Back!
Hej på er igen mina sötisar ;)
Jag har varit bortrest i en vecka, hemma hos min far i huset där jag är uppväxt.
Träffat morsan, styvfarsan och varit på minisläktträff också, puuhhh!
Nämnde inte detta p.g.a eventuell risk för lägenhetsinbrott (ja, jag vet troligtvis en liiiiten risk men..)
Har inte gjort något särskilt ”där borta”, förutom släktträffpärsen då...
Kände mig tvungen att gå på den eftersom jag ”vägrade” i våras när det var ett 85-årskalas med mycket fler släktingar.
Min ena fasters gubbe var det i alla fall som fyllde år och vare sig jag min bror eller syster var där, så han var ledsen över det och min farsa fixade till den här miniträffen.
Nåväl, nu har jag och syrran i alla fall träffat honom och jag har undvikit att träffa onödigt många släktingar som jag inte har något att prata med om (Eller ja, hmm kanske en idiot då?!?)
Well, det gick väl att stå ut....fast jag blev helslut, var skitspänd och önskade att det skulle vara över mest hela tiden (något som troligtvis ingen märkte)
En kusin jag alltid (i vuxen ålder) har haft svårt för har i alla fall en jättesöt och sprallig dotter på 6år som jag bara har träffat några få gånger eftersom de bor i Italien.
Härlig är hon, men hon är alldeles fööööör mycket för att orka med i 6-7 timmar!
Lite om det var det....
Hejs å Välkommen tillbaks!
Starkt att fixa släktträffandet, såna tillställningar brukar trigga igång negativa tankar hos mig..
Det blir på något vis så uppenbart att man inte hör hemma bland folk, eller hur man nu ska uttrycka det..
Just bland människor man känner och håller av, vill man ju så gärna framstå som normal..
Man får försöka trösta sig med att man förmodligen inte är så beige och osynlig som man känner sig.
Barn är kul, men tror inte jag skulle stå ut värst länge!
Det skulle underlätta om det fanns en pausknapp att trycka på! Hehe..
Welcome back skall man väl säga då :-)
Vad bra att släktträffen gick hyffsat bra. Sådant kan ju vara lite trixigt. Fast jag tycker inte ens att man behöver träffa släkten för att känna sig "onormal" eller annorlunda. Bara att ha kontakt per telefon tycker jag räcker för att man skall bli deppad. Jag blir det t.ex. när jag pratar med min Pappa på telefon. Hände i morse faktiskt. Vi hade inte hörts på ett tag. Jag drar mig för att ringa och han är inte en sådan som själv hör av sig jätte regelbundet (eller ja när jag var yngre hade vi oftare kontakt). Och som alltid berättar han då om mina syskon som är ute och reser och pluggar och träffar kompisar osv. Varför kan inte jag vara så? Att det skall vara så jädrans svårt!! Och andra släktingar som berättar om kusiner eller dyl. som gifter sig, får barn osv. Nä sådant är inget rolig.
Beträffande barn: jag har alltid gillat barn, suttit mycket barnvakt och så men nuförtiden tycker jag det är jobbigt bara att höra hur de skriker och leker på gården :-/
Ja det där var ju en väldans rolig och uppmuntrande kommentar, hmm!
Kul att du är tillbaks i alla fall!
Kramar,
Ellen
Ja du, ångest hade jag ända sedan jag visste att den lilla släktträffen blev av...sedan klart man vill verka normal när man ses på sätt och vis, men samtidigt blir det en jäkla konflikt inom mig eftersom jag vet att jag kan spela/verka för normal..hur ska någon då kunna förstå att det inte är så?!? Särskilt om de vet att man är långtidssjukskriven och så...rädd att de ska misstro en och en massa sådant, vet inte ens vad de vet om mig eftersom ämnet aldrig berörs..det de vet har min far sagt...
Jaaa! En pausknapp, önskar jämt att det funnits pausknappar.
I detta fall 6-åringen i andra fall när andra människor är för jobbiga eller när man själv inte pallar ångesten eller en massa mördande negativa tankar.
