I dag var den värsta gången av alla hos min nya psykkontakt.
Hon blev förolämpad och arg på mig för att jag berättade om min osäkerhet angående att jag ju inte vet om hon tror mig, tar mig på allvar och sådant angående hur jag mår och har det.
Något som jag för övrigt förklarade att det grundar sig i de erfarenheter jag har från livet och psykiatrin sedan tidigare.
Att hon blev arg på mig så och tog det så personligt gjorde ju bara att jag känner mig ännu mer otrygg och rädd för henne. Sådant sätter sig väldigt hårt hos mig, glömmer aldrig sådana saker.
Grejen är ju ändå att jag måste kunna berätta hur jag känner så att hon förstår hur jag har det och fungerar så att hon kan hjälpa mig med det.
Att hon dessutom sa att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig kändes riktigt riktigt hemskt att höra.
Bidrar ju bara till ännu mer skräck hopplöshet och förtvivlan hos mig.
Hon menade visserligen att vi tillsammans måste komma fram till hur jag ska bli hjälpt.
Känns som att det blir en massa missförstånd mellan oss mest hela tiden också, sjukt jobbigt och inget jag faktiskt är van vid.
En annan grej, jag bad för ett par gånger sedan om att få hjälp med lite bättre rutiner och sätt att få i hop mina dagar på, så vi gjorde som ett litet dagsschema, en ungefärlig mall som jag ska försöka hålla mig till (är ju så himla lätt att jag fastnar i grejer alldeles för länge och inte får andra grejer gjorda, skjuter på lunchen, skjuter på hela dagen o.s.v. som gör att jag mår ännu sämre än vad jag skulle behöva göra)
Pratade även lite om det i dag och hur det har gått med det och jag sa ju som det var att det ju inte bara är att hålla sig till det hur lätt som helst och att vi behöver jobba vidare med hindren och så och att hon väl förstod att det var så.
Men det hade hon inte förstått heller utan verkade tro att jag bara kunde få in det på egen hand hur som helst.
Ibland (ofta) känns det nästan som att hon tror att jag bara kan läsa en självhjälpsbok och göra det som står själv.
Hon måste ju ändå förstå att det inte är så, annars hade jag ju inte suttit hos henne liksom.
Känns som en sådan himla förlust att ha förlorat min förra psykkontakt verkligen, hon kommer ju också på tal mellan oss för övrigt, känns som att hon tar illa vid sig av det också för att jag saknar henne och det sätt vi började att jobba på.
Blir att hon säger saker i stil med "Jag är inte X och jag jobbar inte likadant som henne, nu är det mitt sätt som gäller!" , hon låter dessutom väldigt bestämd och som om hon vore arg när hon säger det.
Hur sjutton det ska fungera mellan oss och hur hon ska kunna hjälpa mig har jag väldigt svårt att se. :(
Hur länge ska jag tvingas sitta kvar i ett rum på psykiatrin och storgråta och hyperventilera efter varje gång jag har träffat henne egentligen? För att sedan fortsätta så i tre dagar efteråt fram och tillbaka genom dagarna....känns helt outhärdligt!
Känns som att hon hatar mig och inte vill träffa mig över huvud taget igen nu för att jag är för svår för henne......