Orkar inte mycket mer.....
Med risk för att verka tjatig, känns som om jag har skrivit ungefär samma sak minst 10 gånger redan...
När ska det här hemska överlevandet egentligen ta slut?!?
När ska jag få chansen att börja leva?
Jag förstår inte hur jag har stått ut så här länge?!?
Fast jag står ju egentligen inte ut heller....
Det var tillräckligt jobbigt att finnas till innan jag drabbades av den allvarliga utmattningen och allt som kom med den.
Innan kunde jag ju åtminstoneanvända hjärnan och kroppe normalt och dessutom ha ett socialt liv och intressen.
Men att sen dess ha levt i en traumatisk kris i ca 12 år som aldrig tycks ta slut.
Motgångar, motgångar , mer utmattning, mer ensamhet, ännu mer meningslöshet, ångest, skräck, hopplöshet, förtvivlan, sorg, ännu mer kroniska symptom från kroppen on and on and on......för att inte glömma fler traumatiska kriser trauman mitt i den traumatiska kris som redan pågår........
Ge mig styrka att klara mig ur det här lidandet och gör mig delaktig i ett lev värt att leva.....
Ge mig tillbaka min fungerande kropp och hjärna tack!
Idag är det dessutom strålande solsken och 15 grader varmt, då "förväntas" man ju må bra, eller bättre i allafall, men känns bara ännu värre, verkligen gråtfärdig.
Jag kan ta värme utomhus om det inte är sol samtidigt.
Jag kan ta sol om det är relativt kallt ute (och inte är sommar)
Men båda samtidigt gör allt så plågsamt, vidrigt plågsamt.....hoppas verkligen att det aldrig blir en så varm och solig sommar som förra året, dör hellre än tvingas vara med om en sådan helvetessommar till.
STORT behov av utlopp/uttryck....
Min hjärna är ständigt överfull, utmattad eller precis på gränsen till utmattad och ofta i ett himla kaostillstånd.
Det är som om jag är oförmögen att bearbeta både gammalt och nytt som jag har varit med om.
När något nytt kommer till slåss även allt gammalt om utrymmet på en och samma gång vilket ofta gör det i stort sett omöjligt att försöka reda ut och ta hand om eftersom det blir sådant kaos, tankekaos, känslokaos, förvirring, sådan oerhörd stress, ångest m.m.
Alla intryck är ständigt överbelastande vilket av förståeliga själ leder till att jag motvilligt måste avstå i från umgänge och annan kontakt med folk alldeles för mycket eftersom jag inte kan hantera mer när det är så fullt.
Jag har ett oerhört behov av att få utlopp och kunna få uttryck för allt det här kaoset som jag inte lyckas bearbeta.
Det behovet har jag haft i väldigt många år utan att jag har fått till det.
Förr har jag fått utlopp genom mycket och intensiv tränaning som löpning, simning m.m. (skadligt mycket tyvärr)
Något som jag saknar oerhört (men skulle ju så klart inte ägna mig åt överträning igen då) men, det klarar ju tyvärr inte min kropp sen kolappsen/utmattningen för 12 år sedan :(
Genom att måla, teckna, skriva allt möjligt och sjunga m.m.
Inget sådant har fungerat sen kolappsen/utmattningen heller eftersom intresset är borta, det känns snarare mer jobbigt att göra sådana saker, har ju försökt "tvinga" mig till det ett antal gånger men inte lyckats hitta tillbaka alls.
Och även försöka stänga av så mycket som möjligt genom att äta enorma mängder socker,snabba kolhydrater och fett eller helt enkelt svälta mig.
Ja, jag vet, inget egentligt utlopp, men i allafall ett sätt att hantera livets svårigheter på även om det var väldigt destruktivt och aldrig hållbart i längden.
Jag behöver ett ordlöst utlopp/uttryckssätt känner jag, men jag vet verkligen inte VAD???
Någon som har något tips på en icke fysisk aktivitet kanske? :)
Chock och förtvivlan..
När allt alltid är för mycket att hantera för att både hjärnan och kroppen är sönderstressad (både hjärnskadad och kroppskadad för livet?!? Känns så efter att ha försökt komma ur det här helvetet i ca 12 år efter utmattningskraschen utan att lyckas) så är minsta lilla förändring oftast oerhörd påfrestning att hantera.
Mitt enda hopp för att en dag må betydligt bättre och känna att jag lever ett liv som känns meningsfullt ligger i det arbete jag gör med hjälp av min psykoterapeut som jag har gått hos i många år.
MEN....
Idag fick jag en chock och känner mig livrädd och förtvivlad över framtiden....
För psykiatrin som jag hör till ska omorganiseras och jag kommer inte att få gå kvar hos min terapeut längre än till sommaren eller hösten, sen måste börja om på nytt med någon okänd människa.
Inte nog med att jag lider av svår separationsångest som påverkar mitt liv varje dag, jag lider dessutom av att jag inte har någon grundtrygghet vilket gör att jag bland annat i princip ständigt känner mig väldigt skör, liten, utsatt och rädd.
Att starta upp något med en ny terapeut tar mig si så där tre år innan jag känner att jag vet var jag har den personen och den i sin tur har fått ett hum om vem jag är och hur min problematik faktiskt ser ut.
