Tankarsombankar

2 veckor tills jag ska träffa läkaren på vårdcentralen som jag för övrigt inte vet hur han är (ångest)

2 veckor känns som en evighet eftersom jag är i så uselt skick att jag inte vet vad jag ska ta mig till eller tro att den här jäkla sjukligheten beror på.

Känner mig så slut, svag i hela kroppen, benen värker värst, speciellt vaderna och fötterna, får även konstiga obehagliga förnimmelser i fötter och ben som jag inte vet vad det är och en känsla av att känseln liksom försvinner nästan, benen känns bortdomnade.

Värken blir värre av att jag dessutom mest är iskall om fötterna.

Kan ju knappt vara utomhus eftersom minsta lilla lugna promenad gör att mig svimfärdig, får huvudvärk och ännu värre värk i benen.

Så jag är mest fast inomhus (hatar) och ännu ensammare eftersom jag inte orkar något.

Vilar och vilar men blir inte bättre för det.

Tror att jag har järnbrist eftersom jag blöder så mycket och eftersom det var som att det värsta sjukliga började första dagen jag storblödde för en månad sedan och nu har förvärrats igen eftersom det var dags för att förlora blod igen :(

Men, jag tål INGA järntabletter eller Blutsaft, får sådan diarre´, magsmärtor, illamående och så usel mage att jag inte kan sova knappt en blund om jag utsätter mig för sådant, har svårt att ens hinna till toaletten...

Lever ju redan med en helvetsmage år ut och in, klarar inte mer liksom.

Man kan få dropp eller järnsprutor har jag kollat upp, men det kan man också få svåra biverkningar av och i värsta fall vara allergisk mot.

Vissa får blodtransfusion, men jag antar att det måste va vääldigt illa då?!?

Har ju varit rätt säker på att jag skulle ha haft järnbrist tidigare också, men har ju inte haft det då, fast jag vet inte om det har varit fullt så kopplat till blodförluster och riktigt så illa som det är nu då?!?

 

 

En del dagar är så hemska att jag bara gråter av skräck och hopplöshet, känns som om det aldrig ska bli bättre eller vara så här i flera år.

Är som att vara tillbaka i den värsta utmattningen som var under flera år innan det blev lite bättre.

Men har ju kämpat i 11 år för att komma ur den skiten och har ju levt varje dag sedan dess av både psykiska som fysiska stora hinder och på grund av det levt de senaste 11 åren väldigt begränsat.

Min psykoterapeut har varit på mig i flera år att göra en ordentlig utredning eftersom det inte är rimligt att jag ska behöva ha mitt liv och min hälsa så förstörd i så många år utan att det finns någon hjälp, rimliga förklaringar till eländet.

Men anledningen till varför jag inte har sprungit till läkare för det här är ju alla fruktansvärt dåliga erfarenheter av läkare/vården som jag har och att utredningar gör mig ännu mer utmattad, ger mig ännu värre ångest, skrämmer upp mig och att jag MEST AV ALLT har hoppats på att det skulle bli så mycket bättre med åren att jag skulle slippa blanda in vården igen.

Jag tror aldrig att jag kommer att återhämta mig så pass bra att jag orkar träna obegränsat (springa en mil om dagen utan problem gjorde jag förr bland annat) och göra en himla massa grejer och vara ständigt social.

MEN, jag borde väl ändå kunna få bli så pass frisk att jag kan träna över huvud taget, vad glad jag vore om jag kunde springa tre kilometer tre gånger i veckan till exempel.

Att slippa vara bunden till att ALLTID varje eftermiddag vid 15-tiden tvingas lägga mig i sängen 1-2 timmar och försöka vila för att inte bli fullständigt förstörd av svåra symptom i hela kroppen och sedan sömnlös och vanligtvis åka på en förkylning någon dag senare som håller mig sjuk länge.

 

Aldrig kan jag hitta på något på eftermiddagen, inte förrän vid 17-tiden ungefär och då inte särskillt länge heller eftersom jag vare sig orkar eller kan eftersom jag blir så stressad och uppvarvad om jag inte är hemma till typ 19 på kvällen,   sömnen är tillräckligt dålig för att riskera att förstöras ännu mer liksom.

 

Äh, usch, jag orkar inte skriva mer om alla begränsningar jag har, känns för jäkligt och har inte orken heller.

I dag är en av de värre dagarna dessutom.

Direkt när jag klev ur sängen kände jag mig så  yr, svag och illamående på ett sätt som vanligtvis inte brukar visa sig förrän jag har varit uppe ca två timmar åtminstone.

Måste vila nu.....

---