Tankarsombankar

Ja,oj oj, tiden går läskigt fort och redan i morgon är det första dagen på 2012!
Hoppas verkligen att det blir ett år där det går framåt, händer bra grejer och att terapin äntligen ska funka när vi börjar på nytt i Februari...fortsätter ADHD-gruppen tills dess.
Fortsätter även det nya året med att bland annat kämpa med socker/chokladberoendet, eller ehumm...utmaningen (så ska man ju formulera sig så att det låter lite positivare ...;) att sluta eller i allafall dra ner rejält på...
Men även försöka variera kosten lite bättre och få till att laga lite nya maträtter.
Vad har ni för mål nästa år? Nyårslöften?  
Önskar er alla väl och Ett Riktigt Gott Nytt År!

* Kramar *

Hihihiii! Jaaaaaaaaaaaa!!! :)
Det här trodde jag aldrig skulle hända mig faktiskt, men jag önskade att det skulle typ....
Jisses alltså!
Jag var på Systemet i dag för extrema ovanlighetens skull (kan man skriva så?!?),i allafall så satt det en tjej i kassan som var i min ålder och när jag skulle betala sån studerade hon mig väldigt...
Så jag sa: Ja, du ser väl så klart att jag är över 20 (hade glömt att det var 18-års gräns)
Hon: (tveksamt) Hur gammal är du då?
Jag: 32, i din ålder väl?!?
Hon: Nä, jag var osäker för du ser ju väldigt ung ut, jag är 30...tycker du att jag ser så gammal ut?!?

Så....att kunna bli tagen för 18 år hade jag verligen ALDRIG trott att jag skulle kunna bli tagen för, är ju banne mig nästan 15år yngre än jag är!!!
GLAD GLAD GLAD!!
Jag som går runt och tror att folk tycker att jag ser ut som om jag är typ 10 år äldre än jag är, ja det är så jag har tyckt om mig själv på sistone i allafall..
Har tyckt att jag ser skitgammal och sliten ut med världens rynkor under ögonen o.s.v.
Uppenbarligen överdriver jag en aning då ;)
Det här behövde jag verligen höra i allafall!
Där emot är jag rädd att hon tog illa vid sig eftersom jag antog att hon var i min ålder, ja beroende på att hon svarade : Tycker du att jag ser så gammal ut?
Hoppas verkligen att hon inte tog illa vid sig!

Ha en bra dag på er nu vare sig ni firar Alla hjärtans dag eller inte!
Singel?!? Skäm bort dig själv med en present eller härlig upplevelse vet ja!
Får se om jag kommer på något bra till mig själv?!? En bukett tulpaner kanske?!?
*Kram*

Mycket bloggande blir det inte :(
Men det är som vanligt mycket som snurrar...
En himla massa runt självmordsbombaren, nya terrordåd och så....
Rädd och vill helst inte vara på stan överhuvudtaget...
Bor ju trots allt i Stockholm och var på stan en timma innan självmordsbombaren sprängde sig i samma kvarter.
Syrrans närmsta vän hade oturen att gå förbi och såg honom ligga där precis efter att de hänt.
En sak är säker, hade jag bott i en annan stad hade jag inte varit lika rädd och påverkad.
I morgon måste jag åka igenom stan och vara där eftersom "Silvret" är där.
Fast jag är nog mest rädd över att åka till "hemstaden" över julen...
Centralstationen är ju en solklar plats för bombdåd :(
Känns ju helt sjukt det här, overkligt!
Eller vad tycker ni?

Min styvfarsa dog i fredags på sjukhuset efter en operation av tarmvred.
Fick reda på det här i måndags kväll via min bror som hade fått ett meddelande på sin telefon av mamma...
Ringde mamma i går, hon verkade ok...men vad vet man?!? Man kan ju vara i chock/avstängd den första tiden efter att någon dör....
Själv vet jag inte riktigt var jag befinner mig känslomässigt i detta just nu....
Har typ inte känt något förrän i dag mer än skuldkänslor för att jag inte har känt något särskilt...
Har väl inte riktigt tagit in det?!?
Sen stod jag ju inte min styvfar särskilt nära...
Har aldrig bott med honom och de senaste tio tolv åren har vi ju bara setts några gånger på sommaren och vid juletid när jag har åkt till min "hemstad" och hälsat på .
Han har aldrig varit någon extrapappa åt mig...
Död är ju alltid jobbigt hur som helst....