Du kan väl uppfinna en pausknapp är du snäll?!? ;)
Ellen
Tack tack!:) Fast så mycket tillbaka har jag ju inte varit än dock :(
Nä gud nej, inte behöver man träffa släkten för att känna sig "onormal", man behöver banne mig inte träffa eller prata med någon för att känna sig onormal/annorlunda tycker jag.
Men det är ju som sagt extra tydligt när någon berättar som din pappa om hur syskon och släktingar lever på, samtidigt får man kanske då tänka att de kan hända att de klarar av detta, men frågan är hur lyckliga de är där under aktiviteterna och det?!?
Alla är ju så klart inte olyckliga under ytan, men det finns ju ändå de som knappt vet vad de ska ta sig till där under trots allt.
Men det är klart att man skulle vilja fixa det där.
I mitt fall är det så att min far hela tiden jämför med andra dessutom och tycker att det är jobbigt när andra undrar om vi syskon har träffat någon o.s.v.
Han känner att det känns jobbigt och märkligt att berätta för andra att ingen av sina tre barn vare sig lever i hop med någon eller har barn.
Fast mina syskon reser(som tusan)jobbar och har ett socialt liv och så i allafall.. till skillnad mot mig.
Själv har jag aldrig suttit barnvakt och så, men har aldrig haft något emot barn heller, tycker nog extra mycket om barn nu när jag ser dem på bussen och så...men det är ju så klart skillnad mot att ha dem runt sig en längre tid.
Har några få barn på gården men de hörs väldigt lite så mig gör de inget.
Hör katterna på gården betydligt mer än dem, men så finns det så himla många katter här så :)
Ja det där var ju en väldans rolig och uppmuntrande kommentar, hmm!
Äsch, bry dig inte om att tänka på att kommentarerna ska vara uppmuntrande, hur äkta blir det då i längden?!?
Om du bara skrev en massa uppmuntrande skulle du ändå bara bli jäkligt irriterande och jobbig!
Du är bra som du är ju :)
Kramar!
Ja du en pausknapp skulle jag också vilja ha! ååååhhh vad härligt det vore!!
Jag tror nog mina syskon (halvsyskon skall jag väl precisera) trivs ganska bra med sina liv även om som du säger man vet aldrig. Vi har inte vuxit upp tillsammans så våra liv har varit ganska annorlunda. Bara det att de inte har skilda föräldrar t.ex. (och då inte har behövt stå ut med en hopplös styvmorsa och så; hon kan nog i och för sig vara hopplös som morsa också men det är ju inte samma sak).
Jag vet inte vad min Pappa säger till andra om mig. Han är ganska privat av sig så jag förmodar att om folk frågar så är han lite vag. Den han kanske berättar mer för det är sin fru som alltid vill veta allt om alla och hon däremot håller inte saker för sig själv!! Det var t.o.m en gång då hon ville veta lite mer om mitt privatliv och så och jag tydligt visade att det där var inte ett ämne jag hade lust att diskutera, jag svarade lite vagt först och till slut gicka jag ifrån, då kom hon efter mig och sade att du vet din Pappa är så orolig för dig och vad skall jag berätta för mina vänner/familj när de frågar. Men hallå!! Det angår väl inte dem!! Ja ja...
Jag håller med att det är hopplöst irriterande med folk som jämt skall vara uppmuntrade och positiva. När man mår dåligt är det inte det man vill ha egentligen. Man vill snarare att folk skall visa att de förstår och så. Att jag skrev så var mer som en avslutningsfras på min lilla kommentar. Jag gör ofta så när jag skrivit ett lite gnälligt eller negativt brev/mail osv. Och så var det väl att jag tycker det är lite hemskt att jag skall bli så deppad varje gång jag pratat med min Pappa. Men han berättar väl om mina syskon för att ha något att prata om och det är väldigt nyligen jag berättat överhuvudtaget om hur jag mår och har mått i alla år. Och då har jag ändå inte berättat allt.
Vet inte om jag kommer att kunna skriva så många kommentarer de närmaste veckorna. Bara så du vet ifall att du skulle undra eller något varför jag inte "hör av mig" :-)
Stora kramar!
