Personligt avslöjande...
Nu tänker jag berätta om några detaljer som handlar om mitt liv, men som jag inte delar med mig av för att jag vill att någon ska tycka synd om mig.
Utan för att det finns fler som delar liknande erfarenheter och om det bara så är en person som läser detta och känner igen sig och känner sig mindre ensam eller udda efter att ha läst detta så känner jag mig nöjd.
Jag har inte haft någon typ av förhållande på 10 år, på den tiden har jag vare sig dejtat eller varit i närheten av så lite som en kyss ens (förutom när Assar försökte ge mig en kyss/puss för några år sedan , men som jag hastigt värjde mig i från)
Jag vet ärligt talat heller inte hur sjutton det ska gå till för att jag ska träffa någon bra person som jag blir intresserad av och som blir intresserad av mig, jag har bara dåliga relationer bakom mig och är just därför livrädd för förhållanden.
Mina förhållanden har verkligen fått mig att må som sämst.
Bara en sådan sak att en kille frågar mig vad jag brukar göra på fritiden (hände i går när jag var på Silverkursen, en ny kille där) kan få mig livrädd och tolkas av mig som om han redan håller på att bjuda ut mig typ.
Känns inte så där jättenormalt att ha det så här i från så tidig ålder som 25-års åldern, det är heller inget jag brukar prata om,(men kanske borde?!?) men det är klart att det finns fler, säkert de som låtsas för att inte verka udda och skämmas..
Nu tänker iallafall jag skita i att skämmas för en gångs skull, vi har alla våra skäl till varför det kan bli så här även om man skulle önska att det vore annorlunda.
Lite bättre...
Det är knappt att jag vågar skriva om det, men jag gör det ju tydligen än då! ;) (måtte det inte gå åt h-vete nu!)
Jag mår bättre idag än på länge, men jag tror inte att det har särskillt mycket med Valdoxanen att göra.
Snarare att jag i dag är på min femte dag utan socker/godis....
Det är ju inte särskillt lång tid kan tyckas, men jag har knappt klarat mig en dag utan socker/godis sen i januari så. Har känts omöjligt att klara av.
Nu hoppas jag sååå att det här ska hålla, och det minst lika länge som i somras när jag i princip var helt sockerfri i hela 2 månader i sträck! :)
Svårt som tusan eftersom det inte bara handlar om sug/beroende utan väldigt mycket ett sätt att döva känslor och jobbigheter på.
Tror förresten att min syrra också är sockerberoende/sockerkänslig, har sagt åt henne att hon ska läsa "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson så att hon fattar vad det handlar om mer...
Chokladbollar brukar fresta mig väldigt mycket...
Alldeles för mycket under isen...
Ja, jag vet att det är min blogg och jag ska inte känna krav att blogga o.s.v.
Men jag är i allafall ledsen över att jag bloggar så sällan, för jag vill ha energin/orken att göra det oftare.
Har ett antal grejer att recensera sedan länge (vissa kan jag nog inte ens recensera längre eftersom de är slut sedan ett bra tag och minnet sviker mig lite för mycket för att det ska bli en bra recension :(
Sedan har jag länge tänkt skriva om en udda/speciell hudvårdsrutin som jag faktiskt inte har läst om på någon svensk blogg någonsin, träffade på den och vad den kallas på en Australiensisk blogg första gången.
Men som det är befinner jag mig alldeles för mycket under isen, är alldeles för slutkörd, det är väldigt mörkt, jag gråter och hyperventilerar och känner mig väldigt liten, hjälplös och hopplös.
Kaos känns det mest som hela tiden dessutom, vilket väl heller inte är så konstigt när minsta lilla känns överbelastande och sömnbrist hela tiden gör mig extremt överkänslig.
Dessutom är jag i för mig konflikt/väldigt jobbig situation med min kompis/vän Assar sedan några dagar tillbaka (gör mig rädd och ännu mera ångestladdad, är ju konflikträdd som tusan...) och kan inte göra någonting åt den situationen alls så som jag mår nu, skulle bara göra allting ännu värre, risken är att jag både skulle skrika av ilska och frustation åt honom och dessutom bryta i hop och grina....knappast något som skulle lösa något för någon av oss.
