonsin känt, kändes dessutom som om hon tryckte väldigt hårt, fick nämligen en muskel eller nervsmärta som kändes olidlig att härda ut, något jag alldrig tidigare heller har varit med om.

Sa att det gjorde väldigt ont, men hon varken sa eller gjorde något åt det...

Blev så jäkla ledsen sen, kändes som om hon inte trodde mig, som om jag överdrev eller något?!?

Hade känts så mycket bättre om hon hade sagt något snällt åtminstone i stil med:

eller

 

Började gråta när jag kom hem och känner mig fortfarande både ledsen och arg över det här.

Är väl ganska överkänslig eller?!?

Hatar att känna mig som ett litet barn!

---

 

Träffade min psykkontakt igår efter att inte ha pratat med någon på två veckor (min terapeut är på tre veckors semester) och heller inte umgåtts med någon i övrigt under den här tiden om man inte räknar den timme jag var på sykursen förra tisdagen)

Eftersom jag mår så pass dåligt och bara gråter en massa var eviga dag tyckte hon att det vore bättre för mig att vara inlagd.

Inte bra att vara ensam hela tiden när man mår så här, visst det kan jag hålla med om, men inlagd.

Jag fattar verkligen inte hur det skulle kunna hjälpa mig mig som får mer ångest och blir vrålstressad bland folk, ja ju sämre jag mår dess tu värre känner jag så.

Har ju aldrig vågat vara inlagd någonsin fast det har kommit på tal tidigare.

 

Så här ser det ut för mig och därför har jag HEMSKT svårt att se att inläggning skulle kunna hjälpa mig:

 

Allt som har med att duscha, borsta tänderna och sådant blir jag också skitstressad av om det är folk runt omkring mig.

Att inte kunna bestämma vilka tider man vill äta eller vad man vill äta och i mitt fall när det finns så mycket som jag inte tål, får jätteont av i magen, urinvägarna, får klåda eller på annat sätt blir dålig av.

 

Att sova bland främlingar och över huvudtaget vistas bland främlingar när man mår hemskt dåligt, snacka om stress och otrygghet.

Måste ju dessutom kunna dra mig undan och vila helt själv på eftermiddagarna för att inte bli totalutmattad, hur ska det gå till på ett sådant ställe?!?

Jag har inte sovit i samma rum som någon på över 12 år, om man nu ens ska kalla det för att sova över huvudtaget, för det kunde jag inte.

Det är tillräckligt illa med sömnen när jag är och hälsar på hos min far och sover bland andra men ändå har ett eget rum.

Upplever det till och med obehagligt och stressande när jag hör folks andning när de sover, gör det ännu svårare för mig att somna.

 

Måste ju ha det kolsvart i rummet för att kunna sova något dessutom (sådan där "ögonbindel" funkar inte för mig, läcker ändå in ljus och dessutom är de så obekväma att jag måste ta av mig den på natten i allafall)

 

Klarar inte av att höra andra prata om hur dåligt de mår och bli skrämd av saker de kan ha att berätta som de varit med om eftersom jag lever mig in i det så och får yttrerligare saker att vara rädd för) sådant har förstört mig tillräckligt när jag har gått i gruppterapier och liknande och därför kan jag aldrig mer gå i någon sådan typ av grupp där det disskuteras så, är för skör för sådant och glömmer aldrig hemska saker)

 

Klarar inte av offentliga toaletter, gå på toa bland folk heller, så oerhört stressande att inte få vara i fred, veta om någon står utanför och väntar o.s.v.

 

Dessutom känns det obehagligt att någon kan rota bland ens saker....

 

Är rädd att ingen ska bry sig om mig när jag är där och att jag ska känna mig utanför bland de andra eftersom jag aldrig har varit där förut och jag vet att det är många som känner varandra sedan tidigare inläggningar på sådana ställen.

 

Eftersom jag är så frusen och måste gå runt i dubbla brallor och filtar runt midjan + dubbla strumpor och tjocka tofflor, ofta sitta på min värmedyna när jag är hemma lär jag ju behöva göra det där med.

