Lyckan vore att vara enstöring....

Åh vad jag önskar att jag vore en av de enstöringar som lever ett liv för sig själva och trivs med det!
Det är så mycket som hade varit enklare då.
Ja, tyvärr lär jag ju inte bli en sådan person, antingen är man det eller inte liksom, knappast något man bara blir så där så vitt jag vet!?!
Jag är så trött på all ångest, rädsla, frustation, besvikelse, utanförskap o.s.v. som är relaterat till kontakten med andra människor.
Men att ständigt lida av att inte ha människor man trivs med/mår bra av och lida av ensamheten är hemskt!
Och förstås det stora problemet med att hitta några människor som JAG trivs med.
Det finns en och annan på "sykursen" jag går som förslagit att ses/byta nummer och så, men som vanligt är det inga som jag trivs med/mår bra av/stämmer i hop med :(
Hur sjutton hittar man människor man trivs med? Hur tusan vet man vilka man trivs med?
Är ju inte första gången jag skriver om något sådant här, men likt förbannat känns det lika omöjligt att lösa fortfarande....
*Suck*
 


Kommentarer
Postat av: Lena

Jag vet inte hur dina sykompisar är, men jag kan sakna det där enkla. Att kunna ringa någon och bara gå ut en promenad eller ta en enkel fika på en timme. Den där enkelheten försvann när jag flyttade till min sambo. Nu krävs det planering i förväg och "träffandet" tar en hel dag för att jag bor längre bort.
Är sykompisarna tillräckligt trevliga för att bara ta en promenad med? Eller någon annan tidsbegränsad aktivitet? Det kan ju öppna upp dörrar till andra mer varaktiga relationer.

Svar: Vad tråkigt att det enkla försvann för att du flyttade för långt bort! :(Hoppas att du trivs bra med din sambo då i alla fall?!? (Är ju så klart inte det samma som vänner, men ändå....)
Saknar också det där enkla att bara kontakta någon för att ses för en promenad el så, klarar inte av planering eftersom jag inte vet om jag kommer att orka ses när det är dags och eftersom jag blir så stressad av att ev inte kunna ses som bestämt/göra folk besvika så att risken blir ännu större att jag inte kan för att jag blir förstörd av stressen :(

Grejen med sykompisarna är tyvärr att de bor för långt bort för att det skulle kunna ske vidare spontant, har hänt att vi tagit en fika efter kursen, men det blir egentligen för mycket för mig när jag redan har fullt upp med att smälta att jag har varit på kursen.
Estelle

2016-04-04 @ 20:36:37
URL: http://shortandsassy.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0