Läkaren vill att jag ger Valdoxanen två veckor till för att veta om den hjälper mig, fyra hemska veckor har gått då den verkligen inte har fått mig att må något bättre....
Har varit tvungen att käka lugnande tabletter de senaste två veckorna för att inte braka i hop totalt, men till och med med lugnande tabletter har det varit hemskt. (sen är jag ju rädd för att bli beroende av tabletterna, vill inte käka dem alls, men har inte haft något val)
Nu har jag fått en burk med Melatonin av en bekant (eftersom hon inte behövde dem mer) och hoppas verkligen att de ska kunna fungera på mig så att jag kan få sova och kunna återhämta mig lite någon gång.
Jag har fått klartecken av min psykläkare att börja med dem och sluta med de lufnande tabletterna.
Men jag är livrädd för att jag inte ska kunna sova något över huvud taget på dem eftersom de inte är ångestdämpande....
Hjärnskadad och hopplös?!?
Idag på sykursen var en sådan där tung gång när jag både kände mig till viss del utanför och jobbig men också väldigt hopplös :(
En deltagare snackade om en del problem hon har, b.l.a. ADHD-diagnos som jag, men också en hel del annat som vi liknar varandra i.
Hon snackade även om terapigrejer som hon gått och liknande och hur mycket hon kände att hon hade blivit hjälpt av det.
Kul för henne så klart, men varje gång jag hör någon som snackar om hur mycket saker och ting har hjälpt dem så känner jag mig som ett sådant hopplöst fall och undrar vad det är för himla fel på mig som inget riktigt tycks bita på.
Undrar en del om det har hände något allvarligt med min hjärna när jag drabbades av min allvarliga kolapps/utmattning och det för 10 år sedan?!?
Med tanke på att allt blivit så annorlunda och svårare efter det.
När Neuropsykiatriläkaren som var huvudansvarig för min neuropsykiatriutredning hade en föreläsning som jag var på en gång föresläste han om ADHD/utmattning och nämnde att man kunde få hjärnskador av utmattningen.
Vet där emot inte om han menade bestående, men det är säkert möjligt...
Usch!
Socker the fucking shit!
Det går inte alls bra med att sluta med sockret och det gör mig så less...
Så här ser det nämligen ut:
Jag klarar 2-6 dagar utan socker..
Jag klarar 2-6 dagar utan socker..
Sedan blir det ett jäkla frosseri, på gränsen till hetsätning i flera dagar då jag är som besatt och känner att det är omöjligt att bryta beteéndet och känner mig hur misslyckad och äcklig som helst.
Jag får troligtvis i mig mer socker på dessa dagar än om jag hade spridit ut det på en hel vecka utan några dagar sockerfri.
Så frågan är om det är någon vits med det här?!?
Äta socker var eviga dag eller inte lika ofta men mer på en gång?!?
Vill ju verkligen inget av det, vill bara vara utan det!
Eller om jag hade kunnat hantera det, äta något sockerikt som lördagsgodis i rimlig mängd.
Hatar det här, måste komma på något bra sätt att få det att fungera!
Så går det med nyårlöftet...
Jo då, 11 av 14 dagar det här året har jag varit sockerfri :)
5 dagar först, sedan gick det åt skogen i tre dagar och sen blev jag rejält sjuk i vinterkräksjukan och räddad i från fortsatt sockerknarkande så :)
Sen har jag ju inte varit utanför min dörr på 6 dagar, vilket har räddat mig från att kunna få tag i något sockerrikt.
Det är NU det blir svårt IGEN!
Idag ska jag försöka mig på att orka gå ut lite för första gången och det innebär även att handla lite mat och sådant...
Nä, det SKA GÅ!
Jag vill klara det här!
Den här gången vill jag klara mig längre än 2 månader (som i somras) i från att vara fast i sockerträsket igen.
Helst hela livet.........
Sjukt funtad....
Förstår inte hur jag är funtad egentligen?!?
Hur sjutton kan man tänka på mat när man ligger sjuk i kräksjuka?
För några dagar sedan när jag var som sjukast och låg och feberyrade var det som någon jäkla tvångstanke av mat i skallen...
Som ni säkert förstår gjorde det mig bara ännu mer illamående...