Återkommer väl mer om detta, vet inte vad jag ska skriva mer nu ändå?!?

Samtal mellan tre överklasskillar i 18-20-års åldern på bussen igår....

Först avhandlas diverse om den ena killens ev plattångade hår som visar sig vara rakpermanentat...
Sedan kommer de in på den ena killens släkting som är pastor.
Den rakpermanentade undrar om det är typ som att vara prälle?!? (präst)
Typ blir svaret.
Rakpermanentade - Är han Kristen då eller?
Kille nr2 - typ
Rakpermanentade - Lite som påven då?!?
Tredje killen - Nä, påven är ju värsta världskändisen.
Rakpermanentade - Finns det någon påve i Sverige?

Har tack och lov för mig att någon av de andra killarna hade nog kunskap att svara nej på det i allafall!
På tal om detta så var det en tjej i min klass som killarna trackade en gång när vi gick i 6:an och frågade om hon visste vilken stad som var Sveriges huvudstad, hon kunde inte svaret på det!!!
Well...jag undrar verligen hur det har gått för henne sen...

Nu så, si så där hundra år senare gör jag ett försök till svar på era reaktioner ang mitt senaste ADHD-inlägg!
Förstår att det här med diagnoser och mediciner rör upp, det gör det ju sannerligen för mig med.
Well, håller med om att det verkar gå trender i psykologi/psykiatri, men även inom somatiska sjukdomar och inom det mesta tycker jag.
Jag kan tänka mig att det lätt blir så när någon/några diagnoser just får större uppmärksamhet och är relativt ny eftersom både vanliga människor och vårdpersonal just då blir mer medvetna och insatta i den, vilket ju så klart är bra men även kan gå till överdrift.
Hur som helst, för min del var det ju faktiskt så att jag såg ett tv-program om kvinnor med ADHD och just därför fick upp ögonen betydligt mer för diagnosen och förstod att det jag hade trott om diagnosen och hur folk som hade den inte stämde med verkligheten, ja i allafall inte på kvinnor.
Den mesta forskningen och den mesta uppmärksamheten runt diagnosen handlar ju som vanligt om män :(
Det är ju mer på senare tid kvinnors ADHD har uppmärksammats mer och just att det skiljer sig...för hur många förknippar inte ADHD med stökiga/bråkiga killar i skolan???
Well, i tjejers/kvinnors fall är beteendet oftast det motsatta.

När man väl ställt diagnosen så finns det olika sätt att gå till väga.
För en del (oftast äldre antar jag?!?) så kan det vara en lättnad att bara få en förklaring på de problem och beteenden som man har haft i hela livet och  att det faktiskt inte är ens eget fel, att man inte bara kan skärpa sig hur som helst som en del säkert tycker och många säkert har mött människor som har sagt åt dem, förhoppningsvis har de redan lärt sig att leva med det och hittat lösningar som funkar relativt bra för dem, eller så börjar de medicinera och känner kanske känner att de för första gången i sitt liv kan fungera mer normalt, klara saker mer som andra och ta tag i sitt liv på ett sätt som de aldrig lyckats med hur hårt de än har kämpat för det tidigare.
Sen finns det ju en massa grejer man kan tänka på och testa för att få ihop livet bättre, det är ju lite induviduellt eftersom alla inte har samma problem och behöver samma typ av hjälp.
Det här läste jag i allafall någon stans (glömt var tyvärr..)

