Överfull
Så svårt att skriva nu igen! :(
För att det är för mycket i skallen och att orden aldrig räcker till.....
Fast orden/tankarna och känslorna försvinner även när jag försöker att formulera mig....de liksom går och gömmer sig!?! Eller så är det så att jag stänger av, avstängningsmekanismen träder i kraft för att det helt enkelt är för mycket för lilla mig att ta in och hantera....
Hur som helst känns det som om jag aldrig riktigt lyckas bearbeta någonting och kanske har det alltid varit så?!?
Jag är som en överfull inkorg som ständigt fylls på med mer information men aldrig lyckas tömma något särskillt i papperskorgen, inte undra på att min hjärna är överbelastad och att jag aldrig lyckas leva här och nu och känna att jag deltar i livet....
I stället för nu (och kanske nästan alltid?!?) befinner mig som framför en tv-skärm där jag endast kan titta på livet men inte deltar...
Bara se vad som finns för bra grejer, men aldrig uppleva det själv!
Bara längta och lida av vetskapen men inte lyckas ta mig dit!
Nä, måste sluta nu ska göra mig i ordning och åka till psykkontakten!
Ta hand om dig du där ute som läser!
Miljöombyte
Har varit bortrest en vecka och hälsat på mina föräldrar i den lilla staden jag växte upp i....
Blidde en bloggpaus p.g.a. rädslan för att farsan skulle kunna hitta min blogg och fatta att det var jag om jag bloggade på hans dator....hemska tanke!!
Well, nu ska jag försöka ta tag i bloggen igen så gott jag orkar...är nämligen väldigt trött (gäspar hela tiden) och har väldigt ont i nacke och axlar efter vistelsen borta.
Som vanligt var det en pärs....
Första och andra dagen var jag väldigt stressad/uppvarvad av miljöombytet (vilket farsan även påpekade) sen var det bara att finna sig som vanligt i att det är mycket som är på ett sätt som jag önskar att det inte vore, men inte kan göra särskillt mycket åt.....saker som är väldigt påfrestande och tar mycket tanke/känslokraft av mig! :(
Var nog där emot lite lättare än vanligt (delvis) att åka och träffa morsan faktiskt, vilket delvis berodde på att hon inte blandade in snack om Jesus i en massa som hon vanligtvis gör....djupt troende som hon är...
Har som vanligt inte haft för mig något särskilt mer än att ta de obligatoriska promenaderna och bläddrat i lite tidningar förutom en liten utflykt till en avlägsens släktings gamla gård som han brukar vara på under sin semester...en gård jag aldrig tidigare har besökt.
Var väl ok där, även om det var lite långtråkigt.....föreslog därför att vi skulle ta en promenad och kolla in kyrkan som låg någon kilometer bort...
Efteråt sa släktingen " Det var väldigt innovativt av dig att föreslå att vi skulle gå dit, det har aldrig någon föreslagit tidigare"
Eheee...precis som om det vore så speciellt?!? Oj liksom ;)
Har klippt långt jobbigt gräs i den rätt stora trädgården hos farsan också, huuu vilket göra!
Verkligen tur att jag inte visste innan hur jobbigt det skulle bli, för det var trögt och tungt som tusan!
Svettades som en gris och var alldeles yr och vidrig efteråt.
Ett jäkla styrkepass var det och en väldig påminnelse över att jag behöver få upp styrkan i kroppen, särskillt då överkroppen.
Kändes som om jag skulle få ryggskott m.m. dagen efter...
Klarade mig tack och lov från det, men blev där emot skinnflådd på ett ställe på ena handen som har svidit och bråkat som tusan i flera dagar tills det nu börjat läka lite tack och lov :)
Alltid skönt att vara tillbaka i Stockholm i min egen lägenhet där bara jag bor och mina egna regler gäller...
Närheten till allt, att kunna vara lite mer anonym (känner mig utstirrad som om jag vore någon kändis i hemstaden typ) ja, lite så....även om det känns väldigt konstigt och tomt att komma tillbaka på ett jobbigt sätt också....
Nä, nu ska jag lägga mig på min gamla spikmatta som jag inte har använt på en evighet nu....hoppas på att nacken och axlarna ska kunna slappna av lite och göra lite mindre ont!
♥ Vi ses en annan dag, ha det bra! ♥
Yrsel
Redan innan jag hade klivit ur sängen idag märkte jag att jag var yr och inte blev det bättre av att ha klivit upp och kommit i rörelse :(
När jag lutar mig framåt eller bakåt blir det dessutom sämre...