Det bara gick inte att få bort....förrän det försvann av sig själv när jag inte spydde längre...
Huuu!
Nu kan jag tack och lov dricka och äta som vanligt igen och febern är nog helt borta med, MEN jag känner mig så vedervärdigt yr och så har jag ont i huvudet konstant och är matt!
Usch!
Önskar att jag kunde gå utomhus lite i morgon efter att ha varit inne i hela 6 dagar då!
Men det känns inte speciellt lovande som det är nu :(
Sykursen börjar på tisdag....orkar jag troligtvis inte heller....
Onsdag terapi för första gången det här året, hoppas jag orkar det i allafall! (började egentligen den här veckan, men blev ju sjuk..)
Hur mår du?
Kräkpaus...
De senaste månaderna har det känts som att hela världen är emot mig.
Drabbades nu även av våldsam kräksjuka i går natt och är så jäkla utmattad att det nästan är overkligt att sitta upp vid datorn...
Ja, får väl se när jag skriver något längre igen...
Tills dess önskar jag allt och alla att slippa drabbas av något liknande.
Kaoshelvete!
Anledningarna till varför jag har bloggat så lite de senaste två månaderna är: (eller vad det nu rör sig om?!?)
Månaden innan jul var ett Kaoshelvete av väldigt kraftig ångest, tryck över bröstet dygnet runt, panik/skräck, gråt, konstig och väldigt obehaglig yrsel och huvudvärk som har kommit som en blixt från klar himmel, knappt någon sömn alls....
Ja, en massa sådant m.m.
Varför?!?
Det finns flera anledningar....
Det var en och en halv månad sedan jag sänkte Cipralexen nu, så anledningen till att det just blivit så här hemskt har den säkerligen en del i....(kul att veta när det är dags att sänka mer någon annan gång :(
Men absolut inte enbart.
Hela 3 olika grannar och min psykkontakt är väldigt delaktiga i orsaken också....
Den första grannen är en granne på ca 50 som jag har snackat med typ 3 gånger under alla år jag har bott i huset (ca 7år)
Han mötte jag i trapphuset för ett par veckor sedan när han såg jättesjuk och svag ut (gick hur sakta som helst i trappen ner) vi pratade lite kort innan han tog en taxi till sjukhuset.
Sen mötte jag honom för någon vecka sedan och undrade hur det var med honom...
Vilket blev inledningen till ett längre, allvarligare och personligare samtal på 15-30 minuter där vi snackade utbrändhet/utmattning eftersom det troligtvis är det han precis har drabbats av.
Eftersom jag själv har min allvarliga utmattning/utbrändhet/trauma och det i bagaget (och tyvärr fortfarande i allra högsta grad lider av sviterna efter det trots att det är ca 10 år sedan det brast för mig) så hade jag rätt mycket att säga om saken/dela med mig av erfarenheter och en del råd ang det hela.
Grannen verkade tycka att vårt samtal varit givande...
Det stora problemet med detta samtal kom dock efteråt.
För det första kändes det hemskt tungt att prata om ämnet och känna igen mig i honom eftersom detta ämne är så traumatiskt för mig, det drog helt enkelt igång för mycket ångest i mig efteråt.
Sen ångrade jag att jag hade blivit så personlig med honom eftersom jag till och med berättade att jag även fått diagnosen ADHD senare + att jag går i terapi. (Varför blir jag så gränslöst personlig ibland?!?)
Vilket också gav mig en massa ångest.
Sen blev jag även rädd för att han skulle vilja snacka vidare en massa om sådant här jobbigt i fortsättningen, ringa på min dörr, bjuda upp mig på fika hos honom eller någonting....
Ja en massa som gjorde att minnena och känslorna i från h-veteshuset jag tidigare bodde i drogs i gång (var rena rama kaoset där, umgicks med flera grannar + att det var andra jobbiga grannar och folk som kände de grannarna som inte lät mig va i fred på en himla massa sätt.)
*Pust!*
De andra två grannarna och psykkontakten får jag ta i ett annat inlägg, orkar inte med det nu!
Hur kunde jag sluta med socker egentligen?
I nuläget fattar jag inte hur sjutton jag klarade av att sluta med allt socker/choklad och dra ner på kolhydraterna i övrigt i ca 2 månader i somras.
