Att vara sig själv...

Hos terapeuten idag blev det en hel del snack om det där med att vara sig själv...
Själv är jag väldigt förvirrad i mig själv, vet nog knappt vem jag är egentligen?!?
Jag var så annorlunda förr mot vad jag är nu, ända tills jag var runt 17-18 år var jag väldigt tyst, visste inte hur man pratade eller umgicks med andra på ett naturligt sätt, i nästan alla sammanhang sa jag knappt någonting, förutom om någon frågade mig någonting vill säga.
När alla andra pratade satt jag och funderade på vad jag skulle kunna säga, jag bara funderade och funderade på vad jag skulle kunna säga som lätt vettigt och kom jag på något som jag kunde säga var det oftast redan försent eftersom samtalet redan hade bytt samtalsämne....
Folk visste nog egentligen inget särskilt om vem jag var heller, jag pratade ju inte om mig själv och för det mesta  inte heller om vad jag tyckte om saker och ting eller någon kille jag var intresserad av heller eftersom jag inte litade på någon.
Jag kom hur som helst till en punkt när jag bestämde mig för att ändra på mig själv och gjorde det även....
Så, i från att ha varit den tysta så började jag plötsligt babbla, ja många gånger alldeles för mycket i stället faktiskt.
Jag tror att det även var i den vevan jag bad min syrra klippa av allt mitt långa tjocka hår, ville att hon skulle karva det så kort att skallen nästan var rakad....men hon vägrade...blev i allafall väääldigt korthårig...några centimeter blev kvar.
Hårklippningen var väl någon slags markering för mitt nya jag också kan jag tänka mig, även om det inte var medvetet.
Hur som helst så vet jag inte vem jag är nu, jag vet ju att jag går omkring med en slags mask, en slags sprallig, trevlig och glad mask ......den som jag en gång tog på mig...
För det måste nog ha varit när jag bestämde mig för att ändra på mig själv...
Ändra på mig själv för att få vara med, finnas till och framför allt bli omtyckt av andra människor, ja det var nog därför jag ändrade mig...
Då kunde jag ju inte veta hur lost jag skulle bli av min förändring, att jag skulle sitta här nu och inte veta vem sjutton jag är.
Det känns liksom som om det bara finns två slags "jag", den gamla tysta grå musen och det "falska" glada sociala jaget och ingen av dessa "jag" är någonting som jag trivs med över huvudtaget.
Att min känsla är att om jag försöker "ta bort" min skapade mask så kommer jag trilla tillbaka i min gamla roll i stället gör ju ingenting särskilt lockande.....
Jag vill verkligen inte tillbaka och skulle väl egentligen inte ramla tillbaka i det gamla i praktiken heller, men rädslan är ju i allafall den.
Äsch, det är så mycket som spelar in....
Jag vill ju egentligen att alla ska tycka om mig, ja helst älska mig förstås ; )
Självklart vet jag ju att det inte skulle kunna vara så hur jag än vore, finns ju ingen som kan vara omtyckt av alla, det måste man ju bara acceptera.
Jag är livrädd för att förändra/hitta mig själv och har någon slags tro på att jag bara skulle vara jäkligt  tråkig, ointressant, otrevlig med mera riktigt dåliga egenskaper..
Vem sjutton skulle vilja ungås/vara vän med en sådan person liksom?
Jag har ju liksom alltid varit rädd för att bli övergiven, har en enorm separationsångest o.sv...
(det har sina orsaker, en del hemskheter tillbaka i mina unga år)

Fuck it!
Blir så less på mig själv, att jag inte vet vem/hur jag är egentligen....
Vill bara hitta hem till mig själv, någon slags trygghet, något att må bra i och som duger som jag är.
Hur gör man?


image90

Kommentarer
Postat av: lakritz

Ok, det vore snällt! =) Krya på dig!!!

2008-03-13 @ 00:38:14
URL: http://lakritz84.blogg.se
Postat av: Amour

Nej tyvärr har jag ingen erfarenhet av det märket du nämnde... kanske nått att kolla upp vet du nån hemsida?:)

2008-03-14 @ 01:34:42
URL: http://spackelhora.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0