Jag förstår ärligt talat inte hur jag ska orka med det, att behöva förklara, förklara förklara och bli missförstådd m.m.
Hur ska jag få energi till det när jag redan lider av sådan kronisk trötthet och energibrist?!?
Jag har en annan psykkkontakt som jag har haft sen ännu längre tillbaka, men som jag inte träffar lika ofta och som inte har samma kunskap eller förståelse för min problematik och livssituation och därför heller inte kan hjälpa mig speciellt mycket framåt, men ändå har en betydelse, henne får jag troligtvis heller inte ha kvar i och med den här omorganisationen.
När man som jag har ett väldigt litet socialt nätverk påverkar det här ännu mer så klart.
Jag har egentligen bara en vän/kompis som jag träffar, det är Assar och det är ingen jag kan vända mig till på riktigt ens, vi passar inte ens särskillt bra i hop, ja det är en komplicerad relation och vi ses nu mera i snitt mindre en en gång i månaden...
Har ju föräldrar (30 mil bort) och syskon, men de träffar jag sällan och pratar inte jätteofta med heller, står dem inte nära heller egentligen, står ingen "vanlig människa" nära, vilket jag saknar väldigt mycket.
Ensamhet är det normala för mig, något jag vantrivs jättemycket med.
Känns verkligen som om hela havet stormar och den lilla trygghet som funnits ska försvinna och man blir puttad i havet bland hungriga hajar eller något i och med det här med psykiatrin...
Fy f-n!
Fråga och svar från läkare...
Ni vet väl att man kan skriva anonyma frågor till läkare på vårdguiden 1177.se varje vardag klockan 14.00?!?
Man garanteras där efter svar inom 7 dagar, ibland får man svar av specialister inom det område man frågar dessutom :)
Hur som helst, skrev till dem för någon vecka sedan angående mina långvariga smärtor från urinröret och det....
Hej!
Efter en urinvägsinfektion för över ett år sedan behandlades jag med antibiotika två gånger (eftersom den kvarvarande svedan kunde bero på en annan bakterie som urolog hittade i min urin) och hade ändå kvarstående besvär av sveda efter detta fram och tillbaka för att sedan plötsligt bli extremt dålig i 2 månader runt julen då jag drabbades av tortyrlika smärtor från urinröret, kändes som om en eld brann nästan hela tiden. Blev sängliggande i en väldig frossa och kunde knappt äta något eftersom jag blev så extremt illamående. Har sedan dess levt med sveda i från urinröret och kommit underfund med att det är mat och dryck som utlöser och förvärrar det hela. Allt som är surt, beskt eller starkt på något vist (Spenat, citron, vinäger, peppar, mörk choklad,mjölkprodukter m.m.) måste jag undvika så långt det går, drabbas annars några timmar senare av sveda, i värsta fall så svår att jag får frossa. Måste även hela tiden tänka på att dricka minst 9 glas vatten varje dag eftersom jag får sveda så fort urinen blir mer koncentrerad. Jag har varit hos urolg efter julen, cystoskopi har utförts, allt såg bra ut, hon hade ingen aning om vad mina besvär berodde på eller varför jag reagerar på mat och dryck så som jag gör, men vill jag så kan jag boka in mig hos en uroterapeut för att testa kortison i urinröret. Är dock rädd att det ska förvärra det hela eftersom jag fick kortison av en stark sort för ett hudområde i underlivet för ett tag sen som jag inte kunde fortsätta använda eftersom salvan spred sig till urinröret och gav mig sveda, vill verkligen inte riskera att förvärra det hela. Vad kan det här vara och vad ska jag ta mig till med detta? Med Vänliga hälsningar
Svar:
Hej!
Jag förstår att du måste ha det besvärligt utifrån den beskrivning du ger av dina besvär. Jag har under min tid som allmänläkare (40 år) inte träffat på någon patient med den typ av besvär du beskriver. Jag kan heller inte erinra mig att jag läst om något liknande i medicinska läroböcker. Det du beskriver om att olika mat och dryck ger upphov till besvär ifrån urinröret är alltså inget jag känner igen.
Men det finns infektioner där aktuell orsak inte påvisas med vanlig urinodling. Det är odling med avseende på klamydia, som bör göras om det inte redan är gjort. Mykoplasma är också en möjlig, men inte så vanlig, orsak till urinrörsinflammation.
Inflammation i urinröret är hos de jag har mött med liknande besvär i första hand kopplat till bakteriell infektion i urinblåsa och urinrör. Sen förekommer ju ibland liknande symtom trots att bakterieväxt i urinen inte kan påvisas. Men då brukar det antingen gå över av sig själv eller så skrivs remiss till urolog eller gynekolog efter att klamydiainfektion har uteslutits. Specialistläkaren utför då ofta cystoskopi då för att se om det finns tecken på retning eller inflammation i urinrörets slemhinna eller i blåsslemhinnan.
Ibland provar specialisten installation i blåsan med silverkloridlösning och i urinröret prövas ibland behandling med kortison. Vissa kvinnor kan ha försnävning av urinröret och då prövas ibland vidgning genom att man för in successivt tjockare sond eller stift.