Det är ju möjligt att det handlar om spänningar runt nacke/axlar...är ju inte särskillt omöjligt...
Men det är läskigt och jag blir rädd att jag ska svimma idag eller att det är någon typ av farlig yrsel som beror på något sjukdomstillstånd eller så....
Usch!
Jag är ju egentligen van vid yrsel, eller var kanske man ska säga?!?
Första gången jag drabbades av yrsel var jag runt 16 och det var extremt jobbig yrsel av snurrvariant..
Allting snurrade runt mig och jag var tvungen att lägga mig ner i någon timma medan det fortsatte snurra men blev väl bättre efter ett tag antar jag?!?
Troligtvis handlade det mycket om mina ätstörningar/svältperioder/träningsmani i kombination med spänningar i nacke och axlar då...
Senare har jag inte haft den läskiga snurryrseln, men där emot en jäkla massa av annan yrsel under många år vilket har varit väldigt påfrestande eftersom det gjort att jag blivit mer rädd, fått mer katastroftankar/känslor och ångest av eländet.
Hoppas verkligen att det är kortvarit nu!
Dagen har ju bara börjat!
Ljuga mera!
Yes! I dag ljög jag....jag kom verkligen i håg att ljuga!
Det här är ovanligt, jag är nämligen dålig på att ljuga och jag har behov av att ljuga ibland.
Speciellt i sammanhang som detta, vilket händer då och då....
I allafall så var det så här:
Jag har precis ställt mig på perrongen för att invänta ett pendeltåg och påbörjar ett viktigt Sms när en utländsk snubbe kommer fram till mig och säger något i stil med: Hej kan jag få prata lite med dig?
Jag säger att jag är upptagen och måste skriva ett Sms.
Han- I can wait
När jag är klar säger jag- Var det något särskillt du ville?
Han- When I saw you I noticed that there where something special about you, your beautyful, your beautyful slim body....
Sen undrade han om vi kunde bli vänner...
Då då DÅ!!!
Ja, då kom jag på det geniala och svarade:
- Min kille är väldigt svartsjuk, så det går inte så bra!
Sen frågade han lite om hur länge vi hade varit ihop, om vi bodde i hop, vart jag bor...
Jag LJÖG, LJÖG, LJÖG!
Vi bor i hop, har varit i hop i 3år, till och med gatan jag sa att jag bodde på var ett bra val, nämligen gatan som en gammal kompis jag har brutit kontakten med bor på ,så chansen att jag skulle befinna mig på den gatan om han skulle börja hänga där är minimal :)
Som vanligt gav sig inte snubben ändå (har varit med om det ganska många gånger tidigare tyvärr)
Så det babblades lite allmänt om annat och han klev på samma pendeltåg och innan jag klev av så frågade han ändå om han kunde få mitt nummer, om vi kunde bli vänner...
Jag sa åter igen att det inte funkar eftersom min kille är så svartsjuk ...han såg besviken ut...
Sen var det adjöss, och han åkte tack och lov vidare!
Puh!
I normala kommer jag ju inte ens på att jag kan blanda in en pojkvän i det hela och så....nu hoppas jag verkligen att jag kommer i håg att agera likadant nästa gång något sådant här händer!
Dåligt samvete har jag, inte för att jag ljög men för att jag dissade honom och för att jag tycker synd om honom.
Ja, så känns det alltid efteråt när någon har tagit kontakt så, särskilt om de har utländskt useénde (speciellt mörkhyade) och inte har bott i Sverige så länge, eftersom de ju ofta har svårt att skaffa vänner.
Samtidigt kan ju inte jag bli vän (oftast vill de ju mer än så...)med dem bara för att det är synd om dem och jag egentligen inte vill....
I går kväll var det en snubbe till förresten....(en svensk)
Fast han hann det inte gå så långt med och jag klarade mig bokstavligen springande ur situationen.
Bussen kom precis i rätta sekunden och räddade mig :)
Fast snubben kom och ställde sig med cykeln vid bussen och vinkade åt mig och jag vinkade adjö ;)
Låter det som om jag är populär?!?
Om sanningen ska fram så har jag känt mig omåttligt populär den här våren/sommaren...
Så himla mycket positiva blickar från killar och män har jag nog aldrig varit med om i hela mitt liv faktiskt!
Det känns märkligt, jag har ingen aning om varför?!?
Är 33 år min attraktivaste ålder enligt snubbarna eller vad?!?
Skumt är det!
