Arg och besviken
Ska göra något/några test på en dator vet jag, tydligen är det det testet som visar mest vad det gäller hur ens hjärna fungerar....ja ungefär något sådant sa hon sist i allafall....
Efter att det är klart ska hon få en utskällning av mig...
Ja ok då, inte riktigt men jag ska i allafall berätta för henne hur besviken jag är på henne för att hon utan att ens ha frågat/snackat med mig har bestämt upplägget på utredningen..
D.v.s. vi har setts två timmar i taget varje gång, vilket har känts skitjobbigt, stressande och gjort mig helt slut efteråt.
Jag trodde att det var så man alltid gjorde och att det fanns en vits med det, men nej för sist berättade hon att man kunde delat upp det på fler tillfällen och setts en timma i taget i stället.
Sen sa hon något om att det gick ju så bra så som vi hade gjort så.
Eheee....om jag har varit arg och besviken sen....JOOOO!
Tack för att jag har fått må värre än vad jag hade behövt och för att HON tror att hon kan MIG, vadå gått bra så som vi hade gjort?!?
Va f-n vet hon hur jag har upplevt det?!?
Yta yta yta, vad är det för j-la ytlig bedömning liksom?!?
Verkligen synd att jag inte sa vad jag tyckte direkt efteråt, men hann tyvärr inte smälta det hela förrän efteråt (händer allt för ofta tyvärr, måste bli snabbare på det..)
Well, wish me luck!
Tycker nämligen inte att det kommer att bli lätt alls att ta upp...
Konflikträdd som jag är!
Va StaRk
Tycker att hon var taskig faktiskt!
Man kan acceptera att hon ville ha 1 eller t.o.m 2 stycken 2 timmars sessioner med dig innan något diskuterades. Just för att kolla om det skulle gå, om det funkade eller inte. Den första gången är ju alltid lite extra jobbig just därför att det är första gången så det är lite svårt att bedöma. Men efter 2 gånger skulle hon ha frågat dig hur du känt de gånger ni träffats, hur du mått efteråt osv. För mig är det så man gör en seriös utredning. Man kan ju inte bara tycka att allt gått så fint och bra bara för att någon inte krisat eller visat tydliga tecken på stress osv. Är man duktig på att dölja hur man känner är det många som inte ser. Men någon som är specialiserad inom psykologi och sånt skall ju vara extra uppmärksam och kunna tyda vissa små tecken som de flesta kanske inte ser. Och om man frågar hur personen mådde efter gången innan (man skall inte fråga i slutet av sessionen för då har man inte tillräckligt med avstånd från det hela och man kanske bara är så glad att det är över så man på sätt och vis håller med om att det gick bra osv.) får man ju en klarare bild på hur personen funkar och man kan adaptera uppläggningen av programmet. Det verkar inte som de har en aning hur man skall behandla människor som mår dåligt psykiskt, eller människor överhuvudtaget skulle jag vilja säga. Meningen är ju att försöka komma på hur man skall hjälpa någon att må bättre, inte sämre. Hon skulle egentligen inte ha sagt något alls om att ni kunnat lägga upp det hela annorlunda. Hon hade i stället kunnat komma med någon lite uppmuntrande kommentar om att du varit duktig eller så och att du klarat dig fint (men inte på det sätt som hon verkar ha sagt det). Även om kanske neuropsykologi är mer vetenskapligt än "ren" psykologi om du förstår vad jag menar. Det betyder ju inte att man inte skall ta hänsyn till den som konsulterar. Och när man sysslar med neuropsykologi är det ju en viss typ av publik som konsulterar en... Man måste ju tänka på det. Men det händer ofta att det är skillnad mellan teori och verklighet, även hos specialister. De gör inte eller behandlar folk som de själva säger eller skriver att man skall göra.
Det händer ofta att man inte riktigt fattar vad någon har sagt förrän efteråt (framförallt om man är stressad osv.). Framförallt när någon säger något som man absolut inte väntar sig. Då blir man svarslös. Och sedan när man går därifrån går man igenom i huvudet vad som sagts och det är som att då plötsligt fattar man. Och då blir man bara ännu argare och irriterad (både på sig själv som inte reagerat och på den andre).
Nå, hur gick det idag? Hoppas det gick bra och att du kunde säga det du hade på hjärtat.
Stor kram!
Jag kan bara hålla med dig ang allt du skrev om Neuropsykologen.
Ja, det kanske är vanligare än vad jag har trott att man reagerar i efterhand...bra att tänka på faktiskt.
Sen gäller det hur som helst att få det ur världen och ta upp det med personen i fråga så att man inte går runt med skiten i hela sitt liv i stället typ.
Det måste jag i allafall bli bättre på.
I bland har jag tagit upp grejer med folk när det har gått något år, då har de sällan något minne alls av situationen...så det är ju lönlöst.