Några andra förslag på vad det kan bero på har jag alltså inte och jag skulle kanske ändå pröva den erbjudna kortisonbehandlingen. Det kan ha varit en tillfällighet med svedan, normalt sett brukar inte kortison ge irritation på slemhinnor i underlivet.
Tyvärr var han som svarade inte urolog, de undersökningar som han nämner har jag redan gjort, så att utsätta sig för kortison som en främmande människa sprutar in i urinröret ett par gånger i veckan under vem vet hur lång tid verkar vara det enda förutom om silverkloridbehandling går att få.
Fy f-n säger jag bara!
Att fläka upp underlivet inför en främmande människa två gånger i veckan återkommande vill väl verkligen INGEN! För min del orsakar gynekologundersökningar och liknande dessutom att jag mår hemskt dåligt lång tid efteråt, känns som ett övergrepp och jag blir även väldigt äcklad inför mig själv och den andra personen.
Men vad ska man göra annars???
Långvarig hopplöshet....
Ett par dagar innan jag skulle gå till den "riktiga" läkaren började jag bli lite bättre....
Men, sen när jag träffade honom för första (och sista gången hoppas jag verkligen) blev jag så fruktansvärt illa bemött att jag blev helt chockad och hann bara ut igenom hans dörr innan jag började storgråta och hyperventilera vilket jag gjorde hela vägen hem sen....
Jag har tänkt att jag skulle skriva om läkarbesöket, men jag har inte klarat av det eftersom det gjort mig så oerhört, ledsen, arg, förtvivlad och extremt ångestfylldoch lett till att jag gått omkring i den skiten mer eller mindre hela tiden sen (11 dagar sen nu)
Vilket lett till att jag bara kunnat få sova ca 3 timmar per dygn, vilket lett till ännu mer ångest gråt, fysiskt skitmående och hopplöshet.
Vilket har lett till att mitt immunförsvar givetvis blivit uruselt och att jag därför har blivit ytterligare sjuk i urinvägsingektion IGEN! (eller vad tusan det annars är, lever ju fortfarande med sveda/smärta som jag kämpat med ända sedan i julas och inte hittats något svar på vad det beror på vare sig hos gynekolog eller urolog, måste JÄMT tänka på att undvika en massa grejer att äta, annars får jag i värsta fall väldigt ont i från urinröret några timmar senare)
Så, sen några dagar tillbaka är det bara ont, ont ,toaspring, fryser, slutkörd, svårt att äta, magont, dricka dricka och, mest ligga i sängen och må fortsatt väldigt dåligt psykiskt....
Jag vet inte vad jag ska tro snart, finns det ingen räddning för mig vare sig psykiskt eller fysiskt, Hur dåligt ska man behöva må?
Känns så förtvivlat hopplöst! :(
Behöver mer människor i mitt liv, mindre ensamhet, men blir ju i stället bara ännu mer ensam och isolerad av att vara sjuk jämt.
Som det har sett ut i år har det ju rört sig om ungefär halva året....den tiden när jag mått bäst fysiskt var från Maj-Augusti, då kunde jag ju till och med ta en promenad i snabbare tempo nästan varje morgon i ca 45 minuter.
Fast då mådde jag å´andra sidan bedrövligt psykiskt.
Ja, en av de bättre sommrarna för min del fysiskt, men en av de sämsta somrarna psykiskt någonsin.
Ibland undrar jag om jag är döende eller något?!?
Eller om det bara kommer att handla om att kämpa i all evighet av plåga tills jag slutligen dör?!?
Läkare i går...
Var i väg på kort drop-in tid på vårdcentralen i går och träffade en läkare eftersom jag är i ännu sämre skick sen några dagar tillbaka :(
När jag ringde sköterskan för bokning på morgonen (ja, man bokar drop-in tid, hur mycket drop-in är det liksom?!?) ville hon att jag skulle åka till sjukhus egentligen, eftersom hon tyckte att mina symptom var för svåra för att tas om hand om på en vårdcentral som inte har så stora resurser, men jag ville inte.
Sitta på en akutmottagning i ca 12 timmar när man mår skit är det värsta som finns, det skulle vara tillräckligt jobbigt att sitta där om man mådde skapligt liksom.
Hur som helst fick jag träffa en läkare som jag aldrig har träffat förut som faktiskt var trevlig, empatisk, lugn och hjälpsam :) Wow liksom, hur ofta händer det liksom?!? (känns som 1 på 50 läkare typ)
Hon trodde och hoppades främst på att det var järn/blodbrist, men även sköldkörteln.
Så prover på blodet togs (folsyra, hb, järnmättnad (ferritinvärde) B12, troligtvis något mer jag inte har koll på..)
Sköldkörtelprover (troligtvis de vanliga T3-fritt och och T4 fritt, som jag tyvärr har läst en hel del om att de inte är speciellt tillförlitliga, man kan ha sköldkörtelsjukdom även om de ser ok ut)
Har för övrigt sköldkörtelsjukdom i släkten, vilket gör att det är stor risk att råka ut för det.
Prover på vätskebalansen i kroppen togs också.
Lever och njurprover....
Vet inte om hon tog något mer?!?
Jo, hon måste ju ha tagit blodsockret, konstigt annars med mina symptom....
