Tankarsombankar

När allt alltid är för mycket att hantera för att både hjärnan och kroppen är sönderstressad (både hjärnskadad och kroppskadad för livet?!? Känns så efter att ha försökt komma ur det här helvetet i ca 12 år efter utmattningskraschen utan att lyckas) så är minsta lilla förändring oftast oerhörd påfrestning att hantera.

 

 

För psykiatrin som jag hör till ska omorganiseras och jag kommer inte att få gå kvar hos min terapeut längre än till sommaren eller hösten, sen måste börja om på nytt med någon okänd människa.

Inte nog med att jag lider av svår separationsångest som påverkar mitt liv  varje dag, jag lider dessutom av att jag inte har någon grundtrygghet vilket gör att jag bland annat i princip ständigt känner mig väldigt skör, liten, utsatt och rädd.

Att starta upp något med en ny terapeut tar mig si så där tre år innan jag känner att jag vet var jag har den personen och den i sin tur har fått ett hum om vem jag är och hur min problematik faktiskt ser ut.

Jag förstår ärligt talat inte hur jag ska orka med det, att behöva förklara, förklara förklara och bli missförstådd m.m.

 

Jag har en annan psykkkontakt som jag har haft sen ännu längre tillbaka, men som jag inte träffar lika ofta och som inte har samma kunskap eller förståelse för min problematik och livssituation och därför heller inte kan hjälpa mig speciellt mycket framåt, men ändå har en betydelse, henne får jag troligtvis heller inte ha kvar i och med den här omorganisationen.

 

Jag har egentligen bara en vän/kompis som jag träffar, det är Assar och det är ingen jag kan vända mig till på riktigt ens, vi passar inte ens särskillt bra i hop, ja det är en komplicerad relation och vi ses nu mera i snitt mindre en en gång i månaden...

Har ju föräldrar (30 mil bort) och syskon, men de träffar jag sällan och pratar inte jätteofta med heller, står dem inte nära heller egentligen, står ingen "vanlig människa" nära, vilket jag saknar väldigt mycket.

Ensamhet är det normala för mig, något jag vantrivs jättemycket med.