Jag har försökt många gånger sedan dess att återgå till detta och har som längst (en gång) klarat av det i 6 dagar, men oftast bara i 1 ynka dag.
Varför har det varit så omöjligt att sluta sen?
Jag anar att det här med att sluta med sockret i somras hade mer med mitt bättre mående att göra än Mirtazapinen (antidepressiv medicin som jag åt då)
Jag kan ju inte vara hundra förrän jag är utan socker i en lång period igen, men jag anar detta bland annat på grund av att min far i nuläget har ätit samma medicin ett litet tag och inte upplevt lika mycket positivt med den som jag gjorde.
Jag och min far brukar reagera väldigt likt på mediciner nämnligen.
Jag skulle förmodligen behöva sluta med sockret/chokladen och dra ner på kolhydraterna nu mer än någonsin.
Eftersom ångesten/hjärtklappningen/ spänningen/smärtan i kroppen och en massa annat är värre än på länge nu.
Vet ju att jag t.e.x. blir mer spänd/uppvarvad och trött av sockret....ja en massa andra bieffekter har det ju också när man är sockerkänslig som jag är.
Skulle verkligen behöva fixa det här nu!
Har ju dessutom viselsen hos far i jul framför mig, skulle verkligen behöva ha krafter och må bättre än nu för att klara av det utan att det enbart blir en pina där.
Tack och lov är han inget sockermonster själv och är definitivt på min sida vad det gäller att sluta med sockret.
Ni som lagt av med socker, hur länge har ni klarat det som längst?
Klåda och utslag...
Något som jag har besvärtats av i snart en månad nu är klåda på kroppen, främst på ovansidan av fötterna där jag också får röda små prickar och flammiga utslag (att ha skor och strumpor gör att det kliar vidrigt)
Det verkar som om klådan kommer innan utslagen (?!?)
Det vill säga, jag kliar, sen kommer rödflammigheten och prickarna (som sedan sitter kvar i allt från några dagar till någon vecka)
Så, jag försöker göra en utredning på mig själv nu för att se vad det kan bero på och hur jag på bästa sätt blir av med eländet.
Det jag hitills har gjort är:
* Skippat ett par bodylotions och en duschtvål som ev kunnat vara orsaken eller åtminstone förvärrat det hela.
* Börjat köra med parfymfritt tvättmedel
* Slutat att äta citrusfrukter sedan några dagar tillbaka (efter att ha ätit det mer än vanligt på sistone)
* Testat olika huskurer mot klåda, så som äppelcidervinäger (gjorde bara klådan ännu värre), aloevera (lindrade inget, ev förvärrades klådan lite) och nu senast lite honung utblandat i vatten som faktiskt lindrar klådan :)
Men eftersom det är obehagligt klibbigt så är det inget jag kan smörja på mer än när det är som värst och bara på små områden.
Jag har funderat på om klådan kan bero på att jag slutat med Voxra (som jag bara använde mig av i ett par månader) och även frågat psykläkaren om det är något som man skulle kunna drabbas av då.
Borde ju i så fall ha kommit när jag gick på medicinen, vilket läkaren också tyckte.
Sen kan man ju undra om det är något annat födoämne jag har blivit överkänslig mot?!?
Vad är ju frågan i så fall?!?
Kan ju vara vad som helst...
Jag får väl vänta och fortsätta att vara min egen detektiv ett tag till.
Förhoppningsvis försvinner det lika snabbt som det kom eller så hittar jag orsaken till det och kan bli av med det hela så.
Att boka en läkartid känns meningslöst att göra om det inte blir ännu värre.
En vanlig allmänläkare har ändå ingen koll på utslag (finns ju hur måna typer av utslag som helst) och skulle säkerligen bara säga åt mig att smörja på kortisonsalva (som ju ändå inte botar symptomen) och sen inte kunna hjälpa mig mycket mer...
Jag tar hemskt gärna emot tips på hur jag ska fortsätta min utredning/bli av med klådan/utslagen :)
Vingelyr och svag
Idag ville jag bara inte gå upp ur sängen eftersom jag hade sådan beslutsångest o andra jobbiga känslor ang eftermiddagens ADHD-gruppträff.