Men som hon sa: " Vi tar lite fler prover än vanligt för säkerhets skull, då blir läkaren du ska till nästa vecka dessutom bara glad att vi har börjat".
Vet ju egentligen att man ska vänta 3 veckor efter att man har slutat med vitamin och mineraltillskott innan vissa vitaminprover visar rätt (kan cirkulera i blodet och dölja en eventuell vitamin/mineralbrist annars)
Specialister brukar vara noga med detta, men vårdcentraler, hmm, har aldrig blivit tillsagd det av en vanlig läkare.
Nämnde för övrigt det i går, och läkaren sa: "Det har ingen betydelse!"
Tror tyvärr inte henne!
Hade iallafall inte tagit vitaminer/mineraler på två veckor i går, bättre än om jag fortfarande åt dem i allafall ju!
Sen har det alltid varit viktigt tidigare att man ska ta järnmättnaden (ferritinvärdet) i kroppen på fastande mage, men nä det hade ingen betydelse att jag tog det fast jag hade ätit frukost bara en timme tidigare...
Känns inte bra, hur ska jag kunna lita på proverna liksom?!?
Just det, gubbsköterskan som tog proverna...
Han är rätt ny på vårdcentralen (den enda sköterskan som kunde ta prover på mig utan att misshandla mig och faktiskt få tag i mitt blod har gått i pension...) och jag har bara tagit prover hos honom en gång tidigare, då fick jag ett stort svidande sårjack i fingret som tog flera dagar innan det läkte, men armblodproverna gick ok.
Sen var det lite jobbigt, för jag förstod inte allt han sa, utländskt ursprung.
MEN IGÅR
Jag förstod allt han sa, han var jättetrevlig, fick mig till och med att skratta! :)
Jag nämnde att jag kan vara svår att ta blodprov på och han tog det därför extra försiktigt och hämtade till och med speciellt tunna nålar för min skull :)
Gick hur bra som helst, har aldrig varit så smärtfritt vid blodprovstagning!
Slapp för övrigt blodprov i fingret...
Han kallade mig för övrigt sin vän flera gånger, lite sä här: " Ja, men då gör vi bara så här min vän"
Var rätt trevligt och gulligt måste jag säga.
Tur att man råkar ut för något trevligt mitt i allt elände i allafall! :)
Kunde ju ha varit ett av alla hemska läkarbesök.
Nu är jag visserligen rädd för vad proverna ska kunna tänkas visa och vilka åtgärder som i så fall ska tas...
Eller om de inte visar något, allt är prima, bara att gå vidare med vidareutredning, vore hemskt det också.
Det bästa vore ju om den här skiten som jag har drabbats av bara blev bättre och bättre och snart gick över så att jag och läkaren kunde koncentrera oss på min 11 år långa långa grundohälsa i stället.
Hu, borde inte skriva så här långt, ska ju försöka orka ta mig i väg till terapeuten i dag, var inte där i måndags och inte heller på sykursen i går p.g.a. för svag, svimfärdig m.m.
Får väl se hur det blir nu...
En evighet....
2 veckor tills jag ska träffa läkaren på vårdcentralen som jag för övrigt inte vet hur han är (ångest)
2 veckor känns som en evighet eftersom jag är i så uselt skick att jag inte vet vad jag ska ta mig till eller tro att den här jäkla sjukligheten beror på.
Känner mig så slut, svag i hela kroppen, benen värker värst, speciellt vaderna och fötterna, får även konstiga obehagliga förnimmelser i fötter och ben som jag inte vet vad det är och en känsla av att känseln liksom försvinner nästan, benen känns bortdomnade.
Värken blir värre av att jag dessutom mest är iskall om fötterna.
Kan ju knappt vara utomhus eftersom minsta lilla lugna promenad gör att mig svimfärdig, får huvudvärk och ännu värre värk i benen.
Så jag är mest fast inomhus (hatar) och ännu ensammare eftersom jag inte orkar något.
Vilar och vilar men blir inte bättre för det.
Tror att jag har järnbrist eftersom jag blöder så mycket och eftersom det var som att det värsta sjukliga började första dagen jag storblödde för en månad sedan och nu har förvärrats igen eftersom det var dags för att förlora blod igen :(
Men, jag tål INGA järntabletter eller Blutsaft, får sådan diarre´, magsmärtor, illamående och så usel mage att jag inte kan sova knappt en blund om jag utsätter mig för sådant, har svårt att ens hinna till toaletten...
Lever ju redan med en helvetsmage år ut och in, klarar inte mer liksom.
Man kan få dropp eller järnsprutor har jag kollat upp, men det kan man också få svåra biverkningar av och i värsta fall vara allergisk mot.
Vissa får blodtransfusion, men jag antar att det måste va vääldigt illa då?!?
Har ju varit rätt säker på att jag skulle ha haft järnbrist tidigare också, men har ju inte haft det då, fast jag vet inte om det har varit fullt så kopplat till blodförluster och riktigt så illa som det är nu då?!?
En del dagar är så hemska att jag bara gråter av skräck och hopplöshet, känns som om det aldrig ska bli bättre eller vara så här i flera år.
Är som att vara tillbaka i den värsta utmattningen som var under flera år innan det blev lite bättre.
