Skäms för svullnaden...

Hade jag postat en bild på mina egna gråtsvullna ögon i dag hade den varit väääldigt lik dessa ögon på bilden här under.
Så som ni säkert förstår letar jag ständigt efter något som kan få ner sådan här svullnad eftersom det verkligen inte är kul att visa sig sådan :(
Senast testade jag bomullsrondeller indränkta i svart te som legat och blivit avkylda i frysen, hade de på ögonlocken i över en timma men såg lika jäklig ut efteråt ändå :(
 
Inte mina ögon på bilden.

Hemskt med nya psykkontakten! SUCK!!!

 
I dag var den värsta gången av alla hos min nya psykkontakt.
Hon blev förolämpad och arg på mig för att jag berättade om min osäkerhet angående att jag ju inte vet om hon tror mig, tar mig på allvar och sådant angående hur jag mår och har det.
Något som jag för övrigt förklarade att det grundar sig i de erfarenheter jag har från livet och psykiatrin sedan tidigare.
Att hon blev arg på mig så och tog det så personligt gjorde ju bara att jag känner mig ännu mer otrygg och rädd för henne. Sådant sätter sig väldigt hårt hos mig, glömmer aldrig sådana saker.
Grejen är ju ändå att jag måste kunna berätta hur jag känner så att hon förstår hur jag har det och fungerar så att hon kan hjälpa mig med det.
Att hon dessutom sa att  hon inte vet hur hon ska hjälpa mig kändes riktigt riktigt hemskt att höra.
Bidrar ju bara till ännu mer skräck hopplöshet och förtvivlan hos mig.
Hon menade visserligen att vi tillsammans måste komma fram till hur jag ska bli hjälpt.
Känns som att det blir en massa missförstånd mellan oss mest hela tiden också, sjukt jobbigt och inget jag faktiskt är van vid.
En annan grej, jag bad för ett par gånger sedan om att få hjälp med lite bättre rutiner och sätt att få i hop mina dagar på, så vi gjorde som ett litet dagsschema, en ungefärlig mall som jag ska försöka hålla mig till (är ju så himla lätt att jag fastnar i grejer alldeles för länge och inte får andra grejer gjorda, skjuter på lunchen, skjuter på hela dagen o.s.v. som gör att jag mår ännu sämre än vad jag skulle behöva göra)
Pratade även lite om det i dag och hur det har gått med det och jag sa ju som det var att det ju inte bara är att hålla sig till det hur lätt som helst och att vi behöver jobba vidare med hindren och så och att hon väl förstod att det var så.
Men det hade hon inte förstått heller utan verkade tro att jag bara kunde få in det på egen hand hur som helst.
Ibland (ofta) känns det nästan som att hon tror att jag bara kan läsa en självhjälpsbok och göra det som står själv.
Hon måste ju ändå förstå att det inte är så, annars hade jag ju inte suttit hos henne liksom.
Känns som en sådan himla förlust att ha förlorat min förra psykkontakt verkligen, hon kommer ju också på tal mellan oss för övrigt, känns som att hon tar illa vid sig av det också för att jag saknar henne och det sätt vi började att jobba på.
Blir att hon säger saker i stil med "Jag är inte X och jag jobbar inte likadant som henne, nu är det mitt sätt som gäller!" , hon låter dessutom väldigt bestämd och som om hon vore arg när hon säger det.
Hur sjutton det ska fungera mellan oss och hur hon ska kunna hjälpa mig har jag väldigt svårt att se. :(
Hur länge ska jag tvingas sitta kvar i ett rum på psykiatrin och storgråta och hyperventilera efter varje gång jag har träffat henne egentligen? För att sedan fortsätta så i tre dagar efteråt fram och tillbaka genom dagarna....känns helt outhärdligt!
Känns som att hon hatar mig och inte vill träffa mig över huvud taget igen nu för att jag är för svår för henne......


Sockret, nu långt senare....

