Tankarsombankar

Det ser tyvärr ut att bli en väldigt mörk jul för min del i år (kan inte stoppa tårarna när jag skriver detta ens)

Blev väckt tidigt igår av en fruktansvärt ond urinvägsinfektion och en massa frossa....(sen att magen blir som att jag skulle ha ätit laxermedel eller något gör ju inte saken roligare, men det kanske är vanligt för andra med urinvägsinfektion också?!?)

Blev visserligen bättre framåt eftermiddagen...

Men sen på kvällen blev det ett helvete igen, vilket fortsatte hela natten, så har inte ens kunnat sova p.g.a. all smärta och toaspring....

Känner mig ännu mer som ett vrak i dag än igår, förutom att jag är jätterädd att det inte ska gå över snart, så lär det väl bli min första jul helt ensam (gråter igen)

Meningen är att jag skulle ha tagit tåget i slutet av veckan för att färdas i ca 4 timmar, går definitivt inte om jag har urinvägsinfektion att ta igenom det, kan inte sitta och frysa på tåget (brukar dra för jäkla kallt upp över benen på tåget) och dessutom stå och frysa när jag byter tåg på en station som alltid är iskall inomhus.

Kanske hade kontaktat vårdcentralen för antibiotika om jag inte redan hade ätit två kurer (senast 2 månader sedan) och fortfarande lider biverkningar av det.

Men nu, nej det finns inte på kartan, antibiotika kan även göra en mer känslig för nya urinvägsinfektioner, är väl troligt att det är därför som jag har fått det igen....

Urologen jag var hos rekommenderade inte ens antibiotika för urinvägsinfektion (fick ju antibiotika av henne p.g.a. en annan typ av bakterie, men som även kunde ge urinvägsinfektion..), hon tyckte att man skulle undvika det eftersom det till skillnad mot vad de flesta verkar tro går över utan antibiotika genom att kroppen tar hand om det och läker ut det av sig självt.

De flesta urinvägsinfektioner går dessutom över på en vecka (har ju inte riktigt gällt mig tidigare iallafall...)

Njurbäckeninflammation som väl är det de flesta är rädda att få om de inte tar antibiotika är ovanligt att få hur som helst.

Men får man det är det där emot antibiotika som gäller.

 

Har fått flera tips om kollodialt silver mot urinvägsinfektion m.m. och ska försöka få brorsan eller syrran köpa det till mig i morgon....

Tills dess hoppas jag att denna dagen inte ska vara på något sätt lika smärtsam som det hitills har varit, vet inte hur jag ska stå ut då, går ju liksom inte att tänka på något annat än smärtan när det är så eländigt.

---

Usch ja, har blivit riktigt dålig på att skriva, inte meningen, vill men samtidigt har jag så ont i både kropp och själ och en massa dåligt med ork och sådant vanligt i min värld.

Har dessutom befunnit mig i en värld av en massa hemskheter angående döden den senaste månaden.

Det hela startade med att min far fyllde år, hela 75 och jag blev helt chockad eftersom jag trodde att det inte var mer än 73, inte så stor skillnad kan tyckas, men det blev det iallafall för mig...

Vet inte hur många gånger jag har brytit ihop och storgrinat och liksom sett hela situation efter att han har dött framför mig som om det redan hade hänt, ja den här perioden är inte den första som jag har upplevt det så här, har levt med en väldig separationsångest i stort sett hela livet som min far tyvärr är en stor del till eftersom jag har traumatiserats av grejer han har utsatts mig för, även om det var då så blir jag lika liten och hjälplös känslomässigt fortfarande av detta när jag blir triggad av något, men det påverkar även mitt liv i sin helhet och har alltid gjort...Så less på det!

Det här har även hakat i sorg och en massa hemskt runt min hund som jag tvingades avliva för ca 13 år sedan och ännu mer runt katten jag tjatade till mig vid 9-års ålder och som vi avlivade när han var 18 för 9 år sedan (om jag rälnade rätt nu?!?)