Men har ju kämpat i 11 år för att komma ur den skiten och har ju levt varje dag sedan dess av både psykiska som fysiska stora hinder och på grund av det levt de senaste 11 åren väldigt begränsat.
Min psykoterapeut har varit på mig i flera år att göra en ordentlig utredning eftersom det inte är rimligt att jag ska behöva ha mitt liv och min hälsa så förstörd i så många år utan att det finns någon hjälp, rimliga förklaringar till eländet.
Men anledningen till varför jag inte har sprungit till läkare för det här är ju alla fruktansvärt dåliga erfarenheter av läkare/vården som jag har och att utredningar gör mig ännu mer utmattad, ger mig ännu värre ångest, skrämmer upp mig och att jag MEST AV ALLT har hoppats på att det skulle bli så mycket bättre med åren att jag skulle slippa blanda in vården igen.
Jag tror aldrig att jag kommer att återhämta mig så pass bra att jag orkar träna obegränsat (springa en mil om dagen utan problem gjorde jag förr bland annat) och göra en himla massa grejer och vara ständigt social.
MEN, jag borde väl ändå kunna få bli så pass frisk att jag kan träna över huvud taget, vad glad jag vore om jag kunde springa tre kilometer tre gånger i veckan till exempel.
Att slippa vara bunden till att ALLTID varje eftermiddag vid 15-tiden tvingas lägga mig i sängen 1-2 timmar och försöka vila för att inte bli fullständigt förstörd av svåra symptom i hela kroppen och sedan sömnlös och vanligtvis åka på en förkylning någon dag senare som håller mig sjuk länge.
Aldrig kan jag hitta på något på eftermiddagen, inte förrän vid 17-tiden ungefär och då inte särskillt länge heller eftersom jag vare sig orkar eller kan eftersom jag blir så stressad och uppvarvad om jag inte är hemma till typ 19 på kvällen, sömnen är tillräckligt dålig för att riskera att förstöras ännu mer liksom.
Äh, usch, jag orkar inte skriva mer om alla begränsningar jag har, känns för jäkligt och har inte orken heller.
I dag är en av de värre dagarna dessutom.
Direkt när jag klev ur sängen kände jag mig så yr, svag och illamående på ett sätt som vanligtvis inte brukar visa sig förrän jag har varit uppe ca två timmar åtminstone.
Måste vila nu.....
Så som det är...
Blir helt knäppt när jag försöker skriva nu...
Men skulle gärna skriva om både det ena och det andra om det inte vore för att jag lidit av sådan svår led och muskelvärk i stort sett hela kroppen + värre trötthet än vanligt i sammband med detta på sistone... :(
Som alltid får jag värre ont av att sitta vid datorn....
Hmm ja, kämpigt värre...
Har gått några gånger på yoga på sistone, men det går inte heller eftersom jag får sådan värk som ofta är riktigt hemskt och hänger kvar i flera dagar efteråt...
Första gången jag gick var både resten av dagen och natten helt förstörd av matthet, huvudvärk och feberkänsla, kunde knappt sova en blund på hela natten efter det....
Tills vidare får jag försöka göra lite egen yoga, betydligt kortare och långsammare, bättre det än inget alls...
Funderat länge på att återuppta taktilmassagen jag gick på under några år....
Men det är svårt med kostnaden, vet inte hur jag ska få till det?!? Vet inte hur jag fick till det förr?!?
Eller jo, lite förresten, vissa kostnader som kommit till som jag inte kommer undan som jag inte hade då, men skulle ha haft även då egentligen....
Ger ju även en del slantar till tiggarna som sitter över allt runt om, små slantar men ofta blir också en större utgift till slut, men hur kan man som människa bara gå förbi, låtsas som att de inte finns, inte bli illa berörd?!?
Skulle behöva gå på marknadsundersökningar, gjorde det förr, en två timmars gruppdiskussion och sedan runt en femhundring (eller mer om man har tur) rakt i handen är verkligen inte fel!
Men jag brukar aldrig passa in på det de söker längre.....
Vi hörs förhoppningsvis snart igen!
Tills dess, ha det så bra som möjligt alla där ute!
Konstig fråga.....
Kan inte släppa en fråga som en granne jag träffade på i förbifarten ställde mig...
Innan jag säger vad det var tänker jag berätta lite runt det hela....
Jag kom gående i rask takt och borde väl ha uppfattats som rätt energisk.
Grannen i fråga är en tjej något äldre än mig som jag råkar på och småpratar med då och då, hon har alltid verkar "normal" och så...
Men, den här gången när våra vägar möttes följdes Hälsningsfrasen av : " Är du sjuk" ?
Jag blev helt ställd och babblade på och sa något i stil med: "nej, vadå?!? Jag mår väl rätt bra nu, men det är väl lite olika.....sen babblade vi bara på om annat...
Fast jag har ju verkligen undrat sedan dess vad det där var för konstig fråga?!?
Tycker hon att jag ser sjuk ut/verkar sjuk? (Jag har väldigt svårt att tro att någon skulle uppfatta mig som i dåligt skick bara så där, får ju tvärt om ofta höra motsatsen och har svårt att bli trodd för min ohälsa i stället)
Eller, är det något sjukt påhittat rykte som går på gården om mig?!?
