En helvetes uppdatering.....

Jag vill ju egentligen hålla igång bloggen, men som ni som har följt mig ett tag har märkt har det ju gått väldigt dåligt det senaste året.
Jag tror att det har väldigt mycket med det helvetet/oerhörda påfrestning som det har inneburit för mig att vara tvungen avsluta min terapeut  (grov separationsångest, känsla av att någon dör i från en...) och min gamla psykiatrikontakt/mottagning sedan många år tillbaka och tvingas påbörja en ny kontakt på en helt ny mottagning och all rädsla/otrygghet/ovisshet m.m det har inneburit för mig.
Förutom att jag gått igenom en massa andra svårigheter som vanligt och dessutom har en belastningsskada med inflamation i axeln (gör ont i hela armen av det dessutom) sedan ett halvår tillbaka som är väldigt fysiskt och psykiskt påfrestande och hindrar/försvårar mycket för mig och gör extremt ont och hugger till när jag råkar göra vissa rörelser(inklusive förvärrar ytterligare sömnen så att jag mår ännu värre på alla plan) 
 
Till saken hör att när jag nu efter ca ett år med den nya psykkontakten började tycka att hon var bra/tyckte om henne och började känna en viss trygghet och ett viss hopp för en bättre framtid (vilket är väldigt ovanligt att jag gör) och dessutom fick börja med en mer alternativ metod som heter EFT (Emotional freedom tehqnique) som hon dessutom var utbildad inom ochsom jag tyckte verkade vara ett bra komplement så kom nästa helvete som bara inte fick hända...
Hon skulle sluta och börja jobba på annan ort och jag måste byta till en ny psykkontakt igen!!!!! 
Fick dessutom reda på via den nya kontakten att den som slutade tyckte väldigt bra om mig, vilket får det att kännas ännu värre att hon slutade, klart man vill ha en psykkontakt som tycker om en.
 
Well, har för ett några veckor sedan påbörjat min nya kontakt och det känns som ett rent helvete, jag vill inte ha en ny, jag orkar inte med en ny, sjunker djupare ner för varje gång jag måste förklara hur hemskt mitt liv är och hur jag mår och all  rädsla, hopplöshet och förtvivlan förvärras ....All den rädsla jag hela tiden har för att hon inte ska kunna hjälpa mig, att hon ska tycka att jag är för hopplös, att jag ska bli övergiven igen, att mitt liv aldrig ska bli bättre och vara värt att leva någon gång utan bara fortsätta vara ett helvete.
Varje gång jag har varit hos henne bryter jag i hop, storgråter, hyperventilerar och mår för jäkligt. Blir sittande i ett rum på psykiatrin ensam i en timma innan jag kan ta mig där i från och då tvingas åka tunnelbana och buss med rejält gråtsvullna ögon som får mig att skämmas över hur hemsk jag ser ut dessutom.
igår var jag hos henne,Idag ser jag ännu värre ut (blir ju alltid värre efter sängliggande på natten) runt ögonen dessutom, mår skitdåligt över hur jäklig jag ser ut av allt gråtande hela tiden, känns inte som att det finns något som hjälper nämnvärt mot svullnaderna heller, tips mottages hemskt gärna (har väl frågat efter det förut....)
 
Känns ännu mörkare idag än igår dessutom, bara gråter, kämpar emot gråtandet och har så fruktansvårt ont på grund av hur spänd jag är....
känner att mitt liv är så jäkla hopplöst att jag över huvudtaget inte kan förstå hur det ska kunna bli bättre när jag i princip allt är hinder och problem så väl fysiska som mentala när det kommer till mig och mitt liv.....pest eller kolera!!!
Jag hatar mitt liv verkligen!!!
 
Ja, det var då ingen trevlig uppdatering, men jag skrev i alla fall något.....
Hoppas att du som läser detta mår bättre!

