Tankarsombankar

På grund av hur krisigt mitt liv har varit och fortfarande är och  hur hemskt jag mår blev det tyvärr  så i alla fall :( När man verkligen känner att nu får det banne mig vara nog, jag behöver all ro o världen jag då blir till och med min egen lägenhet ett ställe att bara känna panik av att bo i och rädsla för att ens andas!

Flyttade sängen och där visade det sig vara fullt med en massa svartprickigt mögel på tapeterna.....läste på om svartmögel och fick panik över hur farligt det är att andas in, skadar hjärnan, hela nervsystemet, oavsett var i sin lägenhet el hus man befinner sig finns det i luften och skadar en o.s.v. sen en massa om hur viktigt det är med en riktig mögelsanering som bland annat innebär ordentlig luftrening med en speciell maskin.

Fick vänta en hel månad innan någon ens kom och gjorde något eftersom han gick på semester efter att ha tittat på det!

("Flydde" i panik till min brors lägenhet i 10 dagar kort där efter när han var bortrest)

Det enda som gjorts är att tapeten har rivits bort på det drabbade området, han har strykit på en mögeltvätt som ska vara jättegiftig och sitta kvar i väggarna så att man andas in skiten även en lång tid efteråt enligt vad jag har läst, finns ofarliga mögelmedel som ska vara lika effektiva, men nej då det använde inte han.

Jag nämnde det för gubben, det kände han inte ens till, han körde alltid med Alcro.

Sen tapetsering, klart!

Hur sjutton ska jag kunna känna mig trygg med att möglet en är borta?!? Inte växer till sig igen?!? Att andas in det där giftiga medlet i väggen o.s.v?!? Känner mest att jag vill flytta här i från liksom ....

 

Mitt i den här paniken var ju dessutom den sista gången med min terapeut som jag har gått hos  i 10 år!

Riktigt jäkligt att deala med all separationsångest och alla fruktansvärda känslor gällande det dessutom, har ju kämpat med det jättelänge redan och mår fortfarande hemskt över det, att den enda människan i mitt liv som faktiskt har förstått mig och sett mig på den nivån som hon gjorde har försvunnit känns verkligen riktigt fruktansvärt och ännu tydligare nu när det har blivit höst och jag är van att gå tillbaka till henne efter hennes semester.

 

Har ju börjat hos en ny person nu, vilket är jättesvårt, utmattande, skrämmande o.s.v.

Har träffat henne ca 5 gånger nu.

Hon vill väl förstå mig men hon gör inte det, hon tycker att jag har en för stark fasad, jag vet ärligt talat inte vad hon förväntar sig?!? Att jag ska sitta där och skrika, storgråta och hyperventilera (sistnämnda gör jag i princip dagligen hemma ju) och "bevisa" allt jag berättar om så att hon ska kunna "se" allting skittydligt?!? Ska det verkligen inte räcka det man säger?!?

Känner mig jättepressad av henne.....

Samtidigt säger hon hela tiden att jag ska ha med mig tanken "Jag gör så gott jag kan" gällande mitt liv, mitt kämpande....

 

För att sammanfatta hur allt är och har varit (så klart mer än detta...) så är stress,rädsla,skräck och panik huvudorden.

Är så fruktansvärt less på att livet bara är en kamp och att jag bara överlever livet utan att kunna leva det, är så fruktansvärt rädd för att det aldrig ska bli någon ändring på detta!!!

 

Ja, det var mitt försök till en ny början på bloggandet det......

 

Hoppas att ni har haft en bättre sommar än min.

 

♥ Kram ♥

---