Känns skämmigt och dessutom utmärker jag mig på ett sätt som jag inte vill.

 

Usch!

 

Om det inte blir inläggning så blir det snack om medicin.

Suck säger jag bara!

Först och främst vill jag ju inte utsätta min kropp för sådana gifter, men ok att må så här jäkligt och inte veta hur tusan man ska orka överleva är ju heller inget att välja.

Men, det är ju så jäkla omöjligt när man inte tål mediciner, har provat typ alla typer av tillfälliga lugnande mediciner och reagerat negativt eller typ inte alls på alla utom en.

Iktorivil har jag tålt och kan ta någon enstaka gång, MEN bara om jag inte känner smärtsymptom från min kroniska sjukdom uretriten i urinblåsan/urinvägarna vilket jag oftast känner av på något sätt.

Dessutom riskerar jag att just de smärtorna triggas av Iktorivilen, så den är inte längre en tillfällig lösning när det kan leda till att jag blir sängliggande i svåra smärtor och inte bli ok på minst en månad efter det.

När jag berättar vad jag har testat för lugnande tidigare säger de bara att jag har testat allt och att det inte finns något mer att testa, så vad hjälper det då att snacka medicin liksom?!?

Aldrig att jag vill testa någon mer långvarig medicinering som man typ känner sig både fysiskt och psykiskt döende i minst en månad innan den eventuellt hjälper.

Fy f-n vad jag har blivit förstörd av sådant tidigare....

Det är tillräckligt illa att vara beroende av Cipralex (SSRI/antidepressiv) i en massa år.

 

Ja, blev ju långt det här, om någon nu orkade läsa så var det ju inte speciellt rolig läsning och jag skäms som vanligt över hur jag är, hur jag mår när jag skriver så pass personligt.

Men jag gör det väl ändå eftersom det är tillräckligt jobbigt att jämt hålla en fasad, verka så jäkla normal och vistas bland folk som inte har en aning om hur svårt man har det (som på sykursen t.e.x. de vet väldigt lite om mig)

Är jag fucked up eller vad liksom?!?

 

Med tanke på att det också försämrar sömnen och kanske framför allt dagarna.

Att ha ständigt ont i huvudet, ansiktet, käkarna, nacken och axlarna och även ofta lida av yrsel och vara väldigt spänd där av framför allt tandpressandet eftersom det är en väldigt statisk rörelse som belstar mer än tandgnissel och kan uppgå till 600kg i kraft mellan tänderna och på gå upp till 3 timmar per natt!!!

Sjukt med 600kg va?!?

Min gamla tandläkare som konstaterade mitt tandpressande berättade detta och kallade det för bodybuilding för käkarna....inte speciellt konstigt!

Men så syndes det direkt på mitt ansikte när jag kom in genom hans dörr vad jag höll på med på nätterna eftersom mina käkar blivit bredare och kraftigare och mitt ansikte där med hade antagit en betydligt fyrkantigare form.

 

Det förändrade utseendet hade jag haft i över 5 år och verkligen lidit över, det var så tydligt att min far och övriga omgivning undrade vad som hänt med mitt ansikte.

 

Nerslitna och skadade tänder får men med, inte så kul när man ska leva med tänderna i resten av sitt liv.

Tills för ca 5 månader sen när det plötsligt göra så himla ont igen trots bettskenan, har aldrig gjort så ont som det gjort under dessa månader med bettskenan och nu är jag livrädd för att jag dessutom håller på att bli så där fult svullen och fyrkantig i ansiktet igen :(

 

Det är fruktansvärt svårt att råda över vad jag höller på med i sömnen, men jag förstår ju att det är hur dåligt jag mår på dagarna som leder till detta, det är där lösningen måste finnas.

Men hur slutar man att känna hög ångest/stress/hopplöshet och förtvivlan över hur hemskt livet känns?!?

Försöker ju hela tiden och får ju ännu mer ångest och stress av att bli så dålig av allt tandpressande som jag inte känner att jag kan påverka..