Behandling
Man kan underlätta vardagen för den som är drabbad. När det gäller barn och ungdomar kan man behöva anpassa skolmiljö och pedagogik, träna sociala färdigheter och utbilda föräldrarna i att bemöta sitt barn på ett konstruktivt sätt. Det kan också bli aktuellt med medicinering, i första hand med centralstimulerande läkemedel i låga doser. Läkemedlen ökar förmågan till uppmärksamhet och koncentration och gör det lättare att kontrollera impulser och överaktivitet.
En vuxen med adhd kan förutom behandling med läkemedel också behöva hjälp med att strukturera och planera sin tillvaro för att få vardagen att fungera. Här kan en arbetsterapeut vara ett bra stöd, liksom även vissa tekniska hjälpmedel som gör det lättare att hålla tiden och komma ihåg sådant som måste göras. Från kommunen kan man få praktisk hjälp med vardagssysslor som att handla eller städa. Ett annat exempel på stöd är anpassning av arbetsplatsen. Psykoterapi, i första hand kognitiv beteendeterapi KBT, kan enligt vissa forskningsstudier förbättra förmågan till problemlösning, planering och organisering av tillvaron. För att terapin ska fungera är det viktigt att terapeuten har kunskaper om adhd och kan anpassa behandlingen efter patientens speciella förutsättningar, till exempel ett nedsatt arbetsminne.
Vet även att det finns speciella ADHD-enheter där man kan få hjälp.

Attention Defict ja, visst är det så att jag på ett sätt har för mycket ”attention” och att det verkligen ställer till problem.
Hmm, hur ska jag förklara nu då, vill gå in mer på det här men hittar inte alls orden just nu :(
Ellen, om du vill så får du gärna ta några exempel så att jag hittar tillbaka till det här lite lättare :)
Hur som helst, i det här fallet syftar man på lättdistraherad och har svårt att koncentrera sig på saker och ting och det stämmer absolut på mig i alla fall.
Jag är/blir lätt väldigt splittrad och har väldigt svårt att koncentrera mig på en sak i taget vare sig det gäller samtal med andra människor eller saker jag ska ta tag i hemma, det är så mycket som försigår samtidigt att det blir väldigt svårt.
Kan vara något jag ser, hör eller vad som helst som gör att jag tappar fokus totalt på det jag höll på med och inte kan släppa det nya som dök upp, det låser sig liksom...eller ja, jag vet inte hur jag ska förklara.
Tycker att jag är rätt dålig på att förklara saker, jag vet i skallen oftast vad jag vill ha sagt men sen när jag ska få ut det så blir det inte alls lika bra..och jag har fått höra att jag skulle passa att vara lärare av ett par människor i ett kurssammanhang som arbetsförmedlingen hade en gång...
Vilket skämt!!!

Visst, jag håller med om att prata fort, vara uppskruvad o.s.v.  inte alls behöver ha att göra med ADHD eller ADHD/ADD, var nog mest den tolkningen tjejen på Silvret gjorde när vi möttes första gången, eller så var det något annat?!? Jag vet faktiskt inte?
Så kan man ju absolut vara som person eller helt enkelt beroende på stress/ångest eller av andra känslomässiga skäl än just ADHD/ADD...ja, man kan ju vara manodepressiv till exempel...om man nu ska dra in ännu fler diagnoser i detta ;) Nä, vi lämnar nog det nu.

Well, beträffande Assar så blidde det ingen neuropsykiatrisk diagnos över huvudtaget faktiskt, så nu kan jag i alla fall släppa det.
Sen tycker jag definitivt fortfarande att det är oseriöst att göra en utredning på någon med så pass många starka mediciner som han har, jag tror inte att man kan se igenom medicineringen särskilt väl när någon har gått på medicineringen i många år.
Tog för övrigt upp det i veckan när jag träffade Neuroläkaren, han sa att det så klart är svårt att se igenom medicinering men att det för det mesta går om man är skicklig (ja, något sådant svarade han)

Sen det här med vad som är rätt och fel ...hur man är som människa, vad som accepteras av samhället som rätt eller fel ...
Att medicineras eller/och behandlas för att man kanske inte passar in i "mallen" det är ju ett väldigt stort ämne som både är tänkvärt och viktigt.
Det skrivs helt klart ut läkemedel i onödan (fast det gäller ju även somatiska sjukdomar) både fel läkemedel och till fel personer..
Många gånger skulle andra åtgärder vara bättre som kost, motion eller något annat.
Men samtidigt är det bra att läkemedel finns, för trots allt så räddar de människor eller i allafall hjälper många.
Sen att läkemedelsbolagen och andra vill tjäna pengar på folks ohälsa, ja det är ju riktigt riktigt vidrigt och ett stort ämne som är både tänkvärt och jätteviktigt det med.

Puh....det var lite om detta i allafall!!