Det var inte det om jag ville gå eller inte, för det ville jag verkligen.
Det här var nämligen en "specialträff" som förhoppningsvis alla deltagare skulle komma till för att disskutera ADHD-gruppens framtid och i så fall hur vi skulle gå till väga för att få till det så att folk kommer och det blir något vettigt gjort.
(har inte varit mycket till grupp på länge eftersom nästan ingen har kommit och jag har inte kunnat för att jag har min silverkurs den dagen)
Jag ville helt enkelt inte gå upp för att jag vara rädd för att upptäcka att min s**ans förkylning skulle sätta käppen i hjulet för mig.
Så, klev slutligen upp vi 10.30 och upptäckte att jag var väldigt yr, svag i kroppen och eländig!
Fanns liksom inte en chans att ta mig i väg till gruppen i det skicket :(
Sen har den här dagen inte heller fortsatt att vara mycket att ha eftersom jag har varit äckligt vingelyr och svag hela dagen.
Var tvungen att ta mig till affären trots det, var lite rädd att jag skulle svimma eller något liknande, men tack och lov klarade jag mig i från det.
Det jag inte klarade av var att avstå ifrån att köpa en massa sockerstinn choklad för att tillfälligt lindra min ångest med.
Vilket ledde till att jag inte orkade med någon lunch och på grund av sockerkicken har haft en massa hjärtklappning i flera timmar sen.
Urk ja!
Just nu känns det som att jag aldrig kommer att ha någon ork i min kropp igen, vilket gör mig väldigt liten och rädd!
Eller ta mig ur den här sockermissbruket som jag åter igen har trillat tillbaka i med full kraft...*sucka*
Skickade ett Sms till Assar igår och skrev att jag trodde att vi kunde ses i helgen...
Känns definitivt inte som att jag kommer att ha någon ork till det.
Nu ska jag försöka orka tvätta håret och förhoppningsvis pyssla lite med min hy som är i dåligt skick och skulle behöva pysslas om med regelbundna ansiktsmasker (som jag inte har orkat med på flera månader) fram över för att komma i bättre balans.
Någon som har något tips på några bra köpta eller hemmagjorda ansiktsmasker för torr hy kanske? :)
Influensa?!?
Less på att vara sjuk nu!
Måste vara någon jäkla influensa av något slag som jag har åkt på eftersom jag fortfarande är dålig och snorar utan dess like efter att ha varit sjuk i 6-7 dagar!
Så typiskt att jag inte fattade vad som var på "G" i onsdags när jag hade ovanligt mycket värk i kroppen och huvudet (som visserligen blev mycket bättre under dagen) och sedan på eftermiddagen fick världens sveda i halsen som jag trodde var halsbränna!
Det är nästan så man kan skratta åt det här med svedan i halsen, för alltid annars när jag får sveda i halsen får jag för mig att det är en förkylning med halsont på "G", men inte den här gången när det faktiskt var så!
Hade ju verkligen inte gått en ganska lång promenad över en kall och blåsig bro i onsdags om jag hade vetat.
Blev för övrigt helt yr och fick nästan panikångest av den promenaden...
Är till och med täppt i öronen av den här sjukan, har varit täppt i öronen i ca 5 dagar!
Tur iallafall att jag normalt sett har en väldigt bra hörsel i ett sådant läge.
Fast det värsta är inte alla olika förkylningssymptom, det värsta är hur jäkla trött, yr i skallen och rastlös/uttråkad jag är att vara sjuk.
Att försöka vila när man inte har någon ro i kroppen är banne mig inte lätt!
Vill ju bara gå ut dessutom, är ju en sådan person som aldrig någonsin kan vara inomhus en hel dag om jag inte är illa tvungen (vilket i princip bara brukar vara när jag är sjuk)
Gaah!
Frisk, frisk,frisk kom hit nu tack!
Jag vet inte...
Jaha, så tar det bara stopp när jag ska skriva här nu...
För mycket i skallen, men så svårt att uttrycka det och veta vad jag ska välja att skriva om...
Vill inte "gnälla" om hur svårt allting är hela tiden även fast det är jäkligt svårt hela tiden, hur kul eller intressant kan det vara att läsa om det liksom?!?