Troligt är i sådana fall att "Skvallerkärringen" som pratar med allt och alla och syns typ jämt och lägger sig i är "boven" i dramat.
Hon har ju trots allt "varnat" mig för granngubben jag snackar med i bland, sagt att han hotat henne till livet, att han är kocko i huvudet och är manodepressiv...
Hmm, är man en sådan som mig som grubblar, nojjar och tänker alldeles för mycket på hur andra ser mig går det runt en massa i huvudet angående vad det här grundar sig i, vad som sägs om mig, om hela gården har hört något påhittat obehagligt rykte om mig m.m.
Hoppas träffa på henne snart igen så att jag kan frågan henne varför hon frågade om jag var sjuk.....
Skäms...
Jag skäms till och med för att jag skäms för att jag mår så dåligt.
Skäms skäms skäms....
Skäms för mina grannar för att jag alltid går här ensam, det går liksom inte att dölja hur ensam jag är.
De måste tycka att jag är konstig, en loser, verkligen är fel på mig...
Hur kommer man någonsin någonstans när allt bara är som att välja mellan pest och kolera hela tiden?
Jag önskar att jag hade sluppit gå igenom större delen av mitt liv eftersom det bara har handlat om lidande...
Framtiden skrämmer mig lika mycket som allt hemskt och jobbigt som förföljer mig och påverkar mitt liv dagligen.....
Skäms för att jag skrivit detta inlägget, tur att jag inte skrivit mer detaljerat för då hade jag skämts i hjäl typ...........
........................................
.................................................................
.............................................................................
Varför?
Varför är det alltid som så att när jag väl börjar märka att det är lite bättre, (ja alltså att jag inte mår hemskt dåligt på en massa sätt) så går det åt skogen, och det ofta väldigt snabbt dessutom...
Helt vidrigt är det att det ska behöva vara så ju.
Jag hann bara skriva om att det inte är lika krisigt och hemskt längre för lite över en månad sen här på bloggen och så gick det åt helvete i raketfart igen!!!
Usch, känns för jäkligt att hela mitt liv ska behöva bestå av att må så himla dåligt, hur jag än gör är det som att välja mellan pest och kolera.
Till och med min psykoterapeut sa just det här med Pest eller kolera angående mig nyligen.
På många sätt är sommaren och ljuset dessutom den värsta årstiden för min del.
Förr var sommaren bad, bad, bad, alltid det bästa med sommaren eftersom jag trivs bättre i vatten än på land och gärna simmar så långt att folk blir oroliga om jag har någon med mig..
Men, eftersom jag har en massa ständiga väldigt tärande undelivsproblem och dessutom inte klarar av att riskera fler urinvägsinfektioner så vågar jag helt enkelt inte bada/simma och har så heller inte gjort på ca 10 år!! :(
Att vara ensam på sommaren är också mycket värre än annars, det har jag varit förr och i sommar har jag inte umgåtts med någon på två månader om man bortser från några timmar en gång i veckan på sykurs) och terapin två gånger i veckan (inte nu, nu är hon på semester) och en gång när brorsan hjälpte mig med min strulande mobil då...
Jag har inte skrivit om det liksom en massa annat, men det har minst sagt varit och är väldigt svårt mellan mig och Assar ända sedan års-skiftet minst.
Ja, från min sida iallafall, han har behandlat mig illa och sen röt jag i från, jag vet inte alls var jag har honom längre, om han vill hålla kontakten/ses ens?!?
Om jag vill/klarar av det/borde det ens?!?
Vi har bara setts 4-5 gånger det här året!!! Tidigare sågs vi ca en gång i veckan i allafall och sommartid ca 2 gånger i veckan, så det märks ju tydligt för mig som inte har någon annan vän/kompis här I stockholm längre.
(Har knappt några andra vänner på avstånd heller, hörs via sms/mail med en några gånger om året förutom en som jag smsar några gånger i veckan eftersom vi inte kan ses eller höras på annat sätt, men det är komplicerat)
Så från att inte ha umgåtts med någon på två månader till att far kom upp hit i en vecka och vi har setts varje dag( han åker tillbaka i dag) blev det en extrem omställning.
Känts ganska chockerande faktiskt.
Alldeles för intensivt egentligen, varit helt slutkörd varenda dag (fast vi bara har setts halva dagen) och storgråtit många dagar i rad på grund av att det blir för mycket att hantera både i kroppen och skallen för mig + att han kom upp precis när jag var jätteslut av att ha mått fruktansvärt veckan innan han kom.
Så, nu blir det väl ökentomt och skittungt ensamt igen.....
Usch!
Ingen medicinhöjning...
Höjde förresten aldrig Cipralexen (antidepressiv medicin) som jag skrev att jag skulle....(för någon månad sen typ)
Tog en liten smula tablett en dag (ca 1,25 mg) och fick redan biverkningar av det lilla, troligtvis biverkningar som skulle ha blivit bättre, delvis försvunnit efter ett tag men...
Nä, fick en yrselattack när jag satt på bibblan, åter igen mycket ondare och besvärligare ögon och bestämde mig för att inte fortsätta....