Kommentarer
Postat av: Ellen

Lilla du. Förstår dessvärre precis hur du känner. :-/

Det är ju sååå jobbigt att hela tiden vara tvungen att förklara ytterligare en gång för någon ny vad man har för problem och hur man mår och känner. Man tycker ju redan inte att det är kul att behöva berätta det för någon överhuvudtaget (även om dem är vana och det är deras jobb bla bla bla), man skäms och tänker att den man pratar med måste tycka man är konstig osv. Det är precis det man inte behöver, orkar eller vill när man redan mår dåligt. Känner igen det där, inte med psykkontakter men med andra sorters terapeuter. För snart 3 år sedan (redan!! vad tiden går fort!!) slutade jag gå till den där killen jag gick hos. Det funkade inte alls (dvs det hände ingenting alls, jag mådde inte bättre på något vis, snarare tvärtom!). Går nu hos en sorts naprapat, tänkte att han kanske skulle kunna hjälpa med mina fysiska symptom åtminstone. Mina fysiska symptom påverkar nog mitt sinne så jag mår sämre psykiskt (och tvärtom! Allt hänger ju ihop). Det hjälper lite lite grann (men inte med dem värsta symptomen så klart!) och den lilla effekt som är håller ju självklart inte i sig men i dagsläget har jag som inget alternativ så det känns bättre än ingenting alls. Borde försöka hitta någon annan, prova något annat, men bara tanken... puh. :-/

EFT har jag hört talas om. Det lär funka bra. Har inte provat själv däremot. Men fy vad tråkigt att din kontakt skulle sluta precis när du började känna dig trygg med henne!! Men som du säger det är typiskt. Jag tycker ofta det är så. Precis när man hittar något/någon man trivs med/tycker funkar bra så flyttar eller slutar personen/butiken osv. eller produkten går inte att få tag på längre/ändrar formel och är inte alls lika bra osv. Det gällar allt inklusive det mest banala saker. Jag vet inte hur sådant känns för någon som mår bra, hur jobbigt de tycker det är, men är man redan trött och har det kämpigt så känns det för jäv... Man måste ju börja om från början, ännu en gång.

Nej, nu måste jag sluta. Borde inte sitta uppe så här sent framför datorn. Men i morgon kommer jag inte att ha så mycket tid för jag måste jag börja packa (och det tar så lång tid för mig för jag måste se till att jag har med mig allt jag eventuellt kan tänkas behöva om utifall att, ja allt verkar ta lång tid för mig överhuvudtaget). Skall åka på "semester" med min far en vecka. Har gruvat mig i månader och de senaste veckorna har det ju så klart blivit värre. Vi träffas väldigt sällan (har mest telefonkontakt och det inte heller så ofta) så när han föreslog att vi skulle åka iväg någonstans tillsammans ville jag inte tacka nej. Jag vet att jag skulle ha haft ångest om jag hade sagt nej också så det så (och antagligen ännu värre!). Pest eller kolera alltså. Grejen är bara den att han förstår mig inte/vet inte hur jag funkar och mår och vill som inte veta heller. När jag t.ex. har sagt att jag haft en jobbig period och mått dåligt/haft panikkänslor eller något liknande svarar han bara "oj då" och undrar vad jag har för planer!! Vadå planer!!! Jag blir då bara arg och ledsen. Det är delvis därför telefonkontakten inte heller är så jätte tät. Jag tar själv mer och mer sällan initiativet att ringa honom och när vi har hörts av en vecka tycker jag det är skönt några veckor framöver för sannolikheten att vi skall höras av är lite mindre. Samtidigt har jag ju en massa skuldkänslor för att jag känner på det viset (förutom att jag har skuldkänslor för att han har en så misslyckad dotter...) och det är ju inte som att jag inte älskar honom. När vi väl träffas blir jag ju alldeles förtvivlad i flera dagar efteråt. Skulle bara önska att saker och ting var annorlunda...

Att allt skall vara så komplicerat...

Nej, nu måste jag verkligen sluta.

Ville bara säga att jag tänker på dig jätte mycket, undrar ofta hur du har det, har skuldkänslor för att jag inte hör av mig osv. Som vanligt alltså ;-)

Och jag tyckte det var väldigt trevligt att du skrev något (även om det inte var en glad uppdatering). Har tyvärr inga tips mot gråtsvullna ögon. Kanske

2017-09-08 @ 23:32:08
Postat av: Estelle

Tack fina du för din lååånga kommentar! :) Kul att höra från dig! Jag återkommer med en längre kommentar. Ta hand om dig så länge! *STOR kram*

2017-09-09 @ 21:31:18
Postat av: Anonym

Nej vad tråkigt. Kommer ihåg att du skrev om ny kontakt och hade hoppats att det gått bra. Nu gick det ju bra, men i och med att hon slutade,inte så bra ändå då. Typiskt. Förstår att det ör jobbigt att dra allt igen. Det är nog inte någon som tycker det är kul att berätta om att man mår dåligt. Men jag misstänker att psykologer och läkare är vana så de tänker nog inte att man är knäpp, de tänker nog mer att de tär intressant. De har ju valt att jobba med det.

2017-09-15 @ 15:46:43
Postat av: Malin

skrev det tidigare inlägget men glömde skriva in mail

2017-09-15 @ 15:48:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0