Långvarig hopplöshet....

Ett par dagar innan jag skulle gå till den "riktiga" läkaren började jag bli lite bättre....
Men, sen när jag träffade honom för första (och sista gången hoppas jag verkligen) blev jag så fruktansvärt illa bemött att jag blev helt chockad och hann bara ut igenom hans dörr innan jag började storgråta och hyperventilera vilket jag gjorde hela vägen hem sen....
Jag har tänkt att jag skulle skriva om läkarbesöket, men jag har inte klarat av det eftersom det gjort mig så oerhört, ledsen, arg, förtvivlad och extremt ångestfylldoch lett till att jag gått omkring i den skiten mer eller mindre hela tiden sen (11 dagar sen nu)
Vilket lett till att jag bara kunnat få sova ca 3 timmar per dygn, vilket lett till ännu mer ångest gråt, fysiskt skitmående och hopplöshet.
Vilket har lett till att mitt immunförsvar givetvis blivit uruselt och att jag därför har blivit ytterligare sjuk i urinvägsingektion IGEN! (eller vad tusan det annars är, lever ju fortfarande med sveda/smärta som jag kämpat med ända sedan i julas och inte hittats något svar på vad det beror på vare sig hos gynekolog eller urolog, måste JÄMT tänka på att undvika en massa grejer att äta, annars får jag i värsta fall väldigt ont i från urinröret några timmar senare)
Så, sen några dagar tillbaka är det bara ont, ont ,toaspring, fryser, slutkörd, svårt att äta, magont, dricka dricka och, mest ligga i sängen och må fortsatt väldigt dåligt psykiskt....
 
Jag vet inte vad jag ska tro snart, finns det ingen räddning för mig vare sig psykiskt eller fysiskt, Hur dåligt ska man behöva må?
Känns så förtvivlat hopplöst! :(
Behöver mer människor i mitt liv, mindre ensamhet, men blir ju i stället bara ännu mer ensam och isolerad av att vara sjuk jämt.
Som det har sett ut i år har det ju rört sig om ungefär halva året....den tiden när jag mått bäst fysiskt var från Maj-Augusti, då kunde jag ju till och med ta en promenad i snabbare tempo nästan varje morgon i ca 45 minuter.
Fast då mådde jag å´andra sidan bedrövligt psykiskt.
Ja, en av de bättre sommrarna för min del fysiskt, men en av de sämsta somrarna psykiskt någonsin.
 
Ibland undrar jag om jag är döende eller något?!?
Eller om det bara kommer att handla om att kämpa i all evighet av plåga tills jag slutligen dör?!?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0