Tankarsombankar

Yes! I dag ljög jag....jag kom verkligen i håg att ljuga!
Det här är ovanligt, jag är nämligen dålig på att ljuga och jag har behov av att ljuga ibland.
Speciellt i sammanhang som detta, vilket händer då och då....
I allafall så var det så här:
Jag har precis ställt mig på perrongen för att invänta ett pendeltåg och påbörjar ett viktigt Sms när en utländsk snubbe kommer fram till mig och säger något i stil med: Hej kan jag få prata lite med dig?
Jag säger att jag är upptagen och måste skriva ett Sms.
Han- I can wait
När jag är klar säger jag- Var det något särskillt du ville?
Han- When I saw you I noticed that there where something special about you, your beautyful, your beautyful slim body....
Sen undrade han om vi kunde bli vänner...
Då då DÅ!!!
Ja, då kom jag på det geniala och svarade:
- Min kille är väldigt svartsjuk, så det går inte så bra!
Sen frågade han lite om hur länge vi hade varit ihop, om vi bodde i hop, vart jag bor...
Jag LJÖG, LJÖG, LJÖG!
Vi bor i hop, har varit i hop i 3år, till och med gatan jag sa att jag bodde på var ett bra val, nämligen gatan som en gammal kompis jag har brutit kontakten med bor på ,så chansen att jag skulle befinna mig på den gatan om han skulle börja hänga där är minimal :)
Som vanligt gav sig inte snubben ändå (har varit med om det ganska många gånger tidigare tyvärr)
Så det babblades lite allmänt om annat och han klev på samma pendeltåg och innan jag klev av så frågade han ändå om han kunde få mitt nummer, om vi kunde bli vänner...
Jag sa åter igen att det inte funkar eftersom min kille är så svartsjuk ...han såg besviken ut...
Sen var det adjöss, och han åkte tack och lov vidare!
Puh!
I normala kommer jag ju inte ens på att jag kan blanda in en pojkvän i det hela och så....nu hoppas jag verkligen att jag kommer i håg att agera likadant nästa gång något sådant här händer!
Dåligt samvete har jag, inte för att jag ljög men för att jag dissade honom och för att jag tycker synd om honom.
Ja, så känns det alltid efteråt när någon har tagit kontakt så, särskilt om de har utländskt useénde (speciellt mörkhyade) och inte har bott i Sverige så länge, eftersom de ju ofta har svårt att skaffa vänner.
Samtidigt kan ju inte jag bli vän (oftast vill de ju mer än så...)med dem bara för att det är synd om dem och jag egentligen inte vill....
I går kväll var det en snubbe till förresten....(en svensk)
Fast han hann det inte gå så långt med och jag klarade mig bokstavligen springande ur situationen.
Bussen kom precis i rätta sekunden och räddade mig :)
Fast snubben kom och ställde sig med cykeln vid bussen och vinkade åt mig och jag vinkade adjö ;)
Låter det som om jag är populär?!?
Om sanningen ska fram så har jag känt mig omåttligt populär den här våren/sommaren...
Så himla mycket positiva blickar från killar och män har jag nog aldrig varit med om i hela mitt liv faktiskt!
Det känns märkligt, jag har ingen aning om varför?!?
Är 33 år min attraktivaste ålder enligt snubbarna eller vad?!? 
Skumt är det!

---