Tankarsombankar

Har varit fruktansvärt tungt den senaste veckan, ramlat rakt ner i det kolsvarta totalt hopplösa och bara tänkt på döden som enda utväg.

Jag bär alltid på hopplöshet, meningslöshet, en väldig ensamhet m.m.

Men när det blir så här kolsvart (som det blir med jämna mellanrum) så finns det inte rum för några andra känslor eller tankar än just de fruktansvärt svåra.

Tycker dessutom bara att alla människor jag möter ser ut att må dåligt de med vilket gör att hela världen känns vidrig att leva i, varför ska man leva över huvudtaget?!?

Sen blir det alltid ännu värre eftersom tankarna/känslorna (den olidliga separationsångest jag lider av) av hur hemskt det kommer att kännas när min farsa dör, min morsa dör....

Att det åter igen ska komma till den punkten med min terapeut då hon säger att hon inte vet hur hon ska kunna hjälpa mig, att hon inte kan hjälpa mig...måste sluta hos henne och allt vad den separationen innebär eftersom hon är den enda som förstår mig så pass mycket som hon gör...

Var hos psyksjukgymnasten i måndags och kunde inte göra något av programmet vi börjat med eftersom det var så kolsvart, jag bara satt där och grät.

En annan dag träffade jag Assar och spelade minigolf vilket var extremt plågsamt eftersom det kändes så fruktansvärt meningslöst.

Tänkte på döden, önskan att bara få dö, att jag egentligen inte vill dö, vill ju bara leva, men klarar ju inte av det!

Ja, varenda tanke handlade om döden.

Att hålla uppe en trevlig socil fasad under dessa tankar var extremt tungt och ansträngande.

Hur minigolfen gick?

Sämsta spelandet någonsin i från min sida, en av Assars bästa prestationer någonsin där emot....

Det är inte lika tungt nu, men alla de här tunga känslorna (+ mycket annat som jag inte nämnt nu) finns ju alltid med mig likt förbannat och är väldigt plågsamma i allafall.