Aldrig bara bra och okomplicerat!

Fin solig vårdag, första dagen med solhatt (hade jag behövt tidigare, men var tvungen att köpa en ny eftersom jag tappat bort den jag köpte förra året!!)
Frihet var känslan med hatt för en gångs skull, vilket beror på att jag för det mesta inte har kunnat vara ute något på dagen förrän eftermiddag/kväll på grund av min solkänslighet på ett tag nu.
 
Har varit hos en sjukgymnast som arbetar med Feldenkrais i förmiddags, jag har inte nämt förut att jag slutligen hittade en att gå i Feldenkrais hos och kom mig för att ta tag i det som jag så länge velat efter att jag fick en så bra upplevelse av det när jag testade det några gånger för ca 11 år sedan (kunde tyvärr inte fortsätta då av olika skäl)
Fick beröm för min hy av henne, hon tycker att jag har så fin hy! :)
Kul att någon tycker så klart, men samtidigt blir jag rädd av att höra det eftersom jag blir så rädd att huden ska bli dålig! (Man blir ju inte yngre och fräschare med åren precis och jag håller ju inte med henne om att min hy är så fin heller)
Berättade vad jag använde för något till min hy (Solrosolja rengöring, marulaolja insmörjning) och hon blev intresserad av Marulaoljan själv.
 
Det visade sig att hon använde Dr hauschkas rosenkräm, men sällan tvättade ansiktet (vilket hon ursäktade lite och sa att det väl inte var så bra egentligen, men att hon ofta glömde det!??) så det var ju långt i från Dr Hauschkas egen filosofi som menar att grunden till en fin och välfungerande hy är just rengöringen som ska göras morgon och kväll....
Hon har hur som helst rätt fin hy.
Alltid intressant att höra om hur andra gör med sig hy hur som helst! :)
Mer om Feldenkrais skriver jag en annan gång...
 
Tog en promenad längs vattnet efteråt och blev stående pratandes med två hundägare, sen gick den ena och jag blev kvar ett bra tag med den andra, en skitsnygg och jättetrevlig kille som visade sig vara sjukskriven för utbrändhet.
Honom pratar jag gärna med igen :)
Efteråt kände jag mig dock så himla hopplös,liten och rädd, ledsen, fejkad och blev så himla självkritisk på en himla massa sätt.
Hopplös p.g.a hur hela min livssituation ser ut med alla hinder som finns hur jag än vrider och vänder mig (blev ju särskilt smärtsamt att höra om att han som utbränd fortfarande kunde träna och det mycket till och med, när man som jag inte har kunnat göra det överhuvudtaget sen det small åt helvete för mig för ca 12-13 år sedan, saknar det så oerhört och skulle verkligen behöva kunna det både psykiskt och fysiskt)
Liten och rädd känner jag mig oftast, men det framträder så mycket mer i vissa lägen.
Det är som att en del av mig fortfarande är ett litet barn och att då prata och agera som vuxen person kan kännas så fel, jobbigt och fejkat efteråt (självklart inte så att jag skulle vilja prata med folk och agera som att jag vore ett barn i stället) och gör även att det känns som om jag är jätteledsen och liten inombords. Känns som att nästan alla andra är mycket mer vuxna än jag.
 
Självkritiken då, ja, den finns det ju alltid mycket av också.
Tänke saker som: Han tyckte säkert jag var ful, hade ful sunkig klädstil (trivs verkligen inte att gå i "mysbyxor" utomhus och gör det aldrig annars heller, men det var p.g.a att jag behöver ha det på Feldenkraisen (jag kan inte ha tunna byxor a´ la träningstights till exempel) och att jag såg tantig och löjlig ut i min solhatt...
Att det är tur för honom att han inte känner mig och vet hur fucked up jag verkligen är, då hade han säkert inte velat prata med mig alls.
 
Han pratade i ett sammanhang om en tjej han hade dejtat och då blev jag rädd för att han skulle fråga om vi skulle ses igen, men eftersom han inte gjorde det tog jag det som en bekräftelse på att han aldrig skulle vara intresserad av någon som mig.....
 
Är så sjukt trött på att ingenting någonsin bara kan vara bra och okomplicerat!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0