Tankarsombankar

Som vanligt skäms jag när jag har skrivit om hur jag känner, hur hopplöst det är, hur rädd jag känner mig o.s.v.

Blir så trött på det!!!

 

Har väntat 2-3 år i kö för att få gå hos en privat traumaterapeut som bland annat jobbar med Somatic Experiencing (SE-terapi,en form av traumaterapi som utgår i från kroppen) en metod som jag tror mycket på och som jag har testat kort för några år sedan hos en väldigt knepig terapeut, trots att terapeuten inte var lämplig som terapeut (tydligt att hon hade för stora problem själv för det) så upplevde jag ändå att metoden var bra.....

 

Hur som helst så ska jag börja i detta i början av april och borde ju känna mig både lättad och glad att jag äntligen får börja hos henne efter den långa väntan, men nä jag känner mest ångest och hopplöshet ändå. Jätterädd att det är för sent för mig att någonsin kunna få må bra, att jag är ett hopplöst fall, att hon inte ska kunna förstå mig, se helheten och även hon tycka att jag är hopplös.

 

Vet ju inte hur det blir med traumamottagningen som jag är i kontakt med nu och eventuellt ska få gå i EMDR (traumametod) hos , får ju hur som helst vänta i upp till ett år på att börja där OM det blir så att jag får börja där. Är rätt säker på att jag även skulle behöva detta, men känner mig jättestressad över att allt kommer i princip samtidigt så här, kan ju inte gå i båda metoderna samtidigt så vitt jag vet....Kan ju verka som ett lyxproblem......hm......

 

 

Kanske berättar jag mer än vad jag har gjort tidigare i bloggen nu?!?

Jag vet inte, för jag minns inte hur mycket jag har berättat...

Men det finns ju säkerligen mycket jag inte har berättat tidigare och kanske kommer jag att fortsätta med det om det känns givande för mig.

I bästa fall är det även någon mer som får ut något av det jag skriver...

En av sakerna som känns extra skrämmande och aktuellt nu är det här med krig, Ryssland, Ukraina, försvarets förstärkande av Gotland och drönarna som flugit över alla tre av våra svenska kärnkraftverk!!! (ryska drönare antar jag?!?)

Min mamma som är djupt kristen och så har varit sedan jag föddes ungefär (hon har befunnit sig i de extrema kretsarna som Livets ord) har under tonåren skrämt upp mig rejält med bland annat fruktansvärda framtidsprofetior om krig i Sverige under den yttersta tiden då allt ska bli fruktansvärt i världen (innan Jesus kommer), exakta platser där det ska bombas och annat hemskt ska hända o.s.v. Hon gav mig även den här boken som jag önskade att jag aldrig hade läst:: https://www.adlibris.com/se/bok/synen-9789179995652

Allt detta har funnits med mig mer eller mindre hela tiden sedan dess och bland annat var en stor anledning till att jag blev mer eller mindre tvingad av psykiatrin att börja med antidepressiva för första gången när jag var 20 fast jag var helt emot det (de hotade med att jag inte skulle få gå i terapi annars) eftersom skräcken för krig var så stor att jag ofta vaknade på nätterna med panik när jag hörde flygplanen som flög över lägenheten där jag bodde på den tiden. Trodde att det var krigsflygplan och att det var kört för att kriget kommit till Sverige.

Känner mig bitvis skräckslagen för att det snart kommer att bli krig i Sverige nu och säkert är jag inte ensam om det även om de flesta inte är uppväxta med sådana skrämmande framtidsprofetior. 

 

Råkade precis på den här skrämmande länken i en facebookgrupp jag är med nu också, även detta handlar om sådant som min mamma har skrämt upp mig med och skrämmer skiten ur mig när jag läser detta: 

 

Orkar verkligen inte med den här himla skitvärlden!!!

Att finnas till känns outhärdligt.

Alla mina problem är för stora och många.

Ett gigantiskt olidligt kaos som tycks omöjligt att reda ut.

Så fruktansvärt ensamt och hopplöst.

Känner mig så övergiven och osedd, av allt och alla.

Övergiven av livet.

Känner så mycket skräck på grund av allt som har varit och känner så mycket skräck inför framtiden.

Jag orkar egentligen inte finnas till över huvud taget, inte en enda dag till....

Men skräcken är för stor för att försvinna

Hopplöst!!!

 

 

 

Hej hej på dig om det finns någon som läser?!?

 

Ja herregud vad länge sedan det var jag skrev här! 2018 skrev jag här sist! Kommer jag ens att fortsätta skriva här efter detta inlägg?!? Jag vet ärligt talat inte även fast jag har tänkt det.

Borde kanske skaffa en ny blogg om jag ska fortsätta blogga egentligen?!? Eller inte eftersom det ändå kommer att bli någon slags följetong på det som har varit tidigare.....

 

Hur som helst behöver jag skriva av mig och få ur mig så mycket skit som möjligt eftersom jag inte har någon psykkontakt att prata med över huvud taget sedan ett år tillbaka.....Avslutade nämligen den som jag hade, hon som har skadat mig mer än stöttat mig...hon som jag aldrig ville gå hos i från början. Blev ju övertalad av den underbara kvinnan jag bara fick gå hos kort innan henne. Jag avslutade henne abrupt efter att jag börjat inse att det verkade vara gaslighting som hon utsatte mig för.

 

Efter ett möte på psykiatrin blev jag i stället remitterad till en annan psykiatrimottagning där jag fått träffa en läkare som faktiskt har lyssnat på vad jag behöver för hjälp och själv föreslog att hon skulle skicka en remiss till en traumamottagning som jag blivit remitterad till av den förra psykiatrin (där den läkaren bland annat skrev en helusel sammanfattning av mig och varför jag skulle gå där) men blivit nekad till. Skrev även en självremiss dit som blev nekad på grund av att jag skulle bli vidareutredd först på min mottagning bland annat, något som de inte ens var intresserade att göra. 

 

Nu väntar jag hur som helst på att eventuellt få gå på traumamottagningen, har varit på ett samtal och ska på ett till om ett par veckor.....Sen får jag reda på om jag är välkommen och om den behandlingen de kan erbjuda är något som jag kan tänka mig. Vill framför allt gå där för att de kan erbjuda EMDR-behandling. Skulle vara underbart om jag fick gå i det om det kunde hjälpa mot mina barndomstrauman som förstör livet dygnet runt för mig och till och med påverkar mig värre ju fler år som går.

MEN, jag måste först vänta 6-12 månader på grund av kö!!! Suck! Under den tiden har jag fortsatt ingen psykkontakt.

 

Önskar så att jag kunde skriva att jag mår bättre fysiskt som psykiskt och att livet verkligen har blivit bättre sedan jag skrev här 2018, men nej det har det inte......                                                                Hoppas så på ett gott nytt år som faktiskt blir bättre och leder framåt......

 

GOTT NYTT ÅR!