Samtidigt är det ju min blogg och jag har ju rätten att skriva om vad jag vill...
Frågan är vad jag vill skriva om och får ut mest av?!?
Inte så lätt att veta alltid.
*Frustrerad*
Tillbaka!
Jag har befunnit mig ca 30 mil från Stockholm den senaste veckan, i staden jag växte upp i.
Har inte gjort något speciellt, bara träffat farsan och morsan + en dagstur till min faster på annan ort.
Men det har tagit väldigt mycket på krafterna som alltid tyvärr...
Har mått extra dåligt mitt i alltihopa dessutom...
Vilket har lett till väldigt lite och dålig sömn och mycket ont i kroppen bland annat.
Nå väl, tänker inte gå in mer på det...orkar helt enkelt inte, vill bort i från det nu och gå vidare i stället.
En trevlig grej (som jag redan hade glömt tills nu) hände i allafall, morsan , brorsan och jag var inne i en fårhage för att hälsa på lite får och blev sittandes på ett litet berg med ett oerhört tillgivet får som vi klappade som en hund i säkert en halvtimma :)
Vet varken ut eller in efter läkarbesök...
Gick slutligen till en läkare i fredags för det här med lössen eftersom jag fortfarande kände av krypandet efter 24-timmars lössdödande medel.
Hade givetvis både oturen att få en osympatisk och väldigt okunnig läkare ang löss :(
Människan kunde banne mig aldrig ha sett en lus i hela sitt liv, för han sa flera gånger åt mig att löss är stora och har vingar, de är lätt att se.
Löss har inte vingar, det vet jag till 100% och storleken varierar, beror på hur gamla de är...särskilt stora blir de aldrig, det handlar om 1/2 till 3mm stora!
Dessutom varierar de i färg, allt från gulvita/genomskinliga till mörkare.
Nå väl, det ha sa var att jag inte har löss nu, men väldigt uttorkad och flagande hårbotten.
Ja, att min hårbotten blivit torr och irriterad som tusan av lössmedlen det visste jag ju, i övrigt vet jag inte vad jag ska tro ang om lössen är borta eller ej.
Berättade ju givetvis att det fortfarande kryper i huvudet och fick dessutom en stor gråtångestattack som inte ville sluta eftersom jag byggt upp så mycket ångest och förtvivlan över att aldrig bli av med det här krypandet i huvudet.
Hemskt var det, särskillt med tanke på att läkaren var så osympatisk och närmast otrevlig och hade en översittarattityd.
Jag sa iallafall emot honom flera gånger ang att löss inte har vingar, att de varierar i storlek o.sv.
Märktes att han började bli arg på mig...
Han sa iallafall åt mig att smörja in min hårbotten med hudkräm i några dagar och låta bli luskammen eller något annat under den tiden.
Just det, ang krypandet...
Ang det sa han att det bara var klåda för att jag var så torr och irriterad i hårbotten.
Ang det sa han att det bara var klåda för att jag var så torr och irriterad i hårbotten.
Då sa jag ju som det var, det vill säga: "Det är inte klåda jag känner, jag känner ju att det kryper"
Varpå han sa: "Ja, men det är samma sak som klåda!"
Som om jag inte vet hur klåda känns eller vadå?!?
Varpå han sa: "Ja, men det är samma sak som klåda!"
Som om jag inte vet hur klåda känns eller vadå?!?
Jag är väl ändå inte född i går heller...
Har väl haft klåda i huvudet tidigare som vem som helst utan någon särskild anledning, brukar ofta få det när det är dags att tvätta håret t.e.x....det känns helt annorlunda!
Är det här en annan typ av klåda eller?!?
Ja, jag vet varken ut eller in nu.
Funderat på om det också beror på att mitt hår är så kort att hårbotten blivit överkänslig för allt eftersom den aldrig har varit så blottad som den är nu med det här korta håret.
Känner ju av minsta vinddrag i huvudet när jag är inomhus...
Har iallafall smörjt in hårbotten med en bodylotion, det flagar i allafall inte nu...har heller inte blivit värre med krypandet iallafall, vet inte om det har blivit något bättre heller?!?
Frågan är ju nu om jag ska återbehandla huvudet med den obehagliga svidande lusbehandlingen efter 8 dagar som det står på förpackningen eller ej?!?