 
Ja, hur går det med det där j**la sockret som jag har kämpat med i så många år då?
Skitdåligt rent ut sagt, det senaste året har varit det sämsta året på flera år tyvärr! :(
Senaste månaden har "skräpätandet" som handlar främst om mjölkchoklad legat på ca 4 kg, vilket blir ca 2 kg rent socker!!! :( Verkligen inte bra!
Behöver dessutom äta så inflammatoriskt som möjligt nu, (och självklart får ner stressen extremt mycket) har nämligen drabbats av den smärtsamma autoimmuna sjukdomen frozen shoulder, gått runt med den skiten i ca 8 månader nu och får räkna med 3-7 månader (enligt ortopeden) till innan jag börjar få tillbaka rörligheten och smärtan minskar, men helt bra tar några år att bli om man nu blir helt bra, för det blir inte alla
.
Ju mer jag läser om sockerberoende/skadligt bruk av socker dess tu mer framstår det som att det i princip enda sättet att hantera det är att gå över till LCHF-kost, något som kan verka rätt vettigt när man läser på ordentligt om det, men som samtidigt känns i princip som något omöjligt för mig som känner en stor motvilja mot att äta kött, ja jag blir oftast äcklad av konsistensen, blir dålig av rött kött dessutom (efter några timmar känner jag mig oftast het som om jag hade feber i hela kroppen) och suktar verkligen inte efter det.
Kyckling kan jag äta i mindre mängd då och då utan större problem, fisk har jag alltid tyckt väldigt illa om, värre än kött tyvärr och mjölkprodukter mår jag inte alls bra av (magen, hudutslag, tjock i halsen och äckliga illaluktande/illasmakande proppar i halsmandlarna)
Skulle ju liksom inte gå så vitt jag kan se?!? Är för övrigt rädd för att hantera kött och tillaga det själv p.g.a. alla bakterier/smittor som salmonella m.m.
 
I mitt hjärta är jag som tidigare nämnt Vegan både för djuren och min egen dels skull, men får det ju tyvärr inte alls att fungera.
Försökte i flera månader i början på året, men det ledde bara till att jag mådde ännu sämre fysiskt som psykiskt och åt ännu mer socker än annars. 
 
Urk! Behöver verkligen ordentlig hjälp med att hantera ätandet och alla jäkla känslor.
Varför finns det inga landstingsanslutna dietister som jobbar med sockerberoende/skadligt bruk av socker?!? Eller finns det någon som någon läsare känner till???
 
Det här med 12-stegsmodellen som bland annat anonyma alkoholister kör med finns ju även för sockerberoende/ätstörningar och en hel del annat, jag tror definitivt att det är jättebra för många.
Det kräver ju bland annat att man skaffar sig en så kallad sponsor,(en typ av stödperson inom gruppen som har kommit längre än en själv och lever utan aktivt missbruk) som man kan ringa och så vidare när man behöver) och att man själv senare när man kan hantera livet utan sockret blir sponsor åt någon/några andra.
Personligen skulle jag inte klara av vare sig att vända mig till någon så eller att vara sponsor åt någon annan eftersom jag helt enkelt skulle tycka att det vore ännu svårare att prata om mitt liv/få stöd av någon som inte jobbar proffesionellt med det. Att jag själv skulle vara någon som ska finnas där för någon annan och vara tillgänglig skulle stressa fullkomligt i hjäl mig, jag klarar ju liksom inte ens av att vara nåbar för de få jag har i mitt liv nu, jag svarar ju i princip aldrig i telefon till exempel, har i princip aldrig på telefonen ens eftersom jag bara tanken på att någon kan ringa gör att jag känner sådan hög stress att det lätt blir panik i hela kroppen.
Har testat att gå på några möten, men klarar inte av att säga någonting om mig själv när man får ordet när man sitter i en grupp så och ska prata helt själv, är det gruppterapi är det ju ett samtal, men i 12-stegsmodellen av bryter man ju liksom inte eller för ett samtal, man går ju bara från den ena till den andra personen som får dela det den vill utan att någon annan säger något. 
Känns som vanligt som att inget passar för mig för att jag är för krånglig liksom :(
 
Sorry om texten blev rörig! Orkar inte fixa till en massa i efterhand, hoppas att det gick att läsa och förstå hur som helst! :)
 

RSS 2.0