Har varit som förföljd av plågsamma Flashbacks angående katten och den sista veckan jag träffade honom i livet, och känt en massa skuldkänslor och ånger inför vad jag tyckte att jag borde ha gjort och inte gjort då (låg dessutom sjuk i hög feber ensam i uppväxthuset eftersom min far var bortrest under den veckan)

 

Sådant, men jag har även slutat sygruppen jag gått länge, vilket känns trist, men det enda jag kunde göra nu eftersom jag har börjat en för att inte gå in på det i detalj "Gruppterapi" för människor som har varit med om upprepade trauman under livet och dess följder...

Den gruppen har bara varit två gånger, men är väldigt tuff att gå, särskillt igår....*Huh!*

Vet varken ut eller in angående gruppen än, finns en del jag inte känner igen mig i, annat jag känner igen mig i och så blir jag så rädd och förvirrad över om jag passar in där eller ej...

Det är ju inte så att alla har samma symptom och erfarenheter, men ja jag vet inte...är huller om buller i skallen av hela grejen, men jag ska givetvis snacka med min terapeut om det....

 

Så det var väl lite om läget iallafall....

---

Men mentalt både väldigt uppvarvad och väldigt låg....

Och så har jag fått röda knottriga utslag från ena axeln över till den andra och ner på bröstet (nästan som soleksem fast utan klåda) som bara har blivit värre och värre sen det började för 1-2 veckor sedan (kom EFTER antibiotikan, inte samtidigt som kuren) börjar undra om jag har fler födoämnen som jag verkligen reagerar på än citrus som jag nu mera vet reagerar tydligt på tyvärr. Kan inte ens äta en liten clementin utan att handleder och fötter börjar klia och blir röda.

Det verkar dock som att jag tål citroner skapligt av någon anledning, men inga andra citrusfrukter.

Men trots att jag inte äter citrus nu har jag klåda som tusan på ena handleden...?!?

Men det kanske kan ha att göra med Candidaifektion/svamp som man lätt får av antibiotika?!?

Har det inte lätt med sockret nu alls tyvärr, klarade 5 dagar utan socker i sträck med slut för några dagar sedan,men sen har det gått uselt....usch usch usch!

Tänk om man kunde ha något slags konto eller liknande som gör att man helt enkelt inte kan köpa mjölkchoklad, bullar och annat sockerskit!

Hade varit så bra, för att gå ut utan pengar om jag ska någonstans har jag ju testat utan speciellt bra framgång eftersom det ofta har varit så att jag har behövt pengarna...

Hmm, hmm ja....

---

 

 

En vecka efter avslutad antibiotika-kur (som jag ju inte ens vet om den tagot bort bakterierna *ångest*) mår jag hemskt.

Är helt slutkörd i kroppen och (ofta skallen också) ibland är jag så matt att jag får kämpa med att stå upp för att fixa ihop mat eftersom jag bara skulle behöva begrava mig i sängen egentligen.

Blir jäkligt ynklig och skör av detta elände och spänd som en fiolsträng i hela kroppen vilket så klart beror mycket på att jag känner mig så fruktansvärt rädd av att må så här, och rädd att det aldrig ska gå över...

Och att det påminner så fruktansvärt mycket om när jag var allvarligt utmattad och det trauma det inneburit och fortfarande innebär för mig.

Bryter i hop och grinar var och varannan dag för att det känns så hemskt och hopplöst allting....

Det finns inget värre för mig än att behöva sitta/ligga ensam hemma utan att kunna gå ut och promenera åtminstone...

Jag utan någon motion= sjunker djupare och djupare ner i avgrunden och blir sååå otroligt liten och rädd ensam och övergiven.

Har dessutom fortfarande biverkningar av antibiotikan i form av magsmärtor, extrem muntorrhet, ja även underlivet, näsan, ögonen :(

Då och då (senast i går kväll) känner jag bara att jag vill dö, orkar inte mer, står bara inte ut mer!

 

Det är och har varit en massa elände med medföljande kraftig ångest på sistone....(som det ju ofta brukar vara :( 

Fick ett brev från Urologen om att jag har en bakterie som jag aldrig tidigare hade hört talas om, googlade och läste en massa skrämmande om vad den kunde göra med hela kroppen (b.l.a. förstöra leder, nerver och muskler, göra en steril, ge hjärnhinneinflamation m.m.) 