Om lössen är borta vet jag ju inte när de försvann och om deras ägg/ghnetter finns kvar?!? (man återbehandlar just för äggen inte ska kläckas o.sv.)
Dilemma!
Vill ju väldigt gärna slippa den kuren, men samtidigt vill jag ju inte att de ska komma tillbaka om de är borta...
*SUCK*
Krypen vägrar försvinna...
Tro det eller ej, men här sitter jag med hela huvudet inkletat i en salva mot huvudlöss som ska sitta i 24 timmar!
Ja, det är helt sanslöst, att raka av håret med rakhyvel hjälpte inte ens för att få bort de j-la krypen!!!
Just nu känns det verkligen som om jag är dömd till galenskap av att ha löss krypande i skallen i resten av mitt liv.
Har väldigt liten tilltro till det här medlet jag har i nu (Tenutex), efter att ha haft i det i ca 17 timmar nu känner jag fortfarande att de rör sig i hårbotten :(
Läkare nästa annars.....
Om de nu ens kan hjälpa en?!?
Tänk om det finns något som man kan äta eller så som gör att de dör/överger en, googlat men inte fått någon napp på det :(
Läste för ett tag sen om en tjej på nätet som har haft löss i ett år och behandlat det en massa utan att bli av med det!
Stackare säger jag bara!
Så psykiskt påfrestande.
Lite av varje...
Det var ingen urinvägsinfektion ändå fick jag reda på sen (?!?) så, anledningen till varför jag drabbades av plötslig hög feber och illamående har jag fortfarande ingen aning om...börjar väl piggna till nu efter att ha varit väldigt trött och matt hela veckan. Aldrig mer något sådant här igen tack!
Terapin
Eftersom min terapeut anser (jag håller med..) att mitt största problem är relationer (och bristen på relationer) så är det de vi ska lägga störst fokus på från och med nu, det kommer inte att bli lätt....
Silverkursen
Ny termin, bytt till annan dag och fått en annan lärare och en del deltagare jag inte tidigare har träffat.
Ny termin, bytt till annan dag och fått en annan lärare och en del deltagare jag inte tidigare har träffat.
Läraren är samma lärare jag hade på en sommarkurs för ett par år sedan, min favoritlärare!
De deltagare jag inte har träffat tidigare verkade trevliga och de jag träffat tidigare är det lite blandat med.
Är lite rädd att få en tjej "efter mig" igen som tidigare....hon var nämligen väääldigt på mig!
Känner mig dock väldigt oispirerad av att göra något i silver (el annat material) som det är nu.. :(
Textilkursen
Tror att det är i stort sett samma deltagare som tidigare (alla har inte dykt upp än) och det är väl i stort sett ok.
Tror att det är i stort sett samma deltagare som tidigare (alla har inte dykt upp än) och det är väl i stort sett ok.
Har lättare för textil eftersom det ju alltid finns något man har hemma (som aldrig blir av annars) som man behöver fixa/laga/ändra på.
Även om det är roligast att sy nya plagg och så...
Sockerstoppet/sockerberoendet
I dagarna som gått var det hela två månader sedan jag slutade med socker...
I dagarna som gått var det hela två månader sedan jag slutade med socker...
Några små återfall har jag haft, men inte så stora förrän nu de senaste tre dagarna....
Usch ja, nu känns det som om jag har tappat allt, inte kan sluta käka all choklad, kakor o.sv... :(
Ja, lite av varje som sagt.....
Terapeuten åter...
Idag är det första Terapin på över två månader för mig (min terapeut har haft lång semester i sommar)
Tur att jag inte är lika matt som igår, då hade jag aldrig orkat pallra mig iväg.
Tur att jag inte är lika matt som igår, då hade jag aldrig orkat pallra mig iväg.
Synd bara att jag inte har hunnit få testa Voxra än, hade varit så skönt om jag gått på den ett tag nu och att den visat sig hjälpa mig med b.l.a. ADD-symptom som att kunna få ihop mig bättre (större ordning i skallen b.l.a.), koncentrera mig bättre, få mer gjort och utan att i princip allt jag gör bara suger den lilla energi jag har ur mig.