Tack och lov är det inte så där långvarigt krisigt och fruktansvärt både fysiskt och psykiskt som det har varit så lääänge nu i allafall.
Hade ju trott att det vore Cipralexens förtjänst om jag hade höjt den, tur jag inte gjorde det!
Så är det.....
Krisigt utan slut...
Har inte ens någon dator nu (eller annan teknik med internetanslutning), så det blir väldigt svårt att blogga som det är nu och vem vet hur länge?!?
Datorn har varit döende de senaste året, men dog förra vecka helt, så måste hitta en ny vettig till ett så billigt pris som möjligt typ....
Så, bibblan sitter jag på och skriver nu, har ingen aning om hur lätt det är att hitta en tillgänlig dator här annars?!?
Livet är bara krisigt krisigt och fortsatt krisigt och hemskt tyvärr....
Storgråter, storgråter har vrålångest och storgråter, är alldeles för ensam och blir ännu mer ensam av att inte ha någon ork på grund av att allt gråtande,ångest, skräck, smärta i kroppen m.m.
Har varit och hälsat på min far de senaste fem dagarna vilket gjorde allting ännu värre....
En av de hemskaste gångerna någonsin som jag har varit hemma....
finns mycket att säga om det men varken ork eller tid till nu i allafall...
Eftersom det bara är krisigt och jag bara sjunker djupare hela tiden känner jag att jag inte har något val än att höja Cipralexen lite (antidepressiv medicin), inte för att jag vill för fem öre, (hatar att stoppa någon medicin över huvudtaget i kroppen, gift är det ju trots allt) men för att jag inte klarar av att må hur jäkligt som helst under hur många år som helst och dessutom vet att det gått nedför tydligt ända sedan jag sänkte den senast för ca 1 år sedan?!?
Sömnen, värken, ångesten, gråtandet, orken, skräck och förtvivlan, depressionen, minnesproblemen, känsligheten för allt har blivit så mycket värre sen sänkningen.....
Så är det, hoppas att ni andra mår bätre än mig där ute i vårsol och grönska....
Måste sluta för tiden går ut snart!
Låg och sårad av "komplimang"...
Kommentarer till mig på sykursen idag….
- Ta inte illa upp nu, men vad är det som har hänt?!?
Du är som en ny människa (sagt med väldigt positiv förvåning)
Hon viftar med händerna och pekar på mina ögon sen….
Flera andra håller med…
Sen säger en annan: - Men hon mår väl extra bra idag…(mådde inte bra, så det kunde det inte bero på)
Skillnaden med mig i dag mot 95% av året är att jag hade Mascara på mig.
Hade visserligen nyklippt hår (ingen jätteskillnad) och en ny tröja också.
Hur som helst fick det här verkligen att känna mig låg och sårad.
Håller visserligen med om att det gör stor skillnad med Mascara, jag ser helt klart piggare, fräschare och snyggare ut på samma sätt som de flesta gör med Mascara...
Men, en helt ny människa!?
Tycker folk att jag ser helt bedrövlig och hemsk ut annars liksom?!?
Det är ju en sak att jag ofta känner mig sliten som tusan och tycker att det även börjat synas mer och mer på mitt ansikte tyvärr, men man hoppas ju ändå att andra inte tycker att det syns och märks alls lika mycket som en själv .
Hur skulle du ha tänkt?
Åter...
Usch!
Vill verkligen inte vara i från bloggandet och alla trevliga människor som jag "möter" genom det.
Trots att min livs-situation är svår vill jag försöka få till bloggandet åtminstone en gång i veckan...
Men det kommer nog mestadels bli angående hälsa och hudvård, för när allt är så här svårt som det är och har varit länge nu på alla plan så klarar jag inte av att skriva om det, det är för svårt och laddad helt enkelt.
Eller kanske, men då krävs det att jag skriver så himla mycket att jag blir ännu mer utmattad m.m. än vad jag redan är, så det lär knappast hända....
Jag hoppas att ni inte ledsnar och tittar in igen, för jag har inga planer på att lägga ner bloggandet som det är nu i allafall!
*Kram på er!*
P.s Kom i håg att ställa fram klockan en timma i kväll/natt D.s
Litet hej...
Nej, jag har inte slutat blogga, även om det kanske börjar verka så.
Men har så mycket med min ohälsa, utmattning, slutkörda hjärna att ta itu med och ta hänsyn till att dator/teknik/internet är något som jag måste välja bort väldigt mycket nu för att kunna återhämta mig och inte bli ytterligare överbelastad.
Har bland annat haft skrämmande problem meed minnet de senaste månaderna, som har försatt mig i väldigt stressande och obehagliga situationer.
I dag ska jag åter igen till gynekolog, snacka om ångest, stress och elände som det medför...
Men jag måste, för jag blir inte av med urinvägs-smärtorna, lever dock på ett sätt (kan inte äta och dricke en hel del grejer, för då får jag ont några timmar senare och måste dricka minst ett glas vatten i timmen och aldrig vänta mer än tre timmar på att kissa, annars smärta direkt) som gör att jag för det mesta klarar av det utan stora besvär.
Sen har jag olidlig klåda som jag har haft under många år, men som jag måste få hjälp med en gång för alla...förstör min dåliga sömn ytterligare...
