Tankarsombankar

Jag förstår mig för det mesta väldigt bra på när folk mår dåligt på en massa olika sätt både fysiskt och psykiskt (vilket till stor del beror på egna erfarenheter) men, det jag har svårare att förstå är när någon mår väldigt dåligt och ändå inte försöker göra något åt det utan bara fortsätter med en massa destruktiva beteénden år ut och in trots att personen förstår att mycket av det den gör vidmakthåller ohälsan.

En ursäkt kan ju vara att man inte orkar att förändra något, men samtidigt, hur orkar man fortsätta må sämre och sämre då?!?

Det är ju inte en självklarhet att man ska orka att ta tag i sitt liv alldeles själv heller,det förväntar jag mig inte av någon.

klarar man det inte måste man ju förr eller senare få stöd/hjälp av någon närstående eller proffesionell.

 

Han missbrukar helt klart alkohol (dricker massor minst ett par dagar i veckan, men även fyra dagar i sträck) men vill inte lyssna/ta det på allvar när man försöker prata om det med honom.

Han klagar jämt på sin ekonomi dessutom....mycket pengar som går åt på alkohol...

 

Han har gått upp 30kg de 10 åren vi har känt varandra (normalviktig innan) men äter bara sämre och sämre mat hela tiden ändå (typ alltid färdigmat, mackor och godis) och verkar inte ha någon ambition att ändra på det heller.

Tro mig jag har pratat allvar om kosten och dess betydelse för både psykisk och fysisk hälsa måånga gånger med honom också, men det hjälper inte.

Att han har en sedan tidigare skada i ryggen som självklart blir mycket värre av all denna övervikt gör ju inte saken sämre och att han jämt klagar på värk i ryggen...

 

Snusar gör han, till och med på natten!

 

Motion, träffar han inte mig (1-2 ggr i veckan) kan det hända att han går långsamt i en kvart någon enstaka gång, annars är det bara bilen som gäller hela tiden.

 

Ja, jag minns säkert inte allt nu, men jag blir så arg och frustrerad så jag inte vet var jag ska ta vägen allt som oftast över hans destruktiva leverne och grubblar halvt i hjäl mig över hur jag ska få honom att inse sin situation, ta tag i den o.sv.

Jag hjälper ju gärna till, han har även en psykiatrikontakt (som han tyvärr inte berättar helheten för riktigt) och skulle kanske behöva en dietist, sjukgymnast eller så.....fast det vill han ju inte, har ju föreslagit det med...

 

Min terapeut är för övrigt "trött" på mig som inte säger i från/gör något åt den här situationen...vilket är förståeligt eftersom jag har befunnit mig i den här situationen i så många år.

Alldeles för mycketn energi går åt till honom, energi som jag behöver för att må bättre själv någon gång.

Min behandlingsansvarige tycker mest att jag ska säga upp kontakten med honom.