Jag orkar inte!

Som jag har nämnt tidigare måste jag byta psykmottagning och få en ny kontakt (blir av med den jag har haft i sedan 98!) och självklart ny läkare också....
Jag vet, har inte babblat om det här på länge trots att det är det helvetet jag befinner mig i varje dag sedan ca ett halvår tillbaka.
Sitter dubbelvikt och storgråter flera gånger om dagen nästan varje dag och känner en massa skräck hopplöshet och förtvivlan (handlar ju om hela min livssituation och hur omöjligt det känns att kunna få ett levnadsvärt liv en dag i stället för att bara må för jäkligt och överleva "livet" hela tiden med alla de hinder för mig det hela tiden innebär)
Ja, det är så svårt att skriva om och även något som jag inte förväntar mig att det är många som kan förstå eller känna igen sig i heller.
 
Men förutom min vidriga livssituation så innebär separationer för mig samma sak som att någon dör i från mig varje gång. 
Kanske kan man förstå bättre då hur nattsvart och fruktansvärt det känns att ens klara av att överleva det?!? (fast å andra sidan upplever ju inte ens alla att någon dör i från en som något nattsvart och fruktansvärt, så det går väl inte att förstå dessa känslor för vissa ens då)
Kanske går det även att bättre förstå hur det är att hela tiden leva med en överdriven rädsla/skräck för att bli övergiven och göra nästan vad som helst för att inte detta ska ske även om det skadar en själv...
Inga relationer vare sig vänskaps eller kärleksförhållanden jag har haft skulle ha varit så destruktiva om det inte vore för den ständigt svåra separationsångesten.
Blir så arg och ledsen när jag tänker på allt jag har funnit mig i och utsatt mig själv för på grund av att allt annat har varit bättre än att bli övergiven/tvingas separera från någon.
Har till och med haft sex mot min egen vilja trots att hela min kropp har sagt i från, jag har varit så äcklad eller så har jag bara stängt av men alltid haft förfärlig ångest efteråt.....men jag har känt mig tvungen....måste vara svårt att förstå hur man kan göra sig själv så illa med....
 
Om bara några månader tvingas jag ju bli av med min terapeut också, så för mig blir det två "dödsfall" på väldigt kort tid....
Klart det hade underlättat om man hade haft vänner runt omkring sig, men när man inte har det så....
 
Nä, jag kan inte uttrycka i ord hur fruktansvärt det här känns ens och den oerhörda rädslan och skräcken jag känner inför att börja hos någon ny okänd person som jag inte vill börja hos och inte orkar börja hos alls egentligen.
Jag orkar inte förklara en massa för att en ny människa ska förstå mig, orkar inte med att "lära känna" en ny kontakt, men jag har ju inget val eftersom det blir omöjligt för en ny person att ha någon chans att kunna hjälpa mig annars.
Utmattad utmattad gång på gång på gång, skräck varje gång men jag vet inte hur det ska kunna undvikas när jag motvilligt måste förklara förklara och förklara en massa för en ny person, inget som ger mig något, bara mer utmattad.
 
Och nej, jag klarar mig inte utan psykatrin, hade jag gjort det hade jag skitit i att träffa någon ny, men jag känner inte att jag har något val, allt är för komplicerat och jäkligt för att det skulle kunna fungera.
Det känns som att det bara finns två alternativ, detta eller att skita i livet totalt...
 
Usch, det finns en hel del annat komplicerat runt detta också, sådant som jag precis har fått reda på, som har med diagnoser, felaktigheter och konstigheter att göra så försvårar allting....Tack för det OCKSÅ liksom!!!
Det återkommer jag nog med i ett annat inlägg....

Kommentarer
Postat av: Malin

Förstår inte alls hur sjukvården lägger sina prioriteringar? Det känns ju som att de borde lyssna på hur viktigt det är för dig och inte låta byråkratin sabotera.Så tråkigt att höra.:-(

Svar: Nä, det förstår inte jag heller! De omorganiserar för att det ska bli bättre för folk (säger de åtminstone) och det kan väl hända att det blir för nya patienter som inte redan går hos någon innan.Samtidigt drar de ner på personal på psykoterapienheten där min terapeut jobbar , vilket innebär att det blir ännu längre väntetider för nya patienter i fortsättningen :(

Tack för din omtanke och förståelse! :)
Estelle

2016-03-04 @ 18:12:50
Postat av: Lena

Jag arbetar med elever med ADHD, och vet hur jobbigt det är när rutinerna ändras. Jag kan också föreställa mig hur hemskt det skulle vara att behöva dra hela min livshistoria för någon okänd om och om igen. Det är så synd när ekonomin får styra och man inte tar hänsyn till individen.

Svar: Jaha minsann, jag har ju enligt utredningen AD(H)D också, men är inte hundra själv på det längre efter att andra saker som jag lidit av hela livet har konstaterats som ger liknande problematik.Men oavsett så har jag stora problem med förändringar.
Ja, ens livshistoria tar ju dessutom tid att dra och även nuet är ju inte lätt att förklara så att någon faktiskt får en rätt bild och där med kan försöka hjälpa en på rätt sätt.
Ja usch för ekonomi som får styra! I slutändan vinner nog ingen på det ändå, det försvårar ju och förvärrar ju ohälsan för så många att det ju bara leder till att man behöver mer vård än om man hade fått bra hjälp i från början liksom! :(
Estelle

2016-03-05 @ 00:30:04
URL: http://shortandsassy.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0