Undrar skitmycket över om den här bakterien kan ha påverkat mig jättemycket i minst 11 år, med tanke på hur mycket besvär med min kropp jag särskillt har haft under de åren....

Men problemet är att vare sig urologen eller någon annan (verkar det som) kan tillräckligt om bakterien eftersom det fortfarande forskas på den...

Man vet inte ens alla smittvägar, men främst verkar det vara sexuellt, fast det räknas inte till könssjukdomar...

Ofta har man bakterien utan att ens veta om den eller märka av några besvär...

Anledningen till att jag inte nämner diagnosen/bakterien är för att det finns så väldigt lite om den på nätet (åtminstone svenska sidor) och att min blogg riskerar att bli en av de första träffarna vid en googling, inget jag vill.

Främst för att jag har pratat med lite folk runt mig om den och inte vill att de ska hitta till min blogg.

 

Har känt mig tvungen att äta en antibiotikakur (igen!) p.g.a. detta och rädslan för vad den annars skulle kunna ställa till med :(

Känns för j-vligt att ha behövt käka antibiotika igen verkligen, har mått uselt under hela kuren, febrig, matt, illamående huvudvärk, extrem muntorrhet m.m.)

Avslutade kuren igår, så jag hoppas verkligen att jag ska slippa må uselt i en evighet nu...

För övrigt är det inte alls säkert att bakterien är borta än då, för jag frågade en läkare på nätet som skrev att den ofta var väldigt svår att bli av med och krävde långa och kraftigare antibiotikakurer :(

*suck*

Känns för j*vligt att ev ha kvar bakterien och allt vad den kan ställa till med trots antibiotikakur....

Vet inte vad jag ska göra fram över angående det här riktigt......

 

Wow vad snabbt liksom!

Kan ju inte sitta hemma utan att kunna gå ut och må skit av urinvägsinfektion resten av livet typ....

Känns bra att kolla så att urinvägar och urinblåsa är ok och inget hinder eller annat bidragande gör att jag fått urinvägsinfektion så snabbt efter den förra och inte blir av med skiten trots en jäkla massa drickande och bra hälsosam mat, får ju dessutom disskutera eländet med ett proffs.

Fick till och med en kvinnlig urolog! :)

Vill inte gå till någon man, har varit hos en manlig gynekolg en gång och det var en väldigt konstig och obehaglig upplevelse.

Jag var ca 23 år och han kan inte ha varit mer än 30 och troligtvis väldigt ny, han rodnade till och med...nä, usch!

 

 

Har misstankar om att min lilla dos av Mirtazapin (antidepp och sömngivande) som jag tyvärr kände mig tvungen att komplettera Cipralexen (antidepp jag har sen tidigare, men sänkte för över ett år sedan p.g.a. biverkningar) med runt årsskiftet för att inte bli totalt utmattad av sömnbrist har gjort mig extra känslig för infektioner...

Men nu har jag iallafall trappat ner den och slutade helt med den igår, så hoppas att det gör susen för immunförsvaret.(och att det blir ett helvete utan den...)

 

Har rapporterats (förekommer hos okänt antal användare): 
• I sällsynta fall kan Mirtazapin störa produktionen av blodkroppar (benmärgsdepression). Vissa personer blir mer känsliga för infektioner eftersom Mirtazapin kan ge en tillfällig brist på vita blodkroppar (granulocytopeni). I sällsynta fall kan Mirtazapin också ge brist på röda och vita blodkroppar samt blodplättar (aplastisk anemi), brist på blodplättar (trombocytopeni) eller en ökning av vita blodkroppar (eosinofili).

Proverna på vårdcentralen och det gick väl bra även fast jag hade världens hjärtklappning och yrsel vilket ju inte blev bättre av att jag skulle dit på fastande mage...

Var rädd att sköterskan inte skulle få tag i något blod med tanke på hur spänd jag var (har ju varit trubbel flera gånger med det tidigare) men tack och lov gick det på första försöket! :)

Well, har inte hört något om proverna än, får väl reda på saker och ting i morgon kanske?!?

Där emot kände jag ironiskt nog av f**king urinvägsinfektionsymptom som började igår morse när jag dessutom skulle ta ett sådant urinprov.

Blir så fruktansvärt less, är ju fortfarande sliten som tusan efter antibiotikan för bara lite mer än en månad sen!