Sen hoppas jag ju förstås att den kan göra mig mer stabil i största allmänhet, inte lika överkänslig för det mesta, mindre deprimerad, mindre ångest, bättre sömn och sådant förstås...
Hade känts betydligt bättre och hoppfullare att komma åter till terapeuten då.
Dessutom skulle hon ju bli glad av det och känna mer hopp inför vår terapi som är så svår att få till :(
Skulle ha träffat en psykläkare i måndags ang Voxra..
Var ju typiskt nog tvungen att boka av med tanke på hur sjuk jag nyss blivit då :(
Får vänta två veckor på en ny tid nu och måste tyvärr träffa en ny psykläkare, får inte ha kvar min gamla när det inte gäller enbart ADHD/ADD-preparat som är narkotikaklassade eftersom han är specialisten och inte har tid för annat som andra läkare kan ta itu med.
Ångest ångest som tusan för att behöva träffa en ny läkare som ska fråga ut mig om hela mitt liv och livssituation så att hela dagen (eller flera dagar efteråt) känns totalförstörda av allt tungt som kommer alldeles för mycket upp till ytan, jag hatar att behöva höra mig själv säga allting högt!
Även fast jag vet att det jag säger är sant, så får jag overklighetskänslor av det....
Förutom att jag är livrädd för att inte bli förstådd/tagen på allvar och sådana saker då..
Enligt en deltagare i ADHD-gruppen ska i allafall den här läkaren vara bra och empatisk, hoppas verkligen att jag också tycker det!
Nä, måste snart pallra mig iväg...
Sköt om er och hoppas ni får en bra dag!
Misslyckat mordförsök...
Jo, det är sant!
Misslyckat mordförsök är vad jag har sysslat med i hela 23 dagar.
Dessutom har jag blivit närmare 300kr fattigare på kuppen :(
Jag har inte velat nämna det här i från första början eftersom jag var så äcklad, fick sådan ångest och skämdes alldeles för mycket då...
Så, vad babblar jag om egentligen?!?
Så, vad babblar jag om egentligen?!?
Jo, jag har fått hårlössen i från h-vetet!
Jag har aldrig i hela mitt liv haft löss, inte ens när det gick i min klass på mellanstadiet!
Hur det gick till nu har jag inte den blekaste aning om, det kräver nämligen huvudkontakt med den som har lössen för att kunna bli smittad.
Jag lever ju ett sådant liv att jag inte är så nära någon, tragisk men sant!
Jag borde vara den som har minst chans att bli smittad av löss verkligen.
Nå, väl köpte både en skitdyr luskam och lusschampo på apoteket som skulle ta död på skiten.
Men, nä då...dö har de inte velat göra trots att jag använt lusschampot 3 gånger (ska bara behövas två gånger för säkerhetsskull) och har haft i schampot dubbla tiden och dessutom kammat med luskammen i ca 1 timma om dagen var eviga dag (20minuter skulle räcka)
Förutom detta har jag dessutom kört en alternativkur jag hittade på nätet ,två kurer med en massa olivolja i håret i två timmar per gång (det rann konstant ner för ryggen och i ansiktet)
Tvättat kläder och sängkläder betydligt mer än vanligt.
Men NEJ de jäklarna kryper fortfarande runt i huvudet så att jag håller på att bli galen!
Särskillt när jag ska sova, sömnen blir inte bra kan jag säga.
Dessutom känner jag när de bits nu, det sticker till och svider!
Man ska inte kunna känna när det bits/suger blod ens....hmmm!
Visste ni förresten att vuxna människor oftast går runt med löss utan att ens veta om det?!?
Ofta känner man nämligen vare sig klåda eller krypande som vuxen av någon anledning..
Så att spåra lössen och minska smittspridningen är svårt!
Vanliga kammar och borstar gör t.e.x. inte att man kan upptäcka lössen eftersom de är för glesa för att kunna fånga upp de små små äcklen.
Har varken råd eller lust att lägga mer pengar på lusmedel nu, dessutom måste jag testa något starkare medel som är giftigt nu i såfall.
Nä, det blir helt enkelt brorsans hårtrimmer på 3mm (de trivs inte om håret är kortare än 5mm) trots att jag verkligen skulle vilja behålla mitt hår nu!
Så roligt är det! :(
