Död
Min styvfarsa dog i fredags på sjukhuset efter en operation av tarmvred.
Fick reda på det här i måndags kväll via min bror som hade fått ett meddelande på sin telefon av mamma...
Ringde mamma i går, hon verkade ok...men vad vet man?!? Man kan ju vara i chock/avstängd den första tiden efter att någon dör....
Själv vet jag inte riktigt var jag befinner mig känslomässigt i detta just nu....
Har typ inte känt något förrän i dag mer än skuldkänslor för att jag inte har känt något särskilt...
Har väl inte riktigt tagit in det?!?
Sen stod jag ju inte min styvfar särskilt nära...
Har aldrig bott med honom och de senaste tio tolv åren har vi ju bara setts några gånger på sommaren och vid juletid när jag har åkt till min "hemstad" och hälsat på .
Han har aldrig varit någon extrapappa åt mig...
Död är ju alltid jobbigt hur som helst....
Återkommer väl mer om detta, vet inte vad jag ska skriva mer nu ändå?!?
Usch vad hemskt! Framförallt för din Mamma.
Man känner inte nödvändigtvis något direkt. Det betyder inte att man inte känner något alls. Bara att det tar tid innan det sjunker in. Och om du inte blir helt förkrossad, "bara" ledsen, är det helt ok också. Låt det hela ta tid, både för dig och din Mamma. Hoppas det inte är för flummigt det jag skriver.
Tänker på dig.
Stor Kram!
Usch ja, döden är aldrig rolig.. och man lär sig aldrig att hantera känslorna som följer efter att en nära anhörig har gått bort heller..
Det finns ju ingen given mall att följa..
Oftast så SKA man ju vara sorgsen och ledsen, men ibland kan ju döden vara en befrielse från någon plågsam sjukdom och då kommer ju döden som en befrielse.. men man skrattar ju inte direkt för det!
Ännu svårare när någon tar sitt liv..
Vederbörande ville ju dö, så då är väl allt bra.. fast näää..
Svårt!
Man får ta det som det kommer!
KRAAAM
Så jobbigt för din mamma! Inte så konstigt att du inte känner så mycket om ni inte kände varann så bra. Hur man känner kan ju inte vara fel, det är inget man kan styra över.
Ellen
Tack för omtanken! :)
Både du och Stefan tror att ni är flummiga rätt ofta verkar det som?!? Det tycker inte jag, i jämfört med t.e.x. min bror, syster och kretsarna runt dem så är ni låångt i från...i allafall av det jag "sett" av er...men ni kan ju vara betydligt flummigare i verligheten så ;)
Kram!
Stefan
Nä, det där med mallar finns väl egentligen inte, det är väl mest en själv som har en massa mallar över hur man förväntas bete sig, känna sig och vara i en massa sammanhang..
Lever man inte efter mallarna sen så känner man sig lätt så jäkla usel som människa över huvudtaget...Usch ja, bort med dessa mallar!
Självmord ja, väldigt svårt!
Det måste nog vara bland det värsta anhöriga till personen kan drabbas av.
En granne i min "hemstad" hängde sig för ett antal år sedan på nyårsafton, han var ett år äldre än mig, lekte med honom när jag var liten...senare gick vi på samma skola.
Hans självmord har påverkat mig rätt mycket, tänker alltid på hans stackars föräldrar när jag går förbi deras hus...samma hus som han hängde sig i...förstår inte hur man klarar av att bo kvar?!?
Kraam!
Fröken Frodig
Min mor klarar det nog bättre än de flesta trots allt beroende på sin starka gudstro, men självlart måste det ju vara tungt än då...troligtvis mer efter ett tag eftersom det ju blir tydligare då att han inte finns där och hon bor ensam som hon inte har gjort på över 20år.
Jag vet att det man känner (eller inte känner)aldrig kan vara fel egentligen och att man inte kan styra över det, men likt förbannat kan det ofta vara svårt att acceptera att det är så ändå :(