Har iallafall handlat ett Homeopatmedel idag som jag hoppas grymt mycket på.

För den som är intresserad heter det:Renes/cantharis organocomp.

Testade ett annat sist fast i alkoholösning Dr Reckeweg R18 (tror jag skrev rätt nu?!) och tyckte att det verkade hjälpa?!? Men, var tvungen att sluta med det för tidigt eftersom jag fick fasligt ont under båda revbensbågarna hela dagarna, brukar inte tåla sådant som är i vätskeform/alkoholform, men oftast ger det sig till känna med kraftig smärta i bröstet som troligtvis beror på halsbränna.

Urk och usch ja, det är bara att kämpa på.....

Hu, idag har jag iallafall satt bollen i rullning på vårdcentralen ang mina onda stela, svullna händer (som har blivit snabbt värre de senaste dagarna) och tänker inte skriva mer om det på ett tag.

Att tänka på hur hemskt det kan ligga till med t.e.x. ledgångsreumatism gör mig ju bara ännu mer panikslagen och stressad, måste fokusera på precis vad som helst utom att gå ner mig i detta nu.

Lättare sagt än gjort så klart, men jag ska försöka stenhårt för annars går jag sönder...

Imorgon blir det blodprover iallafall.....

---

 

Det jag är mest akut väldigt rädd för just nu är att jag skulle ha drabbats av ledgångsreumatism som är en väldigt allvarlig sjukdom eftersom den bryter ner kroppens leder och ofta även ger sig på hjärta och njurar till exempel.

I värsta fall blir man invalidiserad dessutom...

Det började nämligen som så för snart tre månader sedan att jag började vakna konstant med ett finger som kändes svullet/tog emot att böja på morgonen (tänkte att det kunde ha med sommarvärmen att göra)

Men sen har det fortsatt så och inte försvunnit och nu senaste tiden har jag börjat känna av det på i princip alla fingrar och även dagtid om jag inte är igång med händerna.

I morse var det värre än någonsin med smärta och stelhet :(

Usch för att gå till läkare, men nu måste jag!

Är det ledgångsreumatism är det nämligen viktigt att man får vård snabbt eftersom det kan gå för långt och man blir onödigt skadad annars.

Fast det är ju starka mediciner det rör sig om, jag som är så medicinkänslig :(

Usch! Hemskt att oroa sig för detta.

Låt det vara något som inte är så allvarligt som ledgångsreumatism för tusan!!!

---

 

När jag var ute förut kunde jag inte sluta tänka på att det kändes som om solen hånskrattade åt mig med sitt stålande.

Det mesta känns verkligen bara ännu värre när det är strålande fint väder, mörkret inombords känns ännu mörkare i kontrast mot solskenet.

Visste knappt hur jag skulle hålla ihop innan jag kom hem igen...

Väl innanför dörren började jag storgråta, hyperventilera och hacka tänder....

Snöt mig så mycket att näspiercingen hoppade ur och försvann i något snorpapper (har löst det med ett örhänge i näsan i stället)

Jag är så trött på att kämpa och att inte kunna få till ett liv värt att leva.

Så trött på all skräck och rädslor och hinder som förstör så fruktansvärt mycket för mig.

Trött på alla smärtor och andra problem med kroppen som jag inte förstår mig på och också skrämmer mig som tusan eftersom jag är livrädd för att jag håller på att bli allvarligt sjuk.

Så trött på att vara så ensam, känna mig så ensam och övergiven.

Så trött på att meningslösheten alltid finns med mig.

Jag tror att den största anledningen till att jag inte har tagit mitt liv och troligtvis heller aldrig kommer att göra det är att jag har sådan dödsångest förutom allt annat som aldrig skulle kunna få plats i en liten text så här....

Till och med datorn är skitseg, men det ordnar väl sig åtminstone efter byte av antivirusprogram.

Urk och suck!

Ja, blir ju inte så mycket vettigt skrivet när det är så här....

Sorry! :(

---

Varit hos kiropraktorn i dag och "strippat", ja, jag var tvungen att ta av mig byxorna förutom tröjan alltså...

