Terapikrisen och det...
Så här är det....
Just nu är det inte lika krisigt...mer lugnare krisigt om man kan ens kan kalla något det?!?
Well, det jag menar är att det är mer osäkert...mer utdraget och eventuellt totalkrisigt, men det går lite upp och ner....
Vad "babblar" jag om nu då?!?
Jo, det här med Terapikrisen, livskrisen jag nämnde kort i ett tidigare inlägg det handlar om att min terapeut inte vet hur hon ska hjälpa mig eller om hon ens kan hjälpa mig över huvudtaget!!!
Så, skräcken infann sig hos mig...the very big hopplöshet, very big hjälplöshet och gigantiska separationsångesten.
Det värsta är att det ju inte är första gången psykkontakter jag har haft inte vet vad de ska ta sig till med mig...
Det gör ju verkligen inte att det känns hoppfullare om man säger så :(
Jag är tydligen ett jäkligt svårt fall....ja, jag vet att jag är komplicerad och att alla mina jäkla problem går så fucking in i varandra att det är svårt att få någon rätsida på något...(samtidigt som det känns rätt overkligt många gånger att det faktiskt är mig det handlar om)
Men det är ju en sak att jag vet det och tycker det....att även de tycker att jag är ett hopplöst fall gör det ju ännu värre....
Jag har gått hos min nuvarande terapeut i 4 år nu (enligt henne...orkar inte räkna på det själv)
Hon frågade mig nyligen om det hade blivit något bättre under den här tiden, det enda jag kunde svara på det var att det i allafall håller mig flytande.
Jag vet att det hade varit värre annars...utan någon som förstår mig som henne, utan någonting.
Kanske hade jag inte ens levt...
Jag vet att mina ätstörningar hade varit mycket värre också.
Om jag skulle sluta terapin nu eller snart så skulle jag trilla ner mycket djupare och kanske aldrig någonsin hitta upp.
Kanske inte ens upp till den nivån jag ligger på nu.
Det skulle vara som att dra bort marken under fötterna på mig.
Jag klarar dessutom inte av att byta terapeut eller liknande behandlare nu, kanske aldrig mer?!?
Det är det här eller aldrig känns det som...kanske döden annars till och med....
Att vända ut och in på mig själv för någon ny har jag varken någon ork eller energi kvar till.
Det är ett sjuhelv.... arbete att göra.
Sen att få personen att förstå en relativt bra, att trivas med personen...
Bara tanken på det gör mig matt...
För att inte tala om vilket svart hål av separationsångest/övergivenhet o.s.v. det skulle innebära att klippa banden med min nuvarande terapeut.
Hur som helst, hon ska rådfråga en kollega om hjälp ang mig och hur vi ska gå vidare.
Är dock livrädd för att kollegan inte ska kunna hjälpa till och göra så att jag och min terapeut kan jobba vidare.
Jag vet att jag behöver mer struktur, det vet min terapeut med och det har jag vetat länge.
Det behöver man om man har ADHD/ADD, men det har jag vetat att jag behöver redan innan diagnosen..
Sen att jag tycker att struktur är skittråkigt och jobbigt underlättar ju inte direkt.
Skulle vara intressant att höra om terapueten tycker att du har blivit bättre på dom här fyra åren.
Måste ju vara ett stort misslyckande från deras sida om dom inte märker någon förbättring.
Egentligen lite konstigt att dom vill bli av med dig, jag menar, du är ju en av deras inkomstkällor.
Jag har ingen egen erfarenhet av att gå i terapi, så jag kanske ska "sitta ner och vara tyst", men av vad jag har hört och sett, så är det nog ganska få som blir av med sin åkomma genom att gå i terapi.
Så jag blir inte direkt förvånad över att du inte kunde svara Ja på frågan om det hade blivit bättre.
Sen finns det ju så många orsaker till hur man mår.
OM det hade varit som så att du skulle ha mått bättre idag än för fyra år sedan, hade det då varit p.g.a terapeuten??
-Mmh, svåra frågor.. ;)
Jäkligt STARKT gjort att kunna svara ärligt på en sån fråga, speciellt när svaret kan innebära att terapin dras in.
Många hade nog "fegat ur" och svarat JA p.g.a av rädsla att bli av med sin "livlina".
Hur som helst..
Vill du ha din terapeut kvar, så hoppas jag att det blir så!
Personligen så tror jag att ett dagligt arbete ger bättre resultat. (Är ganska säker på att min kompis håller med, om än högst motvilligt!! Hehehe)
Ha en riktigt bra vecka!
Kram