Usch ja!
Men jag återkommer, tålamod!
*Kram*
Snart åter hoppas jag...
Livet och min dåliga hälsa tar just nu allt för stor plats för att jag ska kunna ha ork till blogga som jag skulle vilja.
Jag hoppas på att kunna komma igen med lite tätare inlägg snart.
Tills dess, ta hand om er så hörs vi snart igen!
*KRAM*
Nytt år, det måste bli bättre....
Nytt år, blir inte detta året mycket bättre än de senaste åren vet jag inte var jag ska ta vägen, står verkligen inte ut med att vara i så psykiskt och fysiskt dåligt skick som jag har varit så lääänge nu, det måste ju finnas någon måtta på det hela....
Ska man liksom aldrig få uppleva någon livskvalite´?!?
Hade jag varit buddist hade jag troligtvis tänkt att anledningen till att mitt nuvarande liv är som det är beror på att jag har bettet mig riktigt hemskt i mitt förra liv och får sota för det nu...
Men, är ju inte buddist, så jag tror inte på att jag har levt ett liv före detta och vet inte vad jag ska tro om att att vissa människor mest lider sig igenom sina liv och andra slipper göra det?!?
Finns det någon mening med att det är så?!?
Jag bara önskar att jag och alla andra som har det långvarigt svårt ska få ett så mycket bättre nytt år än tidigare!
Givetvis önskar jag alla andra ett riktigt Gott nytt år också, men speciellt alla som har det svårt!
Nyårslöften någon?
För egen del handlar det konstant om att försöka vara mer medvetet närvarande (mindfulness) , få in mer yoga i mitt liv, leva så sockerfritt mjöl/glutenfritt som jag kan, vara snällare i både tanken och till sättet mot mig själv och över huvudtaget lära mig att ta bättre hand om mig själv och leva så naturligt jag kan.
Behöver även lära mig att vara tydligare mot andra och fråga folk om saker och ting i stället för att dra slutsatser som oftast är av det väldigt negativa slaget om saker folk sagt eller gjort mot mig (eller som jag tolkat vara riktat mot mig)
Jobbar ju ständigt med en massa för att må bättre (och glömmer av allt med jämna mellanrum) så det finns ju mycket mer än detta...
Så, ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar jag er ALLA!
Bättre...God Jul!
Sen i fredags har det hållt sig stabilt betydligt bättre med urinvägsinfektionen! Tack och lov! HURRA!
Har bara småsveda sedan dess och fortfarande förstörd och ond mage/tarm, men det är inget mot hur hemskt det har varit så...
Idag ska jag till Vårdcentralen och träffa en läkare jag aldrig har träffat förut (usch, ångest) främst för att fixa läkarintyg till SJ för att kunna få tillbaka pengarna för resan över jul till uppväxtstaden och föräldrarna i torsdags.
Visste ni ens att man kan få tillbaka pengarna för tågresor med läkarintyg?!? Inte jag, inte innan min far ringde och pratade med SJ.
Jag förväntar mig dock ingen hjälp med urinvägsinfektionen av läkaren, det enda de kan göra är ju ändå bara antibiotika liksom :( Eller är det någon som har fått något annat, blivit rekommenderat något bra av någon läkare???
Jag har inte varit utanför dörren sen den 13:onde December, så bara det känns som en stor grej nu när jag ska till läkaren, är rädd att jag ska bli kall och bli sämre igen :(
Ska självklart ta på mig mer än jag brukar på underkroppen (har alltid på mig mer än andra på benen annars också eftersom jag är extremt frusen om rumpa och lår)
Well, passar på att önska er alla en riktigt fin jul och ledighet!
Den värsta någonsin...
Har inte suttit vid datorn alls sen mitt senaste inlägg och det känns som överkurs nu med egentligen...
Men jag var tvungen av olika praktiska anledningar nu när det blir som jag befarade att jag blir kvar ensam i Stockholm över julen eftersom jag är katastrofdålig av den här urinvägsinfektionen fortfarande.
Mellan ca 8-12 varje förmiddag har jag så fruktansvärt ont och fryser att det är rena rama tortyren, tror jag ska dö bokstavligen och eftersom jag inte gör det så önskar jag snarare att jag kunde få dö i stället för att slippa plågas så.
Detta är utan tvekan den hemskaste urinvägsinfektionen jag någonsin har haft utan tvekan.
Kan inte minnas att jag varit så sjuk och orkeslös och haft jätteproblem med att ens kunna äta någon annan gång som nu....
Har ju kunnat göra smågrejer i lägenheten de andra gångerna i allafall...
Nu är det bara liggande i sängen eller soffan med dubbla byxor och flera täcken runt midjan som gäller liksom.
Det enda jag gör (när det går att koncentrera sig och inte är som värst) är att läsa och se lite på tv.
Har läst ut boken Naiv Super av den norska författaren Erlend Loe för andra gången, läste den för ca 15år sedan sist tror jag...
Det är nog den enda bok jag har läst två gånger i mitt liv tror jag....så läs den om ni vill ha något lite annorlunda, småroligt och lite barnsligt för er ;)
Nu måste jag tyvärr sluta, är för slut för att sitta upp mer nu.....