Men för mig kändes det verkligen naket och inget som jag hade väntat mig behöva göra, vilket gjorde att det kändes ännu värre.

Har alltid tyckt illa om mina ben/lår, har alltid tyckt att de varit för feta/kraftiga och inte hängt ihop riktigt med min övriga kropp.

Den enda gången jag har känt att låren har känts ok och smalare har varit när jag har varit för mager på överkroppen, då kände jag mig som en 12-åring i kroppen typ, och var ca 23 år....

 

Var hur som helst där för min onda rygg/rumpa/ben som aldrig gått över sedan jag drabbades av den där helvetes Ichiasen/ryggskottet (diskbrock?!?) eller vad det nu var jag höll på att svimma av smärta av när det var som värst första veckan (nästan fyra månader sedan nu)

Han tryckte och bände i ryggen så att det knakade loss rejält, har ju blivit stel efter skadan, så det behövdes.

Som han sa "Det var verkligen på tiden att du kom efter så lång tid" , jo, men jag hade ju så klart hoppats på att det skulle gå över helt...

Går ju runt och blir skräckslagen när det gör ondare i rygg/rumpa och tror att jag ska råka ut för samma hemska smärta igen...

Ska iallafall dit på fredag igen, sen får vi se hur det repar sig, vad han kan göra och vad jag kan göra själv för att förbättra ryggen....

---

Så, då var jag tillbaka efter blogguppehållet igen.

Sitter just nu framför datorn och äter en vegogryta som jag väldigt ofta äter, men varierar en del.

Idag blev det Quinoa (äter det de flesta dagar),morötter, kikärtor, fetaost (inte lika ofta fetaost max 2 ggr i veckan) och en halv avokado som jag tillsatte när det var färdigt och svalnat en del, mosade ihop det hela med (brukar annars oftast vara ett par matskedar olivolja) + buljong, vitlök och svartpeppar (ofta någon matsked tomatpure´)

Efterätt: naturella färska svenska jordgubbar.

Så nu vet ni vad min lunch ofta består av...

 

Mellan måltiderna brukar jag dricka vitt ekologiskt the av hög kvalite´ som jag köper här:

I slutet av Antibiotika-kuren slog sötsuget till rejält och har sedan dess varit omöjligt att tygla, en vanlig biverkan av antibiotika, särskillt för den som har problem med sockerberoende :(

Magen mår urk, känner mig som om jag är gravid i 4:e månaden eller något, ja magen är verkligen uppblåst a´la vad kvällstidningarnas löpsedlar ständigt skriver rubriker om, den så kallade "ballongmagen".

I övrigt mår jag skit också, har extremt lite ork, benen känns som bly efter små promenader och jag har en massa yrsel och är skitspänd och ond i hela kroppen.

En massa ångest, stress, sorg över hela mitt liv och en massa nedstämdhet på det dessutom....

Dålig, oren hy har jag också fått efter antibiotikan....en kombo av att magens goda bakterier har slagits ut (äter givetvis probiotika/mjölksyrabakterier) och sockret jag stoppar i mig säkerligen...

 

Man ska leva idag, livet börjar inte i morgon, men det är inte så jäkla enkelt! :(

Ännu en sommar som har gått åt till att må himla dåligt.....

 

Hej igen! :) Hoppas att ni mår bra där ute i sommaren?!?

Viruset på datorn verkar vara borta och förhoppningsvis urinvägsinfektionen också (men Urinvägsinfektionen blossade ju upp efter en vecka utan symptom sist, så det återstår att se....)

Min dator är där emot väldigt seg nu, vilket troligtvis beror på bytet av antivirusprogram :(

Sen var det egentligen bra att jag blev utan dator, jag har nämligen sådana problem med mitt datoranvändande, blir att jag nästan jämt sitter för ofta och länge utan att egentligen få någopt vettigt gjort, känner mig fast, typ beroende och mår bara dåligt efteråt...

Det ultimata vore att bara använda datorn varannan dag dessutom.

Som det är nu känner jag mig därför rätt anti att använda min dator, vill inte komma tillbaka till den där skiten.

Har haft det så fast ännu värre tidigare också (kunde sitta uppe hela nätterna bland annat, men det var över 10 år sedan) och då skippade jag datorn i ett helt år!! Men det var ju innan man behövde den på samma sätt som nu, så det lär jag ju inte göra nu...

Well, en liten uppdatering, får väl se när jag skriver nästa gång, kan bli allt från i kväll till om fem dagar....

 

 

Jahupp, så gick det faktiskt bättre än väntat att vara sockerfri i 8 dagar :) ,vilket faktiskt är det längsta jag har klarat hela det här året...

Sen gick det tyvärr åt skogen och ett paket chocolatechipcoccies slukades på 5-10 minuter :(

Tre dagar med socker nu, men jag hoppas att jag ska fixa den här dagen utan socker och fortsätta med sockerfriheten sen.

Efter 3 veckor brukar man ju säga att man kan skapa en ny vana/bryta en ovana ganska bra, sen blir det lättare...

Men det är ju inte helt lätt att tänka sig hela 3 veckor, EN DAG I TAGET är det viktigaste att tänka för att det inte ska kännas för tufft.

 

Det var två som pratade förtroligt med varandra och pratade så tyst att de viskade.

Sen var det väl lite som det ofta brukar vara att jag tycker att folk verkar passa ihop med varandra på ett sätt som jag väldigt sällan känner med någon.

På fikat tycker jag alltid att folk inte är lika intresserade och lyssnar på mig när jag säger något som när någon annan gör det.

Känner en massa sorg och utanförskap över att jag aldrig lyckas passa in och känna mig särskillt bekväm med andra.

Undrar om det beror på att jag oftast inte blir lika personlig och utelämnande som många andra?!? (det är skillnad på att vara personlig i text som här...)

Hon har själv en familjemedlem som är alkoholist, så hon borde väl veta vad hon talar om antar jag?!?

Jag har själv aldrig tänkt mig själv som medberoende av flera anledningar, nämligen dessa:

 

Jag har tänkt på medberoende som någon som lever i ett parförhållande med personen i fråga eller att man är medberoende till någon i den familjen man är uppväxt i.

Ja, iallafall har jag väl tänkt att man bor i hop med personen i fråga....

Eller så är det som med så mycket annat, jag vet helt enkelt för lite om vad medberoende faktiskt innebär.

På samma sätt som jag har haft en felaktig bild av ADHD innan jag fick diagnosen ADHD/ADD själv och sen lärde mig en massa som jag inte hade en aning om innan.

Hmm...ska nog gå på något möte som AA har för medberoende för att se om det ligger till så och i så fall få lite råd/hjälp på vägen förhopningsvis....

---

Det är läskigt att drabbas av sådan enorm smärta att man får blodtrycksfall och både är nära att svimma och spy och precis är på gränsen till att skrika rakt ut.

Särskillt när man inte ens vet hur tusan skadan/smärtan uppstod i från början?!?

För min del började mardrömmen i fredags, då jag plötsligt fick så fruktansvärt ont med skärande knivsmärtor långt ner i ryggen/ena skinkan och strålande ner i benet att jag inte visste vad jag skulle ta mig till eftersom alla rörelser och ställningar gjorde så fruktansvärt ont.

Lyckligtvis hade jag ett paket med starka receptbelagda värktabletter (Tradolan/Tramadol, morfinliknande läkemedel) hemma som jag fått utskrivna vid ett av mina svimningar med medföljande skador sedan tidigare.

Ja, så helgen har gått i smärtans tecken..

Jag har haft ryggskott/nackspärr och diverse onda låsningar i ryggen ganska många gånger tidigare och det har givetvis varit väldigt jobbigt, men det har aldrig varit i närheten av detta hemska!

Nu är det tack och lov mycket bättre med eländet, men har i stället en alldeles förstörd mage  av värktabletterna och känner mig sjuk i hela kroppen av detta (att jag knappt kunna sova en blund gör väl också sitt) + att jag har ont i benen och knäna eftersom jag har varit tvungen att stå och gå i princip hela tiden eftersom jag inte kunnat sitta av smärta.

Står by the way fortfarande vid datorn!

Känner mig livrädd för det.

Så fort jag kan ska jag börja att göra stärkande ryggövningar (har bland annat fått sådana i från en kiropraktor tidigare) så att jag så småningom får en starkare